brunstarr

537 Carex acutiformis Ehrh.

This species is widely distributed in Europe and parts of Asia. The distribution in Asia is insufficiently known. It has been introduced into a few localities in eastern N. America. It is also reported from S. Africa. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 79.

Gammal bofast art. 

Drygt ett hundra år senare finns brunstarren kvar i området men har nu hunnits ifatt av odlingen och ” blifvit fördrifven” till en ganska torr åkerren, dit industribyggnationen ” ännu icke hunnit”.

Brunstarr är ursprunglig men kulturgynnad. Den grova, beståndsbildande starren växer på fuktig och ibland översilad lerjord vid bäck- och åstränder, i alkärr och lövsumpskogar samt i strandkärr vid havet. Vidare förekommer den i öppna, näringsrika kärr i naturbetesmarker, vid dammar och märgelhålor, på väg- och åkerrenar samt någon gång också på ruderatmark. På skuggiga växtplatser blommar bestånden mycket sparsamt men uppvisar ofta en kraftig, vegetativ utveckling.

Ökningen av antalet lokaler under 1900-talet kan kanske till en del förklaras med att arten tidigare varit förbisedd, men i första hand är det fråga om en verklig spridning. Flera av växtplatserna är kulturståndorter som måste ha koloniserats i ganska sen tid.

Hård 1935.

Kalkgynnad kärrväxt varav Broddeson kände ca 15 lokaler (Kjellmert 1947).

4(6); några lokaler i Ö. Mälarområdet, en i Skogslåglandet, samt en lokalgrupp i Vikers kalkområdet vid Älvhyttan. Sydlig (dock mycket sparsam nående upp i Norrland), edafiskt krävande. Sällsyntheten därmed ej helt förklarad - vore tänkbar på ytterligare några håll. Spridning förmodligen ofullbordad. Utbredningstyp: S10.

Brunstarr växer på våt eller fuktig, näringsrik, ofta dyig eller lerig jord; arten är kalkgynnad. Man finner den vid stränder, särskilt vid sjöar och nära mynningen av vattendrag, i strand- och skogskärr med al och björk, i löv- och gransumpskog samt på försumpad betesmark. Ibland påträffas den i diken och dammar.

Brunstarr växer i sumpiga ängsskogar och då gärna i gläntor. Den ses även i alkärr, fuktiga betesmarker och slåtterängar; flera lokaler anges vara igenväxande. Redan Sjöstrand (1850) anmärkte att brunstarr växte nära de källflöden som kom fram utmed västra landborgen och så gör den än idag på några ställen. Brunstarr är heller inte främmande för kulturpåverkade miljöer som diken och dammar.

Brunstarr har glesa förekomster på Öland men är troligen delvis förbisedd. Ofta är växtplatserna myggrika, blöta och igenväxande utmarker som även den mest energiske inventerare kan tveka att genomkorsa. Många bestånd är dessutom sparsamt fruktificerande vilket gör den svårbestämd. Men brunstarr bedöms ändå ha minskat på Öland beroende på utdikningen av landskapet vilket gjort att de bäckar och källor, speciellt utmed västra landborgen som förr hyste arten, numera har sinat. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Det är vanligt med icke blommande bestånd av brunstarr. I samma miljöer växer också den närstående jättestarr C. riparia som lätt skiljs ut på att infästningen av snärpet är avrundat hos jättestarr medan det hos brunstarr är tydligt tillspetsat. Även blåsstarr C. vesicaria kan förväxlas med brunstarr och har liksom den ett snärp med spetsigt infäste. Blåsstarr känns igen på de gulgröna–gröna bladen och de basala slidorna som har en purpurröd färg. Brunstarr har blad som är mörkgröna–blågröna och de basala slidorna saknar röda inslag (Schou 2006).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Har hittats i bäckar, diken, åkanter, fuktig lövskog och på vitmosstorv. Äldre uppgifter finns från tolv lokaler, varav några är samma som i dag. Brunstarr har alltid varit sällsynt, och arten tycks saknas i öns västra och södra delar.

Brunstarr är näringskrävande och kalkgynnad och växer på fuktig, gärna skalpåverkad, lerig mark i kärr, ofta alkärr och andra strandkärr vid sjöar och vattendrag samt i skogsbryn och sumpskogar med gran eller lövträd. Arten har minskat sedan förra inventeringen.

Brunstarren växer oftast i alkärr på kalkrik mark, någon gång vid stränder. Den påträffas numera sällan i öppna kärr. På några lokaler växer den, kanske som kvarstående i åkerdiken. Flera av de nu bitvis trädbeväxta lokalerna, exempelvis Dånsjömossen i Hölö och Stampmossen i Åker, har tidigare varit mera öppna ängsmarker. På skuggiga lokaler blommar brunstarren sällan. Arten minskar nu genom utdikning och beskogning. Alla lokaler bör undantas från negativa skogsbruksåtgärder som dikning och slutavverkning. Brunstarren är svårbestämd och såväl litteraturuppgifter som inventeringsrapporter utan belägg måste betraktas som osäkra.