Taxasida

blågrönt mannagräs

Glyceria declinata

Bréb.

blågrönt mannagräs är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

blågrönt mannagräs är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • blågrönt mannagräs
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Glyceria declinata
Vetenskapligt namn, fullständig form
Glyceria declinata Bréb.
Svenskt namn
blågrönt mannagräs
norwegianBokmal
buesøtgras
norwegianNynorsk
bogesøtgras
Finskt namn
pikkusorsimo
finlandSwedish
blågrönt mannagräs
Danskt namn
Tandet sødgræs
Foton
Patrik Engström
Bjersjöholm, norr Ystad 2021-06-28
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Blågrönt mannagräs är starkt kulturgynnat men förmodligen ursprungligt. Arten är vanligast på fuktig, kreaturstrampad mark vid källor, bäckar och mindre vattensamlingar men växer också i bäckar och diken med näringsrikt vatten. Enstaka fynd har gjorts på fuktiga slåttervallar, leriga åkrar och fuktig ruderatmark. Sannolikt kvävegynnad.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Andersson 1978.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

249 Glyceria declinata Breb.

This species is mainly restricted to NW., C. and SW. Europe. It is reported as an adventive plant in N. California and Nevada (Munz & Keck, Calif. Fl. 1959, p. 1481).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: förefaller ha minskat med 46–60 %, men av allt att döma mycket intensivare eftersökt vid förra inventeringen (och troligen ibland felbestämd) varför minskningen åtminstone delvis kan vara skenbar.
Kommentar: B, granskare KAO, SSp och TKa.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Blågrönt mannagräs är en sydvästlig art med östgräns i Småland. Den växer på fuktig, näringsrik, gärna källpåverkad eller översilad mark, särskilt på lerig eller humusrik jord. Man finner den oftast där marken är trampad eller sliten – på betade, gödslade och kreaturstrampade platser samt i diken. Arten är mindre konkurrenskraftig men mera näringskrävande än mannagräs G. fluitans, däremot inte kalkgynnad som skånskt mannagräs G. notata.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Blågrönt mannagräs förekommer främst i sydvästra Sverige. Det konkurrenssvaga gräset växer på våt, näringsrik mark som hålls öppen genom betesdjurens tramp. Vanliga växtmiljöer i Sverige uppges vara diken, källflöden och kärr. Det finns ett äldre fynd med granskat belägg från Öland.

Blågrönt mannagräs kan vara svårbestämt och främst förväxlas med skånskt mannagräs G. notata. Blågrönt mannagräs har ofta en blågrön färg, det översta bladet är kort, sidogrenarna i vippan är färre och vinklar ut > 45˚ från huvudaxeln. Ytteragnen är tydligt tandad och inneragnens nerver löper nästan parallellt mot spetsen. Skånskt mannagräs är mer friskt grön och det översta bladet är långt. Vippans sidogrenar vinklar ut < 45˚ från huvudaxeln. Ytteragnen är rundad eller otydligt tandad och inneragnens nerver konvergerar tydligt mot spetsen (Schou m.fl. 2009).

Inkommen, tillfällig.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Blågrönt mannagräs växer på fuktig till blöt, näringsrik, gärna klövtrampad lerjord i kanten av dammar, kärr och diken i betesmarker och på havsstrandängar. Arten verkar ha minskat sedan förra inventeringen, kanske beroende på uppsnyggning och igenläggning av kreatursdammar.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på fuktig till blöt, mullrik mark vid källor, trampade ställen i betesmarker och ibland i diken och vid dammar. Möjligen något kalkgynnad eller gynnad av leriga jordar. Konkurrenssvag och gynnad av tramp och bete. Förbisedd av många inventerare. Vanlig på Falbygden och ganska vanlig på slättbygderna, troligen mindre vanlig i de västra och södra skogsbygderna, troligen förbisedd i Sjuhäradsbygden. 166 lokaler i 99 rutor (12 %).

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Bofast i sydvästra Sverige, norrut till Bohuslän och Västergötland. Tillfällig inkomling i Uppland.