bäckveronika

Gammal bofast art.

Bäckveronika är ursprunglig men kulturgynnad. Den bildar ofta täta bestånd i rinnande, näringsrikt vatten, särskilt i källor och källfloden men också i bäckar och diken med utströmmande grundvatten. Ibland finner man den även i alkärr, näringsrika gölar och kärrpölar samt märgelhålor.

Arten har ökat under de senaste årtiondena.

Vattenväxt, inhemsk i källor, dråg och bäckraviner. Kulturpåverkade växtplatser är bl.a. å- och sjöstränder och kärr. Ett ovanligt stort och ymn. bestånd fanns 1993 V om Östra Via i Vintrosa i ett lundbryn.

1649 Veronica beccabunga L.

This species occurs in Europe, N. Africa and W. Asia. It has been introduced into a few places in Africa and N. and S. America. It is replaced by the closely related V. americana (Raf.) Schwein. In temperate N. America and parts of Pacific E. Asia. These species together have a discontinuous circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. Il, p. 172, 378 and map 164). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 401.

97; tämligen sällsynt-lokalt spridd inom Mälarslätten och ne. Skogslåglandet Ett par lokaler i öv. Skogslåglandet, ett 15-tal i Bergslagen, mestadels belägna inom kalkområdet Sydlig. eutrof art. Sammanhängande svensk utbredning t.o.m. Mälarslätten, därovan utposter på edafiskt optimala ståndorter. Utbredningstyp: S3 (nästan S4).

Hardin 1838.

Okänd miljö, tillfälliga fynd? - 2 (2) .

Först uppgiven av Dusén (1880). Som sagesmän anges Behm och Warodell. Lokalerna låg i Vemdalen och Storsjö kyrkby. Birger (1908a) upptar endast dessa fynd.

Bäckveronika förekommer i långsamt rinnande eller stillastående sötvatten på naturliga lokaler som bäckar och källor. Men vanligare är den i kulturskapade miljöer som diken, kanaler, grävda vattenhål och dammar. De flesta vattenflöden på Öland torkar mer eller mindre ut under försommaren men det klarar bäckveronika av. Betade fuktängar, skogskärr och sumpskogar, ofta med klibbal, är andra ställen där den hittas. Ibland är den påträffad i fuktiga åkerhörn, i botten av sandtag och i svackor på skogsvägar. Vid sötvattensutflöden på havsstränder kan bäckveronika växa direkt i sanden eller på tångvallar.

Utbredningen visar luckor främst på sydöstra Öland, delar av Stora Alvaret och socknarna norr om Borgholm upp till Löttorp, Högby sn. Dessa luckor ser man även på kartan i Sterner (1938); på kartan syns även alla källflöden längs västra landborgen där bäckveronika förr växte. Uppgiften i Sterner (1986) att bäckveronika, med ett undantag, helt saknas på alvaren stämmer inte. Under inventeringen har den hittats på ett 15-tal lokaler på Stora Alvaret där den växer vid källor, grävda vattenhål och i fuktängar. Sammantaget förefaller bäckveronika vara något mer frekvent idag än tidigare inventeringar visat. Växten har kunnat kolonisera nyskapade miljöer som sprängda vattenhål i betesmarker men bedöms ha minskat i naturliga källflöden när dessa sinat i den allmänna torrläggningen av landskapet. Jämfört med Sterner (1938) är statistiska analyser motstridiga med en antydd minskning (Frescalo) och en antydd ökning (Telfer); vår bedömning är en liten ökning.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, fuktig till blöt miljö: bäckar, åar, diken, källor och källflöden, kanaler, bryor, dammar och fuktmark. Någon gång i utsipprande grundvatten samt på tångbankar vid stränder av Östersjön. Johanssons (1897) ”H. o. d.” motsvarar ungefär dagens tämligen allmän. Förmodligen är frekvensen oförändrad sedan slutet av 1800-talet.

Bäckveronika växer på fuktig eller blöt, näringsrik jord, oftast i långsamt rinnande vatten i bäckar, diken, källdråg och översilad gräsmark men också i grunda dammar, gles sumpskog och blöta sänkor i betesmark eller annan gräsmark.

Bäckveronikan är en flerårig sumpväxt med rotslående stjälkar och förekommer därför vanligen i utbredda bestånd. Den är ganska anspråksfull i sitt val av ståndort och träffas mest i strömmande vatten i bäckar, källdrag och på översilningsmark, men förekommer ofta även i dräneringsdiken med rörligt vatten.

Europa, Asien. I Sverige upp till Ångermanland och Jämtland.

Av inventerarnas beskrivningar att döma finns bäckveronika i tämligen naturliga miljöer, alltid vått, vanligen näringsrikt. Vi känner till sex gamla lokaler för bäckveronika och sex nya. Alla ligger i kustförsamlingarna. Inga lokaler är återbesökta.