backstarr

507 Carex ericetorum Pall.

This Eurasiatic species is rare or lacking in the N, W and S. Eastwards, in N. Russia and Siberia, it is replaced by C. melanocarpa Cham., also regarded as a subspecies of C. ericetorum. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 72.

Backstarr är eventuellt ursprunglig på mycket torr, sandig/grusig mark med lågvuxen och sparsam växtlighet, t ex obetade hällmarker och grusåsar. Den är emellertid starkt betesgynnad och vanligen växer den i enstaka eller med några få exemplar på torra, sandiga/grusiga, ljungdominerade naturbetesmarker. Även på torra väg- och banvallsslänter samt vid grustag är arten ganska vanlig. Backstarr är dessutom brandgynnad och landskapets rikaste förekomster finns på de mer eller mindre regelbundet skyddsbrända ljungmarkerna på bombmålet i Tönnersjö ett par mil öster om Halmstad.

Kalkgynnad torrängsväxt, spridd på Närkeslätten, därovan täml. sälls., möjligen inhemsk på kalkhällar. Arten ansågs förr vara allm. i Närke (Hartman 1866) och i Askersund på 1920-talet (Trolander och Wijkström enl. Broddeson ms), men denna bedömning avsåg väl endast torrängs- och sandjordslokaler, inte områdena som helhet. Den var allm. på åsen i Svennevad och ”kanske något sparsammare än C. caryophyllea” (Kjellmert 1947).

Meddelade växtplatser är ås, sandfält, häll, tallskog, vägkant, banvall, kalkbrott, sandtag, åkerhörn och hage. Vid Harge i Hammar växte den 1964 i Vätterns strandbrink (Hallin ms). Stora bestånd har anmärkts från Ön i Norrbyås 1921 och Stora Älbergs skola i Hardemo 1937 (båda Broddeson ms) samt från Västra Estabo i Lerbäck där 60 ruggar växte i sand vid järnvägen 1994 (Nilsson).

Gammal bofast art.

Spridd-lokalt tämligen allmän på Mälarslätten; högre upp tämligen sällsynt-sällsynt. På Mälarslätten gynnad av grovpartikelrikt underlag (ofta åssand); än mer så därovan, därjämte kalkgynnad. I Skandinavien långt nordligare än C. caryophyllea, varför den låga frekvensen i Skogslåglandet och Bergslagen endast till en del beror på otjänligt temperaturklimat. Bofast också Övre Bergslagen (lokal 5). Utbredningstyp: S3.

Hård 1928.

I betad, gles, kortväxt vegetation på sandigtgrusigt underlag, främst i nipbranter och torra ängsbackar utmed Ångermanälvens övre lopp. Även i torra vägslänter, åkerrenar och grustag. Karaktärsväxt för nipbrantsmiljöer vid Ångermanälven mellan Multrå och Junsele. Trängs gradvis undan genom igenväxning efter upphörd betesdrift men kan kvarstå om växtligheten ej sluter sig helt, t ex i glest tallbevuxna nipsluttningar. Okänd vid kusten. - 48 (10).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Kålsätt."

Backstarr växer ljusöppet på torr grus- eller sandmark. Den ingår ofta i den låga vegetationen på betade åssluttningar men kan även förekomma på sandiga moränkullar samt i varma bryn och gläntor. På lokaler av denna typ har arten nästan alltid sällskap av vårstarr Carex caryophyllea och backsippa Pulsatilla vulgaris; finner man backsippan bör man inte försumma att söka den mera oansenliga backstarren. – Dessutom kan backstarren även någon gång påträffas på klipphällar på basrik grund eller i gles tallmo på sand. Arten är mycket mera störningsgynnad än släktingen vårstarr och påträffas ofta i vägskärningar och på banvallar, där den gärna utbildar påfallande tuvor.

När arten växer i sluten grässvål är den beroende av hävd; den tål varken igenväxning eller gödsling och har troligen minskat i dessa miljöer.

Backstarr växer på torr, mager, ofta sandig mark som alvartorrängar och sandgräshedar. De flesta lokaler är hävdade genom bete eller i sällsynta fall slåtter. Backstarr är inte beroende av kalk men klarar extremt kalkrika lokaler som stäppartade torrängar, grusalvarens uppfrysningsmark och sprickrika kalkstensplatåer. Den växer också i betade hässlen, ljunghedar, glesa tallskogar, vägkanter och på tuvor i kalkfuktängar. Backstarr är tydligt bunden till näringsfattiga gräsmarker med lång kontinuitet som hävdade (Honor Prentice muntlig uppgift 2022).

Backstarr är vanlig främst på Stora Alvaret och övriga småalvar. Den är sällsynt i östra sjömarken och längst i norr med endast ett fynd i Böda sn. Arten är beroende av en lågvuxen vegetation och gynnas av betesdrift. En viss minskning har troligen skett utanför Stora Alvaret då kvalitén på en del av dessa miljöer har försämrats genom igenväxning och ökad näringsbelastning. Det är viktigt att Ölands många naturbetesmarker fortsätter att hävdas och inte gödslas för att backstarr och dess grannar i torrängen ska fortleva. Torrsommaren 2018 var tuff för backstarr som, åtminstone tillfälligt, försvann från många lokaler.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Hällmarker (ofta sandiga), torrängar, sandmarker, enbuskmarker och hällmarkstallskogar. Johanssons (1897) ”H. o. d., hälst på sandjord” stämmer endast delvis i dag, då artens frekvens på Gotland som helhet verkar vara något lägre. Den relativt höga frekvensen av provrutor med backstarr tyder på att arten är mer allmänt spridd. Den saknas dock på stora delar av slätternas åkerområden samt i sandområdet på Avanäset på Fårö.

Backstarr växer på torr, sandig och oftast mager mark med gles eller lågvuxen vegetation, gärna i soliga sluttningar eller torrbackar i naturbeten samt i hed- och hällmarker. Arten är betesgynnad och växer ofta tillsammans med knippfryle och vårstarr, men då i regel på den torraste delen av växtplatsen. Den tycks ha försvunnit från inlandet i den södra delen av landskapet, förmodligen beroende på igenväxning.

Backstarren växer framför allt på örtrika torrbackar. Den trivs både på morän och isälvsavlagringar och förekommer ofta på betade åsbackar och i sandiga, solexponerade skogsbryn. Backstarr är genom sin litenhet starkt betesgynnad och på många lokaler är den minskande eller försvunnen efter upphörd betesgång.

Backstarr är en god kolonisatör av sand, även mycket torr sådan. Hur den sprids i denna miljö är obekant. Enstaka förekomster på hällar vid vattendrag och på Gröntjärns strand antyder att den kan spridas även med vatten, men de flesta lokalerna är långt från vatten. Backstarren blommar tidigare än de flesta starr­arter. I sydlägen börjar den redan i början av sälgens och blåsippans tid. Det är också då som mosippan blommar. Ståndarknapparna i spetsen av hanaxet slår ut först, men småningom blir hela hanaxet och de två honaxen samtidigt utslagna. Frukterna faller av i mjölkens tid. Plantorna är mycket motståndskraftiga mot torka. Där de växer i renlav kan bladen se helt friska ut bredvid något vissna rosetter av tjärblomster. På den alltid väl­dränerade isälvssanden utvecklas arten även mycket kraftigt under våta somrar. Plantorna kan då bilda stora mängder blad, som är mer än dubbelt så långa som normalt. Bladen övervintrar gröna.