backklöver

Backklöver är kalkgynnad och har i Sverige en klart östlig utbredning.

Betad mark i nipa, troligen tillfällig. - 1 (1).

1234 Trifolium montanum L.

This mainly C. and E. European species occurs as an adventive in several northern and otherwise outlying localities. The occurrences in E. Asia and western N. America are doubtful (probably adventive). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 237.

Slåtterängsväxt med få kvardröjande bestånd på konkurrensfria torrängar. 

Gammal bofast art, nu utgången; tidigare sällsynt (Holmgren 1942).

Ett 40-talet sedan 1950 påvisade lokaler i Mälarområdet, Väster-ut till Björskog: Skäret 1956 (Ham.). En liten lokalgrupp i Centrala kalkområdet i Sala. Ovan Mälarområdet för övrigt några tillfälliga, xenofytiska förekomster (endast under 1800-talet). Utpräglat sydligt kontinental art. Utbredningstyp: S11.

Flerårig styvt upprätt klöver med ganska smala spetsiga, vasst sågade småblad. Stjälken som kan bli upp till 5 dm är precis som bladens undersida vitt ullhårig. Utlöpare saknas. De tretaliga bladen är kortskaftade och har lansettliknande stipler. Blommorna är gräddvita och sitter i ett tätt sammanhållet huvud på ett ganska långt skaft. Med sitt korta segel är blommorna ganska spetsiga och blomhuvudet ser därför taggigt ut. Precis som andra klöverarter sitter det senare brunaktiga hyllet kvar och döljer frukten efter blomningen.

Backklöver växer i ganska torr kalkrik gräsmark. Typiska lokaler är vägkanter, naturbetesmarker och hällar men man kan också hitta den i gles kalkrik skogsmark.

Förväxlingsrisk:
Andra klöverarter (Trifolium spp.) saknar de spetsiga och sågade småbladen samt ullhårigheten på stjälk och bladens undersida och bör därför inte kunna förväxlas med denna art.

Backklöver växer på torr, väldränerad, basrik jord. Arten är ganska starkt bunden till örtrika torrängar i sydläge på grusåsar, grusbackar och moränslänter. Den har där ofta sällskap med solvända Helianthemum nummularium, backsmörblomma Ranunculus polyanthemos, ängshavre Helictotrichon pratense och flentimotej Phleum phleoides. Backklöver är en god indikator på tidigare slåttermark. Den är konkurrenskänslig och minskar på grund av igenväxning.

Backklöver har en östlig utbredning och förekommer från norra Spanien och vidare österut till centrala Ryssland. I Sverige är den främst funnen i sydöstra Sverige och går upp till Gästrikland.

Backklöver vill ha varma, ogödslade och kalkrika växtplatser, gärna med sen slåtter eller torrängar som är extensivt betade. Den växer i betade stäppängar tillsammans med andra rödlistade växter som solvända Helianthemum nummularium, toppjungfrulin Polygala comosa och backtimjan Thymus serpyllum. I öns få kvarvarande slåtterängar kan man också finna växten. I fuktängar växer den uppe på tuvorna. Sällsynt är backklöver funnen i vägrenar, i kanten av extensivt skötta åkrar och skogsbryn. Vid ett tillfälle är den funnen i torrt vittringsgrus på alvarmark. Arten gynnas i igenväxningens första "älskliga fas" och håller sig kvar en tid i ohävdade marker men riskerar att på sikt slås ut. Speciellt känslig är den om marken tillförs näringsämnen.

Backklöver är en vanlig växt på Öland vilket utbredningskartan visar. På Stora Alvaret är den främst funnen på de med enbuskar bevuxna torrängsryggarna. Inom Mittlandet finns många lämpliga växtlokaler på måttligt betade torrängar som ligger insprängda i skogen. Men om hävden upphör riskerar växten att på sikt försvinna. Östra Ölands sjömarker med dess ofta stora betesfållor passar arten bra. Det är intressant att notera hur backklöver söder om Borgholm i princip vägrar att gå väster om väg 136; troligen är marken där inte tillräckligt kalkrik och samtidigt alltför exploaterad. Enda undantaget är Beijershamn, Vickleby sn, där backklöver är spridd. Alvarmarkerna i Räpplinge sn strax söder om Borgholm, Slottsalvaret och Greby alvar, gapar tomma på fynd vilket är svårförklarligt. Norr om Borgholm är växten vanlig och troligen gynnas den av att betesmarkerna där inte är lika hårt hävdade som på delar av södra Öland. I Bödas kalkfattiga barrskogar saknas den av lätt förståeliga skäl. Trots att backklöver fortfarande är vanlig och spridd bedöms den ha minskat något då kvalitén på dess favoritmiljöer har försämrats.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Torr ängs- och alvarmark, gärna betad; ofta noterad i ängen, enstaka fynd i gles skog. Wahlenbergs ”Allestädes” och Johanssons (1897) ”Allm.” tyder på att backklöver var vanligare under 1800-talet. En allmän igenväxning av utmarkerna genom minskat bete kan vara en orsak.

Backklövern är en flerårig kalkgynnad art som växer i örtbackar och andra torra gräsmarker, numera särskilt på den solexponerade sydsidan av betade moränslänter, ibland i vägskärningar. Den var förr utmärkande för torra ängar och markerar ofta tillsammans med ängshavre och flentimotej läget av tidigare slåttermark.

Backklöver blommar i ekorrbärets eller linneans tid. Inga gröna delar övervintrar. Arten har troligen alltid varit sällsynt i landskapet, men Göran Wahlenberg såg den på tre ställen vid sin resa genom kustsocknarna 1810. Två av dess sentida lokaler är troligen inte stabila på längre sikt. Den tredje, i Hälsingtuna, har varit känd för kort tid för att kunna bedömas i detta avseende. Arten förekommer på gräsmark som är torr, men inte så torr att vegetationen håller sig öppen utan slåtter eller bete.