backglim

Se: kal backglim Silene nutans var. infracta och vanlig backglim Silene nutans var. nutans

Se kal backglim Silene nutans var. infracta och vanlig backglim Silene nutans var. nutans.

Gammal bofast art.

Enda lokal: Sveg: Hundsjövallen på banslänt (16E 3g, Almquist 1948). Lokalen ligger på 435 m.

780 Silene nutans L.

Holarctic range of this variable species (Fl. Eur. 1/1964, p. 164) is originally restricted to Europe and W. Asia. The distribution is irregular within the hatched area. The species has been introduced into eastern N. America and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 138.

Backglim är ursprunglig. Den konkurrenssvaga, kalk- och kulturgynnade arten växer främst utmed kusten på torra, grusiga och solexponerade platser med ganska gles växtlighet. I inlandet uppträder den någon gång i synvända bergbranter samt mer eller mindre tillfälligt på kulturstandorter, t ex vägkanter.

Larsson 1851.

Tämligen allmän(-spridd) på Mälarslätten; sparsam nående upp i Skogslandet och Bergslagen, främst på kalkrikt substrat och isälvsmaterial. Sydlig art med, att döma av uppträdandet N om 35-m-nivån, tämligen höga krav på sommarvärme. Utbredningstyp: S4.

Hävdas av ERIKSS. (bl.a. 1967a) vara allmän i Ramnäs i Skogslåglandet Endast en (möjligen nu utgången) järnvägsförekomst har dock av andra kunnat preciseras i denna socken.

Inom Ångermanland ej känd nordligare än i Vibyggerå och södra delen av Nätra skärgård. Redan Wahlenberg (1824) angav att arten förekommer "ad Skulskogen". - 60 (12).

En flerårig och upp till fem dm hög nejlikväxt. Stjälken är något lutande och klädd av mjuka hår och upptill glandelhår med upp till 4 par motsatta, korta stjälkblad. Vid stjälkbasen sitter en mångbladig rosett med smalt elliptiska långskaftade blad som är flera gånger längre än stjälkbladen. Bladen är helbräddade med hårig kant och långhåriga skaft. Blommorna som är tvåkönade sitter motsatta i ett ax men pekar åt samma håll vilket får stjälken att luta. De utstickande ståndarna är violettaktiga och dubbelt så långa som fodret. Hyllebladen är gräddvita och kluvna till strax nedom mitten och med en liten, likaså kluven, bikrona. Fodret har rödaktiga nerver och är smalt cylindriskt. Kapseln är centimeterstor, rundad och uppsprickande.

Backglim är vanligast söder om Dalälven men är sällsynt spridd upp till Jämtland och längs med hela norrlandskusten. Den föredrar öppen, torr och något kalkrik mark såsom hällar, torrängar och vägkanter.

Förväxlingsrisk:
Andra arter i släktet glimmar (Silene) har uppblåst foder och/eller saknar en tydlig bladrosett.
Pigmentlösa former av tjärblomster (Lychnis viscaria) har backglimmens blom- och bladfärg men dock gräsliknande blad, klibbig stjälk samt en allsidig blomställning.

Backglim växer på torr, näringsfattig men ofta kalkrik mark som är hävdad genom bete. Den är vanlig i stäppartade torrängar, sandgräshedar, på sandstränder och tuviga strandängar. På alvaret växer backglim på torrängsryggar med enbuskar men även i karster och spricksträngsalvar. Någon gång ses växten i ruderatmiljöer som gamla sandtag, stenbrott och större jordtippar. Glesare tallskogar, vägrenar och åkerkanter kan också duga som växtplatser.

Backglim är en vanlig växt över nästan hela Öland. Speciellt frekvent är den på norra halvan av Stora Alvaret, längs östra och västra kusten medan den är något sällsynt inom delar av Mittlandet. Växten hävdar sig väl i dagens landskap så länge naturbetesmarkerna finns kvar.

Backglim finns i två varieteter som oftast är väl åtskilda: vanlig backglim var. nutans och kal backglim var. infracta. Kal backglim har blanka blad, helt kal stjälk och signalerar på långt håll sin närvaro i fält medan vanlig backglim är mer eller mindre tydligt hårig på blad och stjälk. De två varieteterna har inte alltid hållits isär under inventeringen. Av drygt 1000 fynduppgifter är 650 bestämda till varietet varav 25 % kal backglim och resterande 75 % vanlig backglim. Blommorna hos backglim slår ut först framåt kvällen och pollineras av nattfjärilar; under dagen ser de ganska vissna ut. Kronbladen är normalt vita men det finns några rapporter av tydligt rosa blommor, denna färgform är främst noterad hos var. nutans.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr, sandig eller grusig miljö: torrängar, gräsmark, sandfält, hällmark, gles barrskog eller hällmarksskog, klapperstränder och strandvallar utom räckhåll för havsvattnet, också sandhed nära stranden; även stigar och vägrenar. Den ganska höga andelen provrutor med backglim visar att arten är allmän på Gotland. Detta stämmer också med Johanssons (1897) bedömning ”Allm.”.

På Gotland förekommer två varieteter av backglim: vanlig backglim var. nutans och kal backglim var. infracta. De har inte systematiskt noterats var för sig under Projekt Gotlands flora. Vanlig backglim är rapporterad från 24 kartblad, 78 km²-rutor och kal backglim från 13 kartblad, 65 km²-rutor. I trakter där berggrunden utgörs av hård kalksten förefaller kal backglim att vara minst lika frekvent som vanlig backglim; en detaljinventering i Stenkyrka och Hangvar (TK) visade på nästan exakt samma spridning. Generellt är kal backglim snävare i sitt biotopval än vanlig backglim, mer knuten till hällmarksområden och därför inte lika jämnt spridd över hela Gotland.

Båda varieteterna torde vara ursprungliga på Gotland. Kal backglim angavs först av Säve (1837, som β glabrior) från Snäckgärdet i Visby samt Lummelunda. Den samlades i Lummelunda av C. Säve, troligen på 1830-talet (i VI).

Plantor med mer eller mindre rosaaktiga blommor förekommer här och där (Larsson 1994). Fries (1932) uppgift om ”flor. rubr.” från Buttle och Väskinde refererade troligen till plantor med starkare rött i blomman.

Backglim är kustbunden och växer ljusöppet på ganska torr, sandblandad jord med skalinslag i naturlig gräsmark, som torra havsstrandängar, torrbackar, skalgrustäkter, naturbeten, hällmark och vägkanter. Backglim är som de flesta andra kalkgynnade torrmarksarter vanligast utefter kusten i norra delen av landskapet.

Backglim är perenn. Den blommar från skogsstjärnans till mjölkens tid och kan efter en torr sommar blomma om när regn kommer i lingonens tid. Basala rosetter övervintrar gröna.