ag

Ag kan sägas vara ursprunglig eftersom den är funnen som fossil i landskapet. Den enda aktuella lokalen finns i Lyngsjön ca 1 mil norr om Falkenberg. Lyngsjön är en ganska grund, näringsfattig brunvattenssjö där ag och smalkaveldun Typha angustifolia utgör ett avvikande inslag i den normala fattigfloran. Beträffande agens ålder på platsen är en relativt sen invandring kanske rimligare än en mycket gammal och kontinuerlig förekomst.

Endast två fossilfynd är kända från Halland: Kungsbacka Fjärås/Gällinge Skärsjön (Erdtman 1921 c) samt Hylte Torup söder om Nissan vid Smålandsgränsen (von Post 1925).

Ag växer närmast i Bohuslän, Västergötland och Skåne.

Två nutida förkomster av ag finns i Närke, båda antas vara ursprungliga. Växten var ”under forntiden en av Närkes-kärrens karaktärsväxter” (Post 1930), och härstammar i obrutet led sedan ”stenålderns senare del med milt havsklimat” (Florin 1961) och ”inkom omedelbart efter den finiglaciala klimatförbättringen och har hastigt nått frekvens jämförlig med dess recenta på Gotland” (Post 1920).

Aglämningar har hittats ”endast i områden som mycket tidigt blivit lyftade över havsytan. Aldrig i fornsjölager på lägre nivåer” (Florin) till skillnad från sjönöten. Ag inkom för omkr. 9 000–8 000 år sedan och fanns senare, under subboreal tid för 5 000–4 000 år sedan, endast på kalkrika ståndorter ”medan dess kalkbehov tidigare varit betydligt mindre utpräglat” (Post 1920). Kalkkravet uppfylls på båda nutida lokaler i Närke.

Uppgifter om lämningar i tidiga lagerföljder har publicerats från södra Kilsbergen från senglacial–förboreal tid (Florin 1969) och sedan stenåldern från Nyckelmossen i Askersund (Post 1944a). Under hela Ancylustiden växte ag i Närke, bl.a. vid Vilstaängen och Öjamossen i Hackvad, Tärnsjömossen i Skagershult samt i Ingafallmossen i Svennevad (Post 1909a). Frukter av ag vid Ingvaldstorps-mossen i Lännäs har bedömts vara omkr. 8 000 år och vid Mossbymossen i Ekeby/Kumla ca 6 000–3 000 år (Florin 1961).

Ovan och ned till 60 proc. av Litorinagränsen fanns aglämningar i 12 av 25 undersökta sjöar (Post 1920) medan ”fossil Cladium saknas fullständigt i hela Mälardalen under en nivå, som faller obetydligt under högsta Litorinagränsen”. Förekomsten i Närke ”har i allmänhet upphört vid subboreal tid” (Florin 1961).

Gammal bofast art.

Arten skall vidare enligt lös lapp i en av Gunnar Lohammars anteckningsböcker från 1926 vara funnen på egendomen Ängebodarne i Torrskog. Samma uppgift återkommer i en handskriven förteckning från cirka 1940 över agförekomster i Dalsland av Sixten Bergström, med Dag Hannerz som sagesman. Förgäves eftersökt under 1970-talet.

418 Cladium mariscus (L.) R. Br.

This polymorphic and widespread species occurs as subsp. mariscus in Europe (except extreme N) and adjacent parts of Africa and Asia, towards the south also var. martii (Roem. & Schult.) Kuk. In southern N. America and the West Indies and in E. and SE. Asia as well as in other tropical areas subsp. jamaicense (Cr.) Kuk. is distinguished. A counterpart in eastern N. America to the European Cladium is C mariscoides. (Muehl.) Torr. These two species have together an amphi-atlantic distribution (Hultén, Amphi-atl., p. 274 and map 256). World map of C. mariscus and related taxa in Meusel et al 1965, p. 62.

Perenn, beståndsbildande graminid (jordstam!) med upp till 2 m höga strån i täta ruggar. Långa, slankspetsade blad, som är V-likt vikta och skarpt kölade. De är 1–1,5 cm breda och har mycket sträv kant och lång stjälkomslutande slida. Stråna är ihåliga (ovanligt hos halvgräs) och har ledknutar (också ovanligt). Stor, långsträckt blomställning bestående av nästan runda axsamlingar som sitter i grupper på korta, uppåtriktade grenar.

Typisk för våtmarker i kalktrakter. Finns i både sjöar, kärr och åar. Sällsynt, men kan vara talrik där den finns. Särskilt vanlig på Gotland där den sedan gammalt använts till att täcka tak.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig!

Agen är i Norden en sydlig växt. Sin största utbredning hade den under tidig postglacial värmetid, då den var allmän i delar av södra Sverige (von Post 1925). Många fynd av subfossil ag (frukter och jordstammar) finns från småländska myrar, särskilt i Kalmar län. En stor del av de nuvarande lokalerna kan mycket väl vara relikter från denna tid.

