björnbrodd

Nordlig art som har inplanterats i Håkanstorps äng i Lerbäck enl. Askersunds Tidning (A. Jansson i tidningsurklipp [1920-talet?]). Arten är f.ö. aldrig omtalad från Närke.

[Nordlig art med svensk S-gräns strax N om Övre Bergslagen i Grangärde: Britas rönning (kalkpåverkade kärr). Syns ej nå ned i de Västmanländska (kalk)rikkärren.]

129 Tofieldia pusilla (Michx) Pers.

This arctic-montane species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 40 and map 33). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 88.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Mest i tuvor på blötare delar av myrarna, på strängar i flarkkärr osv. Undantagsvis i kärrig vägkant såsom i Ramsele S Öster-Terrsjön 1973! - 143 (19). Når endast mycket sällsynt till kusttrakterna, främst i Skuleskogen.

Perenn, tuvad ört med smala, spetsiga, blad i platta, solfjäderlika skott (“hand med utspärrade fingrar”) som sällan blir mer än 5 cm höga. Stängel slank, styv, upp till 2 dm hög, till större delen bladlös med en kort, huvudlik samling av små, vita blommor med 6 kalkblad. I frukt en tät samling små kapslar på halmgul stängel.

Björnbrodd är vanlig i fjällen i fuktiga miljöer. Oftast ser man den i kärr, men även vid vattendrag etc. I kalkområden är den särskilt vanlig, och kan där växa torrare, t ex i klippsprickor. Utanför fjällen är den mer bunden till rikare myr. Den kan vara svår att se, men de små bladgrupperna (“mini-svärdsliljor”) är mycket karaktäristiska.

Förväxlingsrisk:
Närmast omisskännlig.
Kärrlilja (Tofieldia calyculata) finns enbart på Gotland, där björnbrodd saknas.
Myrlija (Narthecium ossifragum) (utbredningen sammanfaller i Jämtlands fjäll, en lokal i Lycksele lappmark) växer i vida mattor, är kraftigare, har längre, oftast något svängda blad, glest spridda blad även upptill på stängeln, långsträckt blomställning med större, gula blommor och långsträckta kapslar.

Björnbrodd har setts kolonisera en stor död tuva av axag tillsammans med lopplummer, brudsporre och tätört. Spridningen torde ha varit med sporer och frön, eftersom ingen av arterna har långa utlöpare. Annars ser man björnbrodden som uthållig perenn i sluten myrvegetation. Björnbrodden måste bilda nya skott på successivt allt högre nivå för att inte bli övervuxen av vitmossa. Samtidigt förgrenar sig plantan, men de nedre delarna och deras rötter blir kvar och plantan blir gradvis större. De svärdsliljelikt platta skotten övervintrar pålitligt gröna. På myr är det få arter som har den egenskapen, och på våren sticker björnbrodden av bland de grågula andra bladen. Den blommar i linneans tid, samtidigt med ängsnycklar, tätört, dybläddra, dvärgbläddra och tranbär.

Björnbrodd är en nordlig myrväxt som alltid är lätt att känna igen på sina platta ”tvådimensionella” skott. Den är tydligt kalkgynnad och förekommer i regel bara i medelrika och rika myrar – dock blir den mindre krävande mot väster, och i Haverö ses den även i fattiga kärr. Arten växer i små knippen eller enstaka i tuvkanter och i höljor i rikkärren. I större, blötare, medelrika myrar kan den ses i fastmattor ute på myrvidden, t.ex. med strängstarr Carex chordorrhiza, men gärna intill tuvor eller strängar. På sina två isolerade lokaler vid kusten i Njurunda växer björnbrodd på tuvor intill bäckar som genomrinner myrar, dels i en liten rikmyr vid havet (Salen), dels i en fattigare myr i kustnära höjdläge (Svarttjärn). Dessutom har björnbrodd en förekomst på fastare mark på en rik, översilad hällmark nordost om Byggmyra i Torp, och den fanns i äldre tid även vid ett vattenfall i Liden. Dessa växtplatser antyder luftfuktighetens betydelse; arten uppträder på liknande biotoper i fjällen.