backvial

Gammal bofast art.

1219 Lathyrus sylvestris L.

This species is restricted to Europe. It is partly spread by man. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 253.

Krävande sydlig art, ej känd nordligare i kustlandet, men utposter finns något längre norrut i Jämtland. Har möjligen gjort etableringsförsök i Vibyggerå och Själevad där arten ej kunnat återfinnas (tillfälligt kulturspridd?). - 6 (5).

Backvial kan vara ursprunglig i landskapet. Vid kusten i norra Halland växer den i någorlunda naturlig vegetation på torrbackar samt i buskmarker, strandsnår och steniga branter. I övrigt ser man den främst på kulturpåverkade lokaler till vilka den sannolikt är oavsiktligt införd med frövaror eller kanske någon gång avsiktligt insådd.

I Sverige salufördes både tyskt frö och plantmaterial omkring sekelskiftet (Lyhagen 1991).

Backvial hos Samzelius (1760, ms 1758) omfattade även vingvial (Samzelius 1764, ms 1767) och kan förmodas ha blivit sammanblandad med denna. Närke och Snavlunda i Wahlenberg (1826, 1833) och Gellerstedt (1831) avser likaså möjligen vingvial.

Sälls.–spridd kalkgynnad ärtväxt på exponerad berg-, block- och grusmark. Den växer i naturlig vegetation på kalkberg och i kalkpåverkade rasbranter och bergfötter i Hallsberg och Lerbäck m.fl. (Dalhielm 1985, Hallin, !). Exemplar från kalkberget vid Lannafors i Vintrosa 1925 ingår som nr. 1096 i Samuelssons Platae Suecicae exsic. Den fanns på sandstränderna av bl.a. Grundholmen i Mellösa under 1920–1940-talen (Morander 1986) och växte i strandgruset vid Lunger i Götlunda 1979. Den är sedd även på banvallar, i blockrösen på åkerholmar, på igenväxta ödetomter m.m. Mellan Tiveden och Fagertärn fann Eckerbom (1948b) den ”allt emellanåt i sydsluttningar”, möjligen i barrskog.

Stora ymn. bestånd intog 100-tals m² av Väderkvarnsbacken i Askersund 1989, anmärkt där redan av Gellerstedt (1852) och 1881 (A. S. Trolander, LD), samt grustagen vid Dunsjö i Lerbäck 1991. Vid Klockhammars reningsverk i Kil såg Asklund 1990–2004 stora mängder av backvial på vägrenar med kalkkross. Längs vägen vid Lustbacken i Sköllersta fanns ymn. ruggar flerst. längs 50 m 1990.

Arten var fridlyst vid Tjälvesta i Snavlunda (Eckerbom 1965). Innebörden av uttalandet är okänd.

51; tämligen sällsynt-sällsynt, bofast i alla regioner. Kalkgynnad; på potentiellt naturliga ståndorter kalk- och grönstensbunden. De i Västra Bergslagen belägna lokalerna bildar artens svenska NV-gräns. Utbredningstyp som idiokor: Kalk. Som antropokor: U.

Myrin 1832.

Backvial växer på torr eller frisk, helst basrik, ofta grusig eller sandig jord. Den är vanligast på vägkanter, banvallar och skräpmark men förekommer även i mera naturliga omgivningar – i lövdungar och gles löv-, bland- och tallskog, på steniga, örtrika backar samt i branter och på berghyllor, gärna i sydläge.

Arten såldes som foderväxt kring förra sekelskiftet (Lyhagen 1991). Om ett lokalt odlingsexperiment berättar Andersen (ms 1936): ´L. silvestris var. platyphyllus [en form med breda småblad] skal ifl. Oplysninger af Agronom Tengvall, Axhult, være indplantet flere Steder nær Axhult [i Markaryd Traryd], hvor den er slaaet an og trives. Planten er af Hr. Tengvall taget fra Kullabergs Sydside mod Ransvik.´ – Den har också odlats som prydnadsväxt, t.ex. i Värnamo Fryele Näsbyholm (Forsander ms 1809), där den för övrigt är sedd även i sen tid.

Backvial växer på torr, sandig–grusig, gärna något kalkpåverkad mark som helst ska vara ohävdad. Möjligen kan växten vara ursprunglig på sandstränder exempelvis vid Byrums Sandvik och Ramsnäs, Böda sn. Där sågs arten redan 1892 respektive 1932 och finns kvar än idag med rika bestånd. Rikard Sterner noterade växten 1907 vid Alunbruket, S. Möckleby sn, som "sannolikt ursprungligen sådd". Via sjöfarten har backvial troligen inkommit till Degerhamn, S. Möckleby sn, och därifrån spridit sig ut i närbelägna skräpmarker, klapperstenstränder och vägkanter. Riktigt snabb expansion blev det först när järnvägen byggdes på Öland i början av 1900-talet. Utbredningen av backvial karterades genom Erik Almquists tågresor på 1950-talet och många av hans lokaler finns ännu kvar. Idag växer backvial även i vägkanter och på ohävdade torrängar.

Dagens utbredningskarta liknar mycket den i Sterner (1986). Man ser tydligt hur backvial på många ställen än idag följer den gamla banvallen exempelvis från Kastlösa och över Stora Alvaret till Skärlöv, Segerstad sn. Området runt Degerhamn har också många fynd liksom den västra kusten i de två nordligaste socknarna, Böda och Högby. Backvial håller sina ställningar väl på dagens Öland och har expanderat tydligt sedan Sterner (1938) men expansionen förefaller nu vara avslutad. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser.

I början av 1900-talet odlades backvial som foder i delar av Sverige. Som utsäde användes frön och plantor med tyskt ursprung som hade mindre innehåll av bitterämnen än inhemsk backvial och därför uppskattades mer av kreaturen (Lyhagen 1991).

Gammal och inkommen, bofast.

Troligen ursprunglig på Gotska Sandön; på övriga Gotland inkommen, bofast.
Backvial växer på Gotska Sandön i lövmorer, på randdynens insida samt i dynsänkor (Ingmansson & Petersson 2006), och här tycks den vara ursprunglig. På övriga Gotland är arten funnen på vägkanter, i diken och vid gamla hamnlägen, på en lokal växer den i granskog nedom en klintkant. Backvial är mindre allmän på Gotska Sandön (nio växtplatser), sällsynt på övriga Gotland. Fynden nära hamnar i Klinte, Visby och Hellvi (S:t Olofsholm och Smöjen) indikerar att backvial kommit till dessa områden med sjöfarten.

Backvial växer torrt till friskt på något näringsrik, sandig eller grusig mark, gärna i steniga busksnår och bryn, men också mera öppet på skyddade havsstränder och i grustag samt på banvallar och kanske allra oftast i vägkanter.

Backvial kan vila i fröbanken och gro på brandfält (Ståhl 2009b). Den har även setts komma upp på jord som grävts om i samband med kabelnedläggning. Arten utvecklas sent på våren. När gökärt och vårärt blommar, i skogsstjärnans tid, har backvial skott med fortfarande outvecklade blad. Även vippärten är tidigare än backvialen, som blommar först i mjölkens tid. En kall sommar som 2012 kan skotten bli färre och mindre och blomningen utebli. Under normala somrar utvecklar backvial mogna frön. På hösten behåller den länge sin gröna färg, men inget grönt övervintrar. Alla dessa egenskaper stämmer överens med att den är en sydlig art, som i Hälsingland är nära sin nordgräns.