borstnate

Trivialart i havsvatten, ofta den vanligaste Potamogeton-arten. Ibland förekommer avvikande bredbladiga former som kan vålla problem vid bestämningen, såsom t.ex. i Själevad Vikbotten i Bäckfjärdens O-ligaste del grunt vatten utanför källutflöde 1976! h (det S. Ericsson).

100 Potamogeton pectinatus L.

This variable species has an almost world-wide distribution; see the marginal notes on the map. In Fennoscandia it occurs mostly in brackish sea water, otherwise generally in inland waters. It belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 128 and map 119). Cf. world map in Meusel et al. 1965, p. 25.

Borstnate är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer på grunt vatten i havsvikar men är vanligare i bäck- och åmynningar samt i strandgölar och andra kustnära småvatten, t ex vattensamlingar i stenbrott, grus- och lertäkter.

Även om arten i viss mån kan vara förbisedd har den sannolikt minskat något under 1900-talet.

Vattenväxt, möjligen begränsad till Hjälmaren.

Gammal bofast art.

Företrädesvis i bräckt vatten. Förekomsten en utpost av den uppländska sötvattenspopulationen. I inlandet framför allt kalkälskande, indifferent gentemot andra näringsämnen (SAMUELSSON 1934). Liknar alltså i detta avseende bl.a. P. filiformis och P. lucens. Utbredningstyp: pS10?

Borstnate växer på ringa till måttligt djup i havet, såväl på finsediment i skyddade vikar eller i strandlaguner som på grova mineralbottnar i utsatta lägen. Någon gång påträffas arten i bäckmynningar, i diken på havsstrandängar och i hällkar. Dessutom förekommer den sällsynt i mineralnäringsrika insjöar.

Borstnate växer i brackvatten på sandiga–dyiga bottnar, ofta i skyddade lägen som vid hamnanläggningar. Vanligen är den rapporterad utmed stranden i driftvallen. Den ses också i något näringspåverkat sötvatten i bevattningsdammar, vattenfyllda stenbrott, större vattenhål och i Ölands största sjö, Hornsjön.

Borstnate är spridd runt kusterna, mest i nordost med dess flikiga kust som erbjuder många skyddade vikar. Även på sydvästra Öland finns en del fynd. Nordvästra stenkusten med dess exponerade stränder hyser färre noteringar men arten är troligen förbisedd. Luckorna i utbredningen signalerar mer ett skiftande intresse att rapportera vattenväxter än avsaknaden av borstnate. Sötvattensförekomsterna förefaller något vanligare idag jämfört med Sterner (1938) och förklaringen är förstås tillkomsten av alla bevattningsdammar och vattenfyllda stenbrott. Borstnate är idag sedd i ett färre antal socknar vilket kan bero på att kvalitén på dagens brackvattenmiljöer har försämrats och det passar arten sämre.

Släktet Stuckenia har slidor med snärp medan släktet Potamogeton enbart har slidor. Borstnate liknar trådnate Stuckenia filiformis som växer i liknande miljöer. Borstnate har blad som är tydligt spetsiga och plantor som är rikt förgrenade i hela sin längd; trådnate har trubbiga blad och plantan är endast något förgrenad längst ner.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Tämligen allmän i havet på mjukbottnar ner till ca 5 m (M. Petersson 2006). Även, men inte lika ofta, i sötvatten i kanaler och diken. Mycket sällsynt i näringsrika insjöar (Paviken, tidigare även Fardume träsk och Tingstädeträsk). Johanssons (1897) ”H. o. d., mest i salt vatten” stämmer någorlunda även i dag.

Borstnate växer oftast i lågt liggande större hällkar eller dammar som ständigt spolas över, så att vattnet är bräckt, eller i grunda havsvikar vid sötvattensutflöde. I regel förekommer arten i stor mängd, där den finns.

Borstnaten växer allestädes vid havsstränderna, både i grunda, leriga flader och på mer exponerade moränbottnar, ibland funnen på flera meters djup. I sötvatten förekommer den sällsynt i klara sjöar med högt pH, vanligen på sandbotten.

Borstnate förekommer på sand/lera/dy ner till några meters djup i brackvatten och näringsrika sötvatten med hög elektrolythalt och ofta hög kalkhalt. Den förefaller inte vara särskilt känslig för övergödning och kan även växa i tämligen förorenat vatten.
Förändring + 8 %.

Borstnate är ursprunglig. Den anges som allmän i Gävletraktens växter 1848. Det är möjligt att arten ökat sedan dess på grund av ökade näringshalter i havet.

Borstnaten förekommer hos oss enbart i brackvatten och är kustvattnens vanligaste kärlväxt. Den växer från några decimeters djup ner till 2,5 meter (sällan djupare). Arten är näringskrävande och föroreningsgynnad. Den finns i de flesta av kustens vikar men framför allt på mjukbottnar i vikar under avsnörning, så kallade flador, där sedimentationen av organiskt material är påtaglig. Den bildar här stora bestånd med påväxt av fintrådiga alger. Borstnaten gynnas troligen av grävnings- och muddringsarbeten och finns ofta i mängd i småbåtshamnar. Enstaka bestånd påträffas på hårdbottnar i mer exponerade lägen i sund och grundområden. Arten förekommer också i små gölar och större hällkar på stränderna. Något enstaka fynd har även gjorts i en helt isolerad tjärn med troligen kalkrikt vatten nära havet.

De vanligaste följeväxterna är knoppslinga (32%), trådnate och ålnate.

De fertila skotten av borstnate brukar inte övervintra. Däremot kan man på senhösten, på bottnar med finkornig jord, i grunt vatten, finna mängder av korta och glest uppstickande hårlika gröna blad, som kommer från ett jordstamssystem som troligen oftast hör till denna art. I lingonens tid har borstnaten fullt utvecklade frukter. I höstfärgernas tid lägger sig plantorna på bottnen och vissnar.

Borstnate är mycket variabel. På en lokal, inom vad man uppfattar som en population, kan det finnas plantor med platta blad i stället för de vanliga gräslikt trinda.