axag

Troligen felaktigt uppgiven av Theorin 1865 från Hasslöv med flera ställen. Belägg saknas och inga andra botanister har lämnat uppgifter om denna kalkkrävande art som har sina närmaste växtplatser i Skåne och Västergötland.

Medelrikkärr med extremrikdrag. - 1 (1).

419 Schoenus ferrugineus L.

This species is restricted to Europe and especially to areas rich in limestone. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 62.

Käll- och kalkgynnad, numera kalkkrävande, växt i rikkärr.

Sjörs 1953.

Arten rapporterades först av Björkbäck (brev 1985): Vemdalen: Stackflon (17E 3b 2- 0-).

7; sällsynt, endast i V. Bergslagen Kalkbunden. Frånvaron i andra kalktrakter beror på spridningsslump och viss brist på lämpliga kärr. Utbredningstyp: Kalk.

Perenn, tuvbildande och beståndsbildande, 1–3 dm hög graminid. Tätt tuvad med radiellt uppstigande skott. Trinda strån med smalt trådlikt basalblad (under halva stråets längd). De mörkt glänsande plattade och fåblommiga axen sitter i en 2–8 mm bred täta axsamling i toppen av strået. Det korta stödblad når just över själva axsamlingen. Ofta ligger de brunglänsande fjolårsbladen kvar i tuvorna.

Axag som växer på fuktig kalkrik torvmark är en utmärkt rikkärrsindikator. Den är mindre allmän i södra Sverige, och sällsynt i Norrlands inland men något vanligare i de jämtländska kalktrakterna.

Förväxlingrisk:
Tagelsäv (Eleocharis quinqueflora) (kalkrika fuktiga–blöta marker), har en krypande jordstam och växer inte tuvat, och saknar stödblad i axsamlingen.
Knappag (S. nigricans) (Gotland och Öland) med som också växer tätt tuvat, men där basalbladen är något längre, av halva stråets längd, tydligast är att nedre stödblad når mycket längre än axsamlingen. Hybrid mellan axag och knappag är relativt vanlig i fuktiga–blöta kalkmarker på Gotland.
På fattiga torvmarker växer även andra tuvade halvgräs, t.ex. tuvsäv (Trichophorum cespitosum) som dock har ett smal, men distinkt bladskiva som pekar uppåt längs strået, och ett mycket litet ax med ett jämnlångt axfjäll.
Ur släktet Rhynchospora skulle möjligen brunag (R. fusca) kunna förväxlas med axag då den kan växa mer eller mindre löst tuvat, men brunag har tydliga (flera) stråblad, och blommorna samlade i flera ax.

Axag växer i kärr och blöta fuktängar, särskilt vid källdrag, och är mycket kalkgynnad. Den är spridd i kalktrakter norrut till södra Lappland. Av de småländska lokalerna ansluter de nordliga till en spridd förekomst i södra Östergötland medan den i Madesjö är isolerad.

Kunskapen om hur axag växte i Småland är begränsad. Den nutida lokalen (Aneby Askeryd) var ett tidigare betat, igenväxande rikkärr på en sjöstrand; de mest exklusiva följearterna var tagelsäv Eleocharis quinqueflora och ängsnycklar Dactylorhiza incarnata (Josefsson 1989). Två av de äldre lokalerna utgjordes av stora myrbäcken; här vet man att axagen förekom rikligt. Den ena var markerna sydväst och nordväst om Vimmerby. Här noterades axagen första gången 1837 (Ahlström ms 1837; ´nära Stångån´) och sista gången 1880 (A. A. W. Lund i S; vid Carlsfors strax N om vägbron väster om staden). Sydväst om staden sågs den vid Lillån 1855 (C. L. S. Lund ms 1855), Storholmen 1842 (Cornelius ms 1842, Rothstein ms 1842) och Åbro ´nära Galjbäcksåkern [Galgbacksåkern?] m. fl.st.´ 1855 (A. A. W. Lund ms 1856). Nordväst om staden sågs axagen vid Ekkullen 1855 och 1860 (C. L. S. Lund ms 1855, J. F. Lund ms 1860) och i Näs Storäng 1856 (Lindelius ms 1856). Dessa platsers lägen framgår ur inledningen till Lunds Vimmerbyflora (A. A. W. Lund 1863); tydligen fanns axagen spridd inom ett ca 3 km2 stort område. Som följeväxt till ´synnerligen ymnig´ axag omtalades vitag Rhynchospora alba. Den andra myrbäckenlokalen var Madesjöflyet väster om Nybro. Detta stora område började dikas ut kring förra sekelskiftet; här växte även bland annat mossnycklar Dactylorhiza sphagnicola, myrlilja Narthecium ossifragum och klockljung Erica tetralix. – Även om dessa arter kanske inte växte i intimt samband med axagen antyds en miljö, som måste ha skilt sig avsevärt från de där man numera påträffar axag i Sverige.

Axag växer på kalkrik och näringsfattig, helst källpåverkad mark. Den förekommer både på betade och ohävdade lokaler. Axag ses i kalkfuktängar och där gärna utmed naturliga bäckar, i rikkärr, vid källor och i kanten av agkärr. Sällsynt är den funnen vid sötvattensutflöden på havsstränder, källor i betad ängsgranskog, utmed stig i igenväxande kärr med klibbal och viden samt på gungfly med vitmossor Sphagnum sp.

Axag har sina rikaste lokaler i de större, delvis ohävdade kärren inom Mittlandet. Eftersom axag är en bra indikator för extremrikkärr med högt naturvärde har arten fått stor uppmärksamhet vid tidigare inventeringar. Kartan i Sterner (1986) visar samtliga kända lokaler, alltså även ett antal som redan då var utgångna. Sjögren (1983) redovisar en karta med samtliga då kända någorlunda aktuella lokaler, alltså färre kartprickar. Även Hylander (1994) har en karta med de lokaler där axag påträffades under våtmarksinventeringen under 1990-talet. Att ett antal mindre förekomster i närheten av kända lokaler har påträffats under vår inventering är inte så förvånande. Det kan åtminstone delvis förklaras med större inventeringsinsats och att enskilda bestånd registrerats som separata lokaler. Mer förvånande är att några mycket rika förekomster har hittats i helt nya områden. De mest intressanta är ett stort axagskärr och flera mindre bestånd SV om Österskog, Glömminge sn (området inventerat av Sjögren 1983 utan att axag noterades), rikliga förekomster i norra kanten av Stora Alvaret SSO om Kalkstad, Torslunda sn (området inventerat av Hylander), förekomster på Frösslunda alvar, Stenåsa sn (först upptäckta under Ängs- och betesmarksinventeringen) och en förekomst väster om Triberga borg, Hulterstad sn. Inventeringsresultatet visar att axag klarar sig bra så länge hydrologin är oförändrad och att den gynnas av minskad hävd så länge lokalen inte växer igen med skog. Däremot har utdikning med åtföljande igenväxning slagit hårt mot de tidigare utbredda bestånden i Vedborm och Borga träsk, Högby sn. Idag finns endast en relikt förekomst kvar i nordöstra delen av Vedborm träsk. Även vid Djurstad och Petgärde träsk, Föra och Persnäs sn, har arten gått tillbaka. De lokaler som Sterner (1938) noterade på västra Öland, Vickleby sn och söderut till Smedby, har dikats ut och arten är därmed borta. Tyvärr försvinner än idag rika lokaler för axag när bevattningsdammar anläggs och rikkärr grävs bort. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en viss minskning speciellt norrut på Öland.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Karaktärsart för källmyrar, också i liknande miljö i agmyrkanter (även i porszonen), översilningskärr, kalkgräsmyrar, bäckkanter och fuktängar; sekundärt även i torvgrav, f.d. träsk, kanal- och dikeskanter. I samband med Våtmarksinventeringen (Martinsson 1997) var axag en av de oftast registrerade arterna (plats 10 med 153 noteringar; högst [309 noteringar] för blåtåtel Molinia caerulea). Axag utgör enligt dessa inventeringar ett dominerande inslag i ”kärr med diffus källpåverkan av axag-typ” med skattad areal av 707 hektar och ”källkärr av Scorpidium-typ” 219 hektar. Denna typiska källmyrsart är riklig inom öns skogs- och kalkområden, där dessa miljötyper finns, men är även i övrigt mer spridd än andra källmyrsarter. Axag är den viktigaste värdväxten för den på Gotland endemiska halvparasiten brun ögontröst Euphrasia salisburgensis ssp. schoenicola. Axag har förmodligen minskat något beroende på utdikningar, då Johansson (1897) angav ”Allm.”.

Vi har ingen erfarenhet av spridning av axag med frö. Populationerna är ofta stora och täta, och ger intryck av att vara gamla. I vitsippans tid ligger fjolårets strån gulgråa på marken, och några centimeter långa nya skott är på väg upp, i toppen med ax i knopp. Arten blommar i ekorrbärets tid.