blodnäva

Gammal bofast art.

Okänd miljö. - 1(1).

1261 Geranium sanguineum L.

This species is mainly restricted to Europe. It has escaped from cultivation to the northernmost Fennoscandian localities. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 260.

Blodnäva är ursprunglig. Den kalk- och kulturgynnade arten är vanligast i torrängsfragment och snår vid klippiga och steniga havsstränder. Innanför kusten växer den ganska sparsamt i torra naturbetesmarker, på slättens små bergknallar och i exponerade bergbranter med basiska bergarter. Dessutom odlas den ibland och kan tillfälligt förvildas.

Värmekrävande, knappt spridd främst i urkalkområdena på Tylöskog och i Kilsbergen. Den växer i bl.a. bergbranter, diabasklackar, gruvvarp och banvallar och är starkt beroende av instrålningen på växtplatserna. Vid Garphyttan–Ånnaboda i Tysslinge sågs 1 grupp inom 6 km² (Löfgren 1994) men vid Ullaviklint 5 sådana inom ett mer begränsat område (Löfgren & Andersson 1998, 1999). Ett av Närkes rikaste bestånd fanns på Silvernäset i Hammar vid brott nära sjön och på strandklippor vid Vättern 1991.

Hartman (1866) tvivlade på att växten förekom i Närke men Hellbom (1866) såg den samma år vid Ullaviklint i Kil och förvånades över att den ”i sednaste Nerikes-floran blifvit utmönstrad på den skäligen lösa grunden, att den ej synes förekomma i provinsen”. Ännu Kierkegaard (1932) kände blott en lokal.

Spridd-tämligen sällsynt på Mälarslätten, V-ut till Arboga; N härom med något undantag kalkbunden, lokalt mera vanlig, så som i Mergölenområdet i Sala. Saknas helt (också i kalkområdet) i Norra och Nordvästra Västmanland, främst av klimatskäl. Sydlig, värmekrävande. Utbredningstyp: S5.

Myrin 1832.

Flerårig tuvad och ganska kraftig ört med mörkgröna, något glänsande och mycket djupt handflikiga blad. Bildar med sina rikt greniga stammar och jordstammar kraftiga buskiga bestånd. Stjälkarna som ofta är något rödaktiga är precis som bladskaften utspärrat ljushåriga. De stora blommorna är djupt karminröda och sitter enstaka på långa skaft från bladvecken. Frukten är gleshårig, näbblik och flera cm lång.

Blodnäva växer på torr ofta kalkrik mark som torrbackar, hällar, skogsbryn och kalkrika tallskogar. Ofta blir den dominerande i torra artrika betesmarker i ett tidigt igenväxningsstadium. Den är ganska vanlig i de södra delarna av landet och finns upp till Gästrikland med någon enstaka utpostlokal längs Norrlandskusten.

Förväxlingsrisk:
Är med sitt kraftiga växtsätt och typiska blad lätt att känna igen. Övriga arter i släktet Geranium har dessutom blommor som sitter två eller fler tillsammans.
Mest liknande blad har duvnäva (G. columbinum) och fliknäva (G. dissectum) men dessa är betydligt mindre och har liggande eller tilltryckta, ej utspärrade hår på bladskaften.

Blodnäva växer på varma platser på torr eller frisk, basrik jord. Man finner den i örtrika torrängar på grusbackar och åssluttningar, ofta tillsammans med brudbröd Filipendula vulgaris, eller i klippängar i branter, på klippkrön och berghyllor. Den växer också i snårkanter och bryn samt på åkerholmar, renar, vägkanter och banvallar. Oftast handlar det då om kvardröjande rester av tidigare torräng. Någon gång påträffas arten i gles lövskog, särskilt ekskog. – Blodnävan odlas ganska mycket som prydnadsväxt och påträffas ibland som kvarstående eller förvildad.

I landskapet minskar blodnävan starkt genom att många av dess ängslokaler håller på att växa igen. De bör om möjligt hållas öppna genom röjning och ett inte alltför intensivt bete.

Blodnäva växer solöppet–halvskuggigt på torr, ofta kalkrik och stenig mark i varma lägen. På Stora Alvaret hittas den främst i karster, ibland i grusalvar eller på sprickrika kalkstensplatåer, miljöer där den är ursprunglig (Sterner 1938). Längs havet växer blodnäva på klapperstensvallar, på sandstränder och i betade, örtrika torrängar. Växten är vanlig i kulturpåverkade miljöer som vägrenar, åkerkanter och stenrösen. Även ruderatmiljöer som tippade stenhögar kan utgöra växtplatser. Blodnäva är funnen i de flesta av Ölands kvarvarande slåtterängar. Ibland är den sedd i skogsbryn eller glesa tallskogar. Växten missgynnas av hårt bete. Blodnäva odlas ibland och något fynd kan utgöra en förvildad förekomst spridd från närbelägen trädgård.

Blodnäva är en vanlig växt som är spridd över stora delar av Öland. Längst i norr, inom Bödas barrskogar, samt i östra sjömarken är det glesare med fynden. För övrigt är blodnäva idag väl fördelad över ön, något som även tidigare inventeringar påvisat.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppna till halvöppna miljöer: gles kalktallskog, hällmark och annan alvarmark, spricksträngar, kalkberg, torrängar, väg- och åkerrenar; även ängsbarrskog och ofta antecknad från hävdade ängen. En del fynd har gjorts i frisk tallskog, myrkantskog och igenväxande grustag. Blodnäva bildar ofta kraftiga plantor, som breder ut sig som stora, lösa kuddar. Den är allmän över så gott som hela Gotland. Plantor med ljusrosa blommor förekommer då och då; vita blommor är mycket sällsynta i naturen (Larsson 1994) men inte ovanliga i trädgårdar.

Johansson (1897) angav frekvensen ”Allest. på kalkrik jord och häll.”. Detta gäller än i dag.

Blodnäva växer exponerat eller i halvskugga på torr till frisk mark i berg med basrika mineral eller på skalblandad jord. Man finner den, gärna tillsammans med kungsmynta och backglim i rasbranter, klippstup och bland block och stenar. Den växer också i torr gräsmark, på naturbeten, hällmarker, vägkanter och inte minst på blockstränder, även en bit ut i skärgården. På kartan kan man se hur blodnävan följer stråket av basrikt berg utmed Örekilsälven från det inre av Gullmaren.

Blodnäva är ursprunglig men den förekommer även som förvildad från trädgårdar. Antalet kända ursprungliga förekomster är oförändrat men ett par förvildade lokaler har tillkommit.

Blodnävan växer ofta tillsammans med getrams, en, gul fetknopp och gulmåra. Den blommar ymnigast med linnea, prästkrage och rosor.

Blodnäva kvarstår länge efter plantering, till exempel i Ljusne, men även i en extremt torr gräsmark i sydsluttning intill ett hus på Lundnäs i Arbrå, där den klarat sig i över 15 år, men inte sprider sig. Den börjar blomma i övergången mellan ekorrbärets och linneans tid. Två uppgifter avser förekomster som inte är uppenbart planterade.