blodnycklar

577 Dactylorhiza incarnata (L.) Soó subsp. cruenta (O. F. Mull.) P. D. Sell

Syn.: Orchis cruenta O. F. Mull.

This calciphilous, Eurasiatic taxon has a disjunct distribution in Europe (N. Europe, Ireland and the Alps) and protrudes far eastwards through Russia and Siberia, where the occurrence of this critical (and hybridizing) taxon is insufficiently known. Thus, the map is, for this part of the range, preliminary.

Utdöd i Närke. Kalkkärrväxt vars sista växtplats nu utgör landsväg i Lanna.

Varieteten blodnycklar Dactylorhiza incarnata var. cruenta, som avviker starkt från vanliga ängsnycklar, förekommer bara i extremrikkärren, huvudsakligen i Los.

Eftersom arten tidigare ofta sammanblandats med D. majalis subsp. lapponica och mörkblommiga, lätt bladfläckade typer av D. incarnata var. borealis, troligen också med hybrider i släktet, upptas här endast säkra uppgifter grundade på belägg och pålitlig fälterfarenhet. Alla fynd t.o.m. 1977 har förut redovisats av Mascher (1978a). - 29 (5).

[Tre ovissa uppgifter, ej åtföljda av beläggexemplar: Kungsåra: Sundängen, "lågäng" [lätt betad, eutrof strandäng på lera] 200 m NV Ängsöbron, 1 exemplar 1950 (ALVÉN 1950). Uppgiften godtagen av HYLANDER (1966a) och HULTÉN (1971). Dock sannolikt någon typ av D. incarnata (med fläckiga blad) - kanske dess var. borealis - eller en hybrid mellan denna och D. maculata. Båda vid denna tid kända från platsen. D. traunsteineri förefaller mindre trolig. Varför blott 1 exemplar? Växtplatsen nu delvis torrlagd, delvis igenvuxen med hög starr-örtvegetation. - Viker: Röjängen, kalkkärr (I. ANDERSSON 1973). Även upptagen hos EKHOLM (1975). Ej återfunnen av mig. Kanske en form av den på samma lokal växande D. traunsteineri. - Guldsmedshyttan: Körartorp, kalkkärr (EKHOLM 1978).]

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: har alltid varit ytterst sällsynt med mindre än fem aktuella lokaler och ingen av de nu aktuella lokalerna hyser mer än 50 individ. Nationellt fridlyst.
Kommentar: B, granskare KAO och ÅSv.

Blodnycklar växer på fuktig, kalkrik mark i rikkärr och tuviga kalkfuktängar. De flesta lokaler är måttligt betade men orkidén kan hålla sig kvar i ohävdade skogskärr genom att växa utmed källflöden. Ibland delar den växtplats med axag Schoenus ferrugineus. Sällsynt kan blodnycklar växa i slåtterängar. Blomningen sker redan i månadsskiftet maj–juni. De plantor av äkta ängsnycklar D. incarnata var. incarnata som växer på samma lokaler blommar normalt ca 1–2 veckor senare.

Blodnycklar är liksom förr främst knuten till Mittlandet. På övriga delar av Öland är orkidén sällsynt funnen i alvarträsk och rikkärr. I Sterner (1938) gjordes troligen en annan avgränsning av blodnycklar vilket kan förklara de få fynden vid denna inventering. Dräneringen av landskapet och igenväxning har missgynnat blodnycklar. Jämfört med Sterner (1986) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Gammal, bofast.

Se även ängsnycklar Dactylorhiza incarnata

Ursprunglig.
Blodnycklars växtplatser liknar de äkta ängsnycklarnas, men biotopen ska gärna torka upp framåt högsommaren. På sådana växtplatser är de ofta mycket tidigt i blom. Blodnycklar finns över hela ön med en koncentration till den norra delen och i ett stråk över den mellersta delen, t.ex. på Bälsalvret och i Mallgårds källmyr i Levide.

Blodnycklar har i typiska fall hopvikta, tämligen korta, på både översidan och undersidan fläckiga blad som inte går att platta ut. Fläckarna finns nästan alltid även på stödbladen i blomaxet. Blommorna är små och mörka med tydliga teckningar. Genetiskt skiljer sig gotländska och norrländska blodnycklar något åt (Hedrén & Nordström 2009). Plantor med vita eller gulvita blommor förekommer sällsynt (Fries 1932, Larsson 1994).

Blodnycklar är mest typisk på kalkkärrslokalerna. Former med fläckiga blad kan även påträffas i strandnära kärr med mindre kalkpräglad flora. Dessa former kan ha långsträckta, upprätta blad som snarast påminner om äkta ängsnycklar var. incarnata, och de avviker genetiskt från kalkkärrsformen (endast enstaka individ undersökta, Hedrén muntl.).

Man möter någon gång bestånd där man tvekar om plantorna ska föras till blodnycklar eller till äkta ängsnycklar. Förmodligen är det ett sådant som insamlats och bestämts till hybriden mellan dessa varieteter (Rute, Valleviken, 1946, Fr i S).

Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”H. o. d.”, vilket motsvarar den nutida frekvensen, mindre allmän.

Det finns några fler belägg från andra lokaler och de verkar inte helt övertygande. Kanske rör det sig bara om ängsnycklar med fläckade blad och detta gäller eventuellt också för de aktuella fynden.

Blodnycklar växer i Sörmland på en kalkpåverkad strandäng. Lokalen bör skyddas och hävdas genom fortsatt bete.

Blodnycklar kan förväxlas med hybriden mellan ängsnycklar och skogsnycklar, som förekommer i en del sörmländska rikkärr.

Blodnycklar växer huvudsakligen på strandängar, framför allt vid havet, och i rikkärr, men även på kulturskapade lokaler som diken och i kalkslamdeponin vid Forsmark Johannisfors (Nilsson 1988).

Varieteten karakteriseras av att ha blad som är rikt fläckiga på båda sidor. Fläckarna är vanligen sammanflytande och bladen kan vara helt bruna på ovansidan och mot spetsen på undersidan. Även ängsnycklar kan ha fläckiga blad men fläckarna är då begränsade till ovansidan, eller ibland enstaka på undersidan. Ängsnyckelns fläckar har även en tendens att blekna framåt sensommaren.

Uppdelningen i ängsnycklar och blodnycklar har viss ekologisk relevans åtminstone i delar av Sverige, men stöds inte av genetiska data i det europeiska materialet som helhet. Blodnycklar kan dock vara relativt enhetliga inom begränsade geografiska områden, såsom Gotland (Hedrén & Nordström 2009). De uppländska populationerna har inte analyserats för genetiska markörer.