äkta bosyska

Bosyska är konkurrenssvag och växer på mer eller mindre öppen, näringsrik kulturmark. Bosyska är en gammal, sydeuropeisk läkeväxt som sannolikt infördes till Sverige under medeltiden.

Den odlades först vid kloster och fästningar men senare även ute i byar, där den ibland förvildades på kulturmark. En viss införsel via barlast har också förekommit. Numera växer den främst i sydligaste Sverige inklusive Öland och Gotland (Svensson & Wigren 1984 a).

I likhet med en del andra gamla läkeörter är bosyskan en lämplig växt att odla vid hembygdsgårdar, friluftsmuseer och bondgårdar.

Medeltida, konkurrenssvag och klimatkänslig läkeväxt, som förvildad beroende av markomrörning (Svensson & Wigren 1984a).

Referens: 

Status: gammal och bofast. Odlad som medicinalväxt sedan 1400-talet (KLun 2007) och sannolikt ursprungligen förvildad men säkert etablerad och bofast före 1749.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: vitblommiga former är sällsynta men har påträffats på flera lokaler.

Äkta bosyska är ursprunglig i Medelhavsområdet och har genom kulturen spridit sig till Sverige. Den är en gammal medicinalväxt som förr ansågs både smärtstillande och ha en lugnande effekt. I vårt land förekommer den främst kustnära i Götaland och norrut till Uppland.

Äkta bosyska växer på näringsrik, gärna störd mark, i varma lägen och är ofta noterad i vägkanter. Många växtplatserna beskrivs vara ruderatliknande såsom jordhögar, tippade stenhögar, gamla grustag, gödselhögar, stenbrott, komposthögar och avfallsplatser. Ibland är växten funnen i betesmarker, gärna något kvävepåverkade, skogsbryn och på steniga havsstränder. Betesdjuren skyr den illaluktande växten samtidigt som deras tramp gör att öppen jord blottläggs vilket gynnar bosyska. Gårdsmiljöer med ladugårdsplaner erbjuder också lämpliga ståndorter. Äkta bosyska är också funnen i flera åkerkanter där den växer i skydd mot stenmuren. Vuxna, väletablerade plantor tål en viss igenväxning och de förmår hävda sig väl när högväxta grannar tränger sig på. Äkta bosyska har därför fortfarande många och rika lokaler på Öland, en tydlig skillnad gentemot andra gamla gårdsväxter som kransborre Marrubium vulgare och hjärtstilla Leonurus cardiaca som är mindre konkurrenskraftiga.

Inventeringen visar att äkta bosyska fortfarande är en vanlig och spridd växt på Öland men något glesare blir det med fynden längst i norr. Stora Alvaret saknar lämpliga miljöer liksom aktuella fynd av bosyska frånsett några lokaler vid alvarbyar.

Äkta bosyska är självsteril. Fröna bevarar sin förmåga att gro efter flera år i jorden. När marken rörs om kan de gro men behöver öppen jord fri från konkurrens för att utvecklas optimalt. Plantorna missgynnas av en tidig och kall höst vilket innebär att det främst är i de södra delarna av Sverige som äkta bosyska kunnat fortleva. Gamla gårdsmiljöer med frigående höns var förr en optimal miljö för den liksom för andra idag hotade gamla gårdsväxter (Svensson & Wigren 1984 a).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Bosyska finns i nutiden bara på två platser i Bohuslän, varav den ena är Bohus fästning, alltså samma ställe, där Linné såg den för mer än 250 år sedan.

Den äkta bosyskan har en liknande historia och användning som hjärtstillan och odlades även den förr som läkeväxt. Den är värmekrävande och tycks därför sällan ha förvildats i Sörmland. Arten finns nätt och jämnt kvar inom vårt område. De få förekomsterna härstammar säkert från äldre odling och utgör skyddsvärda kulturhistoriska dokument av hög rang.

Ursprunglig i östra Medelhavsområdet och västra Asien. I Sverige endast i Götaland och sällsynt i Svealand.