ålandsrot

Läke- och prydnadsväxt, förvildad och sälls.–spridd i hela området men på tillbakagång. Ett par årtionden före Samzelius anmäldes växten förvildad i Sverige. Förekomsterna i Närke finns på ödetomter, i parkrester, vid utkast på tippar, i grustag, på lagårdsbackar etc.

I byn Kumla i Glanshammar fanns växten vid en källa 1912 till omkr. 1920, då platsen skadades genom källans ombyggnad. Den fanns flerstädes i byns hage 1948 (G. Svensson enl. Nilsson ms).

Ny bofast art.

Ålandsrot är en sedan gammalt odlad och förvildad medicinalväxt (Montin 1766, Osbeck 1788, Ejwertz 1977 a). Numera odlas den ganska sällan som prydnadsväxt och ses någon gång förvildad eller kvarstående.

Larsson 1868.

Sedan 1933 (= fr.o.m. 1949) tio kända lokaler på Mälarslätten och fem i Skogslåglandet Utgången på två av dem (24, 26), f.n. säkert kvarlevande på sju, kanske också på de övriga. Sammanlagt 30 lokaler, de flesta på Mälarslätten, resten i Skogslåglandet. Som den allmänt odlades i början av 1800-talet (Svenk botanik 1802), säkert också mångenstädes i Bergslagen - 1840 i Ljusnarsberg: Högfors enligt ZETIERSTEDT (1842) – men aldrig setts vildväxande där, kan utbredningen vara klimatbetingad. Trolig utbredningstyp: S3.

Status: gammal och bofast. Odlad sedan 1300-talet (KLun 2007) och av allt att döma bofast sedan före 1749. Gammal medicinal- och prydnadsväxt som numera sällan ses i odling men däremot ganska lätt självsår sig och på några lokaler är fullständigt naturaliserad.
Förändring och hot: okänt, men säkerligen betydligt oftare odlad förr än nu.
Kommentar: B, granskare KAO.

Ålandsrot är inhemsk i sydöstra Europa och sydvästra Asien. Det är en gammal medicinalväxt med en lång odlingstradition i Sverige – från Småland är den först känd från trädgården vid Linnés barndomshem i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1732 under namnet Helenium officinarum, på svenska Drotning Helena eller Alandzrot). I trädgårdarna upphörde odlingen nästan helt i början av 1900-talet, men växten står ibland kvar vid ödetorp och i gårdsnära miljöer. Bäst trivs den på frisk eller fuktig, näringsrik jord.
De aktuella fynden har karaktär av länge kvarstående odlingsrester; det rör sig sällan eller aldrig om nyspridning eller återupptagen odling. Antalet återfynd på tidigare angivna lokaler är dock lågt, vilket får tolkas som att växten är på långsam tillbakagång. Kvarvarande lokaler bör vårdas som kulturminnen.

Ålandsrot är en gammal medicinalväxt med ursprung i sydöstra Europa och Centralasien. Den användes redan under antiken mot besvär i luftvägarna och för att förbättra matsmältningen. Även i Sverige har den gamla anor som läke- och gårdsväxt.

På Öland är ålandsrot kvarstående i vägkanter och nära gårdsmiljöer men visar inga tydliga spridningstendenser. På några lokaler har den lång kontinuitet. Eftersom det senare visat sig att ett bestånd av "ålandsrot" i stället är den närstående fackelkrissla I. racemosa (se denna) och belägg inte samlats på lokalerna får uppgifterna bedömas med en viss försiktighet.

Kulturflykting, bofast.

Förvildad, bofast.
Flerårig, långlivad, odlad växt, spridd till vägkanter, åkrar och fuktig gårdsnära mark; dessutom vid en skogsplantage på f.d. åker. Arten har funnits i Lokrume åtminstone från 1952 till 2015, så den får karakteriseras som bofast.

Ålandsrot är införd från SÖ Europa och SV Asien, odlades förr som läkeväxt, senare till prydnad. Arten självsår sig och förekommer ibland naturaliserad, vilket Kalms iakttagelse tyder på. Av de nutida fynden verkar många vara tillfälliga och är från vägkanter, industriområden och andra skräpmarker. På Tjörn finns dock flera lokaler i mer naturlig omgivning, där arten tycks vara bofast.

Ålandsroten är en flerårig läkeväxt som sedan gammalt använts av allmogen mot hosta och kolik. Under 1800-talet upphörde odlingen efterhand men ålandsrot såldes på apoteken i Stockholm ännu under 1930-talet. Arten påträffas nu kvarstående eller förvildad (fröspridd) kring gårdar och torp på frisk eller fuktig, näringsrik mark. Trots örtens livskraft och goda spridningsförmåga har den minskat kraftigt under 1900-talet även om en viss nyspridning skett från hembygdsgårdar och liknande.

Centralasien. I Sverige främst Götaland och Svealand.