backdunört

Gammal bofast art.

Tämligen allmän.

1360 Epilobium collinum Gmel.

This species is restricted to Europe. The distribution seems to be divided into a northern and a southern area. However, the mapping of the C. European distribution is tentative. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 299.

Backdunört är ursprunglig men kulturgynnad. Naturliga växtplatser är sprickor och små hyllor på lodytor i torra, exponerade bergbranter, särskilt om de innehåller lite rikare bergarter. Exempel på kulturståndorter är skrotstenshögar i gamla stenbrott, stenmurar, husgrunder, järnvägsområden och annan grusig mark av ruderatkaraktär.

Inhemsk på strandklippor, i häll- och rasbranter även i diabas- och kalkberg. I kulturberoende vegetation finns den på betade markhällar, i torrängar, på banvallar och murar etc. Många förekomster finns på varpen vid de otaliga brotten, särskilt på Tyslöskog. Som torvtaksväxt uppmärksammad senast 1932 vid Tolshyttan i Kvistbro (Broddeson ms, S). Backdunört är täml. allm. men saknas nästan i centrala Närke (Flora Nordica 6).

Glest spridd - (i Skogslåglandet) sällsynt. Frekvensen lägst i område, som saknar markerade backberg och lövgödslade skogsbergsavsatser. Stundom på kalkhällmark men är - också i kalktrakter - vanligare på silikatbergarter. Utbredningstyp: U.

Fuktiga klipphyllor och klippspringor i brantberg, oftast i sydlig exposition men helst skuggigt i bergstupens nedre delar. Ibland på hällar och relativt obetydliga klippformationer med framsipprande fuktighet, även havsstrandklippor ovan vågornas högsta räckvidd. Undantagsvis i torra backar och vägkanter, även sedd i nipbrant och på hygge. Förefaller ej särskilt fordrande på underlaget, växer inte sällan på lokaler med i övrigt trivial flora. - 104 (33).

Först uppgiven av Birger (1908a). Belägg samlat av Enander 1891 i S finns från Sveg: Duvberget (16E 7d, återsedd där 1981, !).

Status: bofast och sannolikt gammal men möjligen i sen tid spontant invandrad från norr.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från mer än dubbelt så många rutor (15) vid förra inventeringen. Dock sannolikt relativt ofta förbigången och dessutom kan en del av de äldre uppgifterna misstänkas bero på misstolkning av små exemplar av bergdunört E. montanum.
Kommentar: B, granskare AOr.

Backdunört borde egentligen heta bergdunört. Dess naturliga hemvist är nämligen sprickor och hyllor i klippor och hällar samt steniga branter, ofta belägna i lövskogsbryn eller i glesa lövskogar, där marken berikas något genom förnafallet. I kulturmiljö är den vanligast på vägrenar (även grusiga skogs- och markvägar) och i grustag, på stengärden kring gårdar, i skrotstens- och slaggupplag, på industritomter och skräpmark, banvallar och grusplaner. Någon gång uppträder den som trädgårdsogräs.

Backdunört växer på torr, ofta stenig och öppen mark. Enligt Sterner (1938) hittas den i karster, stenbrott, grustag och på klappersten. De få aktuella fynden är gjorda på klapperstensvall, trädesåker och i betade torrängar (ordar = utskjutande uddar i havet med grus i botten).

Backdunört är sällsynt på Öland, både förr och idag. Under inventeringen har backdunört hittats på fyra lokaler. Lite märkligt är att tre av fynden är från östra Öland där den enligt Sterner (1938) saknas helt. Orsaken till att arten blivit mer ovanlig sedan Rikard Sterners inventering är svårförklarlig, den kan förstås vara förbisedd.

Gammal, bofast.

Kanske inkommen, tillfällig.
Av denna art finns belagda uppgifter bara från två lokaler, båda fynden från slutet av 1800-talet. Under inventeringsperioden har backdunört rapporterats från sju lokaler, men eftersom det saknas belägg, och risken för förväxling med bergdunört E. montanum inte är försumbar, betraktar vi dessa uppgifter som osäkra.

Backdunört växer exponerat i skrevor och på hyllor i bergbranter och klippstup, oftast i grönsten eller där sippervatten gör näringsämnen tillgängliga. Man finner också arten vid bergrötter och i vägskärningar, i steniga, torra backar och vid stenmurar samt på grusiga, torra, marker som banvallar, grusplaner och grustag. Arten har minskat sedan förra inventeringen, framför allt i de södra delarna av landskapet.

I blåsippans tid kunde man på häll i Voxsätter i Bollnäs se tre olika faser samtidigt, dels övervintrade gröna bladrosetter utgångna från men inte fastsittande vid de vissna fjolårsskotten, dels mattor av centimeterstora plantor med klenare rötter, troligen grodda föregående år, dels 3 mm stora fröplantor, troligen grodda samma vår. Blomknopp ses i skogsstjärnans eller ekorrbärets tid, blommor i linneans till ljungens tid.
Beträffande svårigheterna att skilja bergdunört och backdunört, se även under bergdunört. Flora Nordica betonar betydelsen av att bergdunört har glandelhåriga men backdunört finludna frukter. Även med denna flora till hands finns dock svårigheter. Den population som växer i en brant sydslänt mot Ljusnan i Norränge, Arbrå avviker genom att en stor del av stjälkbladen sitter i nästan regelbundna kransar om tre blad. Den anordningen av bladen finns inte beskriven i Flora Nordica, varken för back- eller bergdunört, och inte heller för någon annan dunörtsart. På nämnda lokal är arten också mycket större än i bergsstupen, upp till 40 cm. Den växer där tillsammans med äkta johannesört på en av denna sydliga arts få lokaler i Hälsingland.