Av landskapets 33 kända lokaler för ag utgörs de flesta (23) av skogsgölar eller mycket små, grunda sjöar med näringsfattigt, brunfärgat vatten. Här växer agen på grunt vatten nära stranden; där gungflyn når ut i vattnet finner man den ofta i kanten av dessa. Detta är den på svenska fastlandet vanligaste typen av lokal (jämför P.-A. Andersson 1982). Tre lokaler utgörs av stränder av större sjöar: Hultsfred Järeda Narrveten, Vetlanda Skirö Penan och Vimmerby Vimmerby Hökesjön; på de båda första har arten dock inte gått att återfinna. Förekomster i strömmande vatten är ovanliga i Sverige (Å. Carlsson 1984) men från Småland är fyra sådana kända (endast de två förstnämnda existerar ännu): Hultsfred Järeda Pauliströmsån, Tingsryd Urshult Mieån, Vetlanda Näsby Strömmahult och Växjö Drev Böksholm.
Den största av landskapets aglokaler, i Kalmar Åby och Kläckeberga, upptäcktes helt nyligen (Johnsen & Rosén 1990). Fyndet blev dock aldrig känt och förekomsten upptäcktes på nytt av Thomas Johansson i februari 2005. Här finns ett hundratal större och mindre kloner spridda inom en yta av ungefär två kvadratkilometer i en brackvattensvik som håller på att växa igen med vass (Burén 2005). Oftast växer agen i kanten av öppna vattenytor eller ute i vattnet, men det finns även bestånd på mark som bara översvämmas vid högvatten. Lokalen är unik inom landskapet även genom att agen verkar öka och spridas. Troligen gynnas arten både av det grunda, elektrolytrika vattnet, som blir starkt uppvärmt om sommaren, och av upphörd hävd (ag är slåtterkänslig, och omfattande vass-slåtter har tidigare bedrivits i området). – Kanske ett parallellfall till hur agen koloniserat i Gotlands myrar, vätar och träsk under 1900-talet (Pettersson 1958)?

Ag växer på blöt, kalkrik gyttja, ofta på ohävdade lokaler; speciellt känslig är växten för slåtter. Den förekommer i skogskärr, större vätar, sumpskogar, rikkärr, alvarträsk och betade kalkfuktängar. Ag växer också i vattenfyllda stenbrott, grävda vattenhål och bevattningsdammar, diken, bäckar och kanaler. Utmed Ölands största sjö, Hornsjön i Högby sn, växer den utmed sjöstranden, ibland tillsammans med vass Phragmites australis. Sällsynt är den funnen vid sötvattensutflöden på klapperstenstränder.

Ag har ökat sin utbredning på Öland, trots att utdikningen under slutet av 1800-talet decimerade flera stora agträsk. Sterner (1938) angav större agmyrar från endast tolv platser i nio socknar. Utbredningskartan i Sterner (1986) stämmer relativt väl med den aktuella. Under de senaste decennierna har upphört bete och slåtter gynnat den kraftfulla agen som numera tar för sig alltmer. Inom Mittlandet är ökningen tydlig och där förekommer idag stora, sammanhängande bestånd med ag i många ohävdade skogskärr. Söder om en linje mellan Torslunda–Vickleby är växten fortfarande ovanlig och på Stora Alvaret finns enstaka lokaler vid några alvarträsk. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer); vår bedömning är att ag har ökat påtagligt under andra hälften av 1900-talet.

Intressant är att Linné inte noterade ag på sin resa på Öland 1741. Däremot fann han den lite senare när resan fortsatte till Gotland. På Öland förefaller taktäckning med ag inte förekommit på samma sätt som på Gotland. Troligen var ag på Öland förr alltför sällsynt för att platsa för detta. På norra Öland har ag ibland använts som moning dvs. man lade strån av ag högst upp på stråtaket för att skydda den känsliga nocken.

Agkärr är en prioriterad naturtyp enligt EU:s Art- och habitatdirektiv. På Öland ges dock naturtypen rikkärr prioritet, eftersom ag breder ut sig på andra arters bekostnad när hävden upphör.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Beståndsbildande i agmyrar och träskkanter; även som inslag i vätar, kalkgräsmyrar, källmyrar och starrmyrar. Ibland som expanderande runda bestånd (kloner) ute i grunda träsk. Agen har minskat betydligt i areal sedan öns stormyrar dikats ut, men är fortfarande allmän. Enligt Våtmarksinventeringen (Martinsson 1997) upptar ”kärr av ag-typ” en areal av 3 037 hektar på Gotland. Ag registrerades ofta under den inventeringen (plats 26 med 73 noteringar, vanligast var blåtåtel Molinia caerulea med 309 noteringar).

Ag har använts som material för taktäckning. Linné (Linnæus 1745b, 25 juni 1741) skriver: ”Folket täkte med denna Aghen de mäste sina Ladugårds Tak; de slå af honom med Lia emellan Midsommar och Ols-Mässa, då han lägges liksom i Band otorkad tilsamman, utan at man bryr sig om, hwilken ända sitter ut; Taken, som här af blifwa lagda äro både bättre och tätare än af Halm.”

Ag anses vara en kalkberoende eller snarare fosforskyende art och dess förekomst i Bohuslän har varit föremål för funderingar. Den växer i synbarligen triviala miljöer i strandkanten av skogssjöar, ibland men