ärttörne

1185 Ulex europaeus L.

This species was originally restricted to W. Europe. It has spread northwards from there to S. Fennoscandia and east wards through C. and S. Europe (vertical hatching and dots). It has also been introduced into eastern and western N. America and partly naturalized there and into several other parts of the world. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 229.

Ärttörne har planterats vid några tillfallen i Halland, kanske som viltvårdsväxt, kanske också som sandbindare och prydnadsväxt.

Växten härstammar från västra Europa och är känd från Sverige sedan 1830-talet.

Ny bofast art; tidigare odlad som foderbuske i södra Sverige (se Lyhagen 1991), numera som prydnadsbuske.

I Västervik har ärttörnet samlats med högst två års lucka tiden 1831–54. Det tycks dock gälla minst fyra platser (förutom Repslagarbanan även Gamla barlastplatsen, Ladugården och Norrlandsängen) och tidsserien bör därför representera flera introduktioner. Därefter tycks arten ha varit borta några år att döma av Scheutz’ (1861) anmälan att den var återfunnen (tydligen vid Ladugården, där den samlades just 1861 av C. E. Liljenstolpe; belägg i Oge). Endast en senare uppgift finns, från Norrlandet 1887 (C. Pleijel i S).

Ärttörne är en västeuropeisk växt som har odlats i södra Sveriges kusttrakter, dels som viltskydd, dels till foder (på grund av de grova taggarna fick man krossa växten innan den kunde ges till djuren, och det fanns till och med särskilda maskiner för ändamålet, Lyhagen 1991). Flera av de småländska lokalerna går troligen tillbaka på sådan odling. I Västervik Västervik har nog delvis kommit in med barlast och i Mönsterås Mönsterås sannolikt med massaved från kontinenten.

Arten är ganska ömtålig för kyla. Den verkar inte kunna klara sig i längden i Småland, även om vissa bestånd har blivit långlivade.

Ärttörne är ursprunglig i de västra och centrala delarna av Europa. Den har odlats i södra Sveriges kusttrakter som foderväxt på främst dåliga sandjordar exempelvis flygsandsfält. I slutet av 1800-talet fanns frön med ursprung i Tyskland eller Frankrike till försäljning som utsäde. Ärttörne är rikt försedd med sylvassa och kraftiga tornar och för att kunna ges till djuren behövde man krossa växtdelarna i speciellt avsedda krossmaskiner (Lyhagen 1991). Ärttörne är köldkänslig och speciellt unga plantor fryser lätt bort under stränga vintrar. Blomningen sker under större delen av året, även i december–februari.

Bestånden av ärttörne på Öland har sitt ursprung i de planteringar som skedde i början av 1900-talet på främst sydvästra Öland; syftet med dessa förefaller oklart. Ärttörne är idag väl etablerad på Öland och lokalerna nedan har i nästan samtliga fall lång kontinuitet.

Inkommen eller kulturflykting, bofast.

Förvildad, bofast.
Sandiga ställen, t.ex. i körvägskanter, gläntor i sandig tallskog, sandhed och annan sandmark, tidigare på barlast. I de flesta fall är ärttörne kvarstående och spridd efter försöksodling som foderväxt (Johansson 1897), dels i mitten av 1800-talet, dels (mer omfattande) i början av 1900-talet (Johansson & Larsson 1996). De skördade plantorna maldes till ett näringsrikt proteintillskott. Ärttörne växer ofta tillsammans med harris Cytisus scoparius, som har odlats för samma ändamål.

Ärttörne kommer från Västeuropa och har planterats bland annat som sandbindare i liten skala vid kusterna i södra Sverige men förmodligen inte i Bohuslän. Arten är känslig för stränga vintrar. Hur den kommit till lokalerna i Alsbäck och Halse nabbe (se nedan) är oklart. Upphittarna tror inte på spridning från trädgårdar. På senare tid är ärttörne någon gång utkommen från odling som prydnadsbuske.