åkerpilört

Gammal bofast art.

Åkerpilört är sannolikt ursprunglig på havsstränder. Den är dock starkt kulturgynnad och växer främst i kanterna av vårsädesåkrar, i trädgårds- och potatisland, betesmarker och tidvis uttorkade vattensamlingar samt på ruderatmarker.

Allmän-tämligen allmän.

650 Polygonum persicaria L.

This polymorphic species is native in Eurasia. It is considered to be introduced into N. America from Europe and naturalized over large areas. It has also been introduced into many other parts of the world. lncluding the N. American population, this species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 262 and map 254).

Möjligen inkommen med odlingen, känd i Sverige från järnålder (Hjelmquist 1956), sedan mer än 1 000 år.

Gellerstedt (1831) ansåg som Samzelius att den var allm., men Kindberg (1877) att den var sälls. i Närke. Hartman (1866) betecknade arten som täml. sälls. och refererade till 3 lokaler vilket dock Callmé (1887) opponerade mot och ville ändra angivelsen till ”här och där, ehuru sällan i större mängd”. Enl. nuvarande kännedom allm. blott i Hallsberg (Dalhielm 1985), Glanshammar och möjligen i Rinkaby och Viby (jfr Nilsson 1986). Enl. Kjellmert (1947) var den täml. allm. i Svennevad. Segerström (1932) nyttjade begreppet ”här och där” för Tylöskogen. Vid en undersökning i Tysslinge i Garphyttan–Ånnabodatrakten sågs blott en lokal inom 6 km² (Löfgren 1994).

Åkerpilört är i Närke känd från dike, grustag, trädgårdsland, lagårdsbacke, träda, strandklapper, kolbotten, bäckomgivning, kraftledning, tipp och lerplan m.m.

Odlad mark, åkrar, rabattogräs, ruderatmark. Sannolikt mest tillfällig. - 10 (10).

Troligen spridd-tämligen allmän i Västra Bergslagen och mellersta Västmanlands kulturområden, för övrigt sällsynt Äldre uppgiftslämnare har för Västra Bergslagen i regel endast lämnat frekvensuppgifter, betecknad allmän i Grythyttan (1960, Lindberg), Guldsmedshyttan (1957, Schiöler), Hällefors (1958, Lindberg), Nora (Bomgren enligt SAM. 1923a), Viker (1955, I. Andersson). Härdig överallt. Spridning ofullbordad. Utbredningstyp: pU.

(Polygonum persicaria)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 31–45 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig åkerpilört P. m. subsp. maculosa i landskapet.

Åkerpilört anses ursprunglig på sandiga havsstränder, tångvallar och möjligen även i kanten av kärr; knappt 20 % av dagens lokaler utgörs av dessa "naturliga" växtplatser. Vanligare är starkt kulturpåverkade lokaler som åkrar, trädgårdsland, nysådda gräsmattor, diken, traktorvägar, vattenhål till djuren, gamla täkter samt tippade jord- och stenhögar. Åkerpilört växer även i betesmarker, helst på ställen där djuren sparkat upp och blottat jorden, eller kvävepåverkade och nyröjda partier i betesfållan.

Åkerpilört följer den brukade jorden och är således ovanlig på Stora Alvaret; där ses den främst nära alvarbyarna. För övrigt är fynden relativt jämnt fördelade från norr till söder. I skogrika områden, som barrskogarna i Böda sn och delar av Mittlandet, saknas åkerpilört av lättförklarliga skäl. Åkerpilört bedöms ha en antydd ökning och gynnats av den tilltagande eutrofieringen av landskapet.

Såvitt känt finns bara vanlig åkerpilört subsp. maculosa på Öland. Åkerpilört saknar kortskaftade glandler på axskaft och hylle. Nerverna på de två yttersta hyllebladen kan vara förgrenade men är aldrig tillbakaböjda. Stipelslidorna har kanthår där de längsta håren mäter minst 0,8 mm. Pilört P. lapathifolia har kortskaftade glandler på axskaft och hylle. Nerverna på de två yttersta hyllebladen är förgrenande och böjer tillbaka. Stipelslidorna har korta kanthår, aldrig längre än 0,8 mm (Jonsell 2000).

Gammal, bofast.

Ursprunglig (?), gammal kulturföljeslagare.
Åkerogräs, oftast i åkerkanter, något mer vanlig på lättare jordar. Även i trädgårdsland, jordutkast och upplag samt i fuktig blottad jord vid bryor och i bottnen av diken. Någon gång ses den på havssträndernas tångvallar. Som helhet står den i något fuktigare miljöer än pilört.

Englund (1942) karakteriserade åkerpil-ört som ursprunglig på havsstränder, på insandad tång, ofta tillsammans med pilört P. lapathifolia, men växande något lägre och fuktigare än denna. På Englunds utbredningskarta (inventeringar 1928–36, 91 lokalprickar) förekom åkerpilört på ungefär samma strandområden som pilört. Tyvärr har vi för få noteringar om åkerpilörtens biotopval för att kunna göra några jämförelser. Dagens utbredningsmönster visar en del luckor, i synnerhet på norra Gotland, men som helhet är åkerpilört spridd från Sundre till Fårö. På Gotska Sandön saknas den i dag; därifrån finns ett enda fynd, 1903 (Johansson 1907).

Endast vanlig åkerpilört ssp. maculosa är känd från Gotland.

Åkerpilört växer framför allt som ogräs på åkrar och i planteringar men också på jordhögar, i olika typer av skräpmarker och på stränder. I kanten av åkrar på lättare jordar kan den ibland växa mycket tätt.

Åkerpilörten har betraktats som svår att hålla isär från pilörten, P. lapathifolia och flera av inventerarna har inte noterat den alls. Genom Flora Nordica har artbestämningen blivit något lättare, men arten uppges där inte vara bofast i Hälsingland. De fynd som har noterats är gjorda i samma typer av miljöer som de där pilört har setts, men utbredningen är kustnära och antalet fynd mycket lägre.