brandnäva

1267 Geranium lanuginosum Lam.

Syn.: G. bohemicum L. subsp. deprehensum Almq.

This irregularly occurring species has two main distribution areas widely separated from each other, viz. Sweden and the Mediterranean region. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 261.

Se även Andersson (1978).

Växten publicerades först av Erik Almquist (1916), som beskrev den som en ny underart med namnet G. bohemicum ssp. depraehensum. Den baseras på ett exempar som hans farbror Ernst hade funnit 1910 bland svedjenäva G. bohemicum i Västervik Västervik Ekvik (familjens sommarvilla). Odlingsförsök i flera generationer hade visat att fröstorlek, hjärtbladsform, bladsnitt, kronblads- och stiftfärg var konstanta skillnader. Almquists växt upphöjdes till art (G. deprehensum) av Lindman (1926) sedan korsningsförsök visat att hybrider mellan brand- och svedjenäva var helt sterila. Identifikationen med den från Frankrike redan 1786 beskrivna G. lanuginosum gjordes 1933 av Nils Hylander (Anonym 1933).

Vid Ekvik har växten senare setts 1923 (200 ex i hästhage efter bränning, Almquist 1929b, belägg i S), 1925 (Almquist 1929b), 1926 (Erik Almquist i GB och LD) och 1942 (Erik Almquist enligt Dahlgren 1943). Ernst Almquist såg brandnävan även vid torpet Draget 1 km S om Ekvik 1915 (Almquist 1929) och Erik Almquist själv hade noterat den från ännu en plats på Norrlandet (Almquist 1929b).

Brandnäva är liksom svedjenäva en östlig art i Sverige. Den växer på samma slags lokaler som svedjenävan och ofta i dess sällskap men är överallt betydligt sällsyntare. Dess totalutbredning är en helt annan: utanför Sverige är den endast känd från Medelhavsområdet.

Brandnävans ekologi och ståndortskrav är i allt lika svedjenävans; möjligen behöver brandnävans frön starkare upphettning för att gro. Sedan skogsbränderna blivit ovanliga och svedjebruket upphört är dess framtid i landet oviss. I sällsynta fall kan plantor slå upp utan att det brunnit, t.ex. i sydvända vägskärningar eller intill block på kalhyggen. Men fröreserven i marken minskar givetvis med tiden när den allt mera sällan förnyas.

Brandnäva växer på öppen, näringsrik, helst bränd eller mycket varm mark. Tillsammans med den något vanligare svedjenäva G. bohemicum dyker den upp direkt efter skogsbränder. På Öland finns ett tillfälligt fynd av brandnäva från en trädgård där den möjligen förekom spontant eller var medvetet införd. Hur det förelåg med saken är okänt.

Inkommen, tillfällig.

Brandnävan har liknande biologi som svedjenäva som vanligen också finns på växtplatserna, men brandnävan är mycket mera sällsynt. Under inventeringen är den endast funnen på norra Södertörn, tidigare också i skogstrakterna kring Åker och Länna där den säkerligen ännu finns kvar. På grund av sitt sporadiska uppträdande i samband med bränder är den dock liksom svedjenävan säkert också mycket förbisedd. Detta visas tydligt av den överväldigande uppblomstring som skedde efter den stora branden i Tyresta nationalpark 1999, då brandnäva visade sig i tusentals exemplar i ett område där tidigare bara enstaka exemplar blivit observerade.

Medelhavsområdet. I Sverige i sydöstra Svealand och nordöstra Götaland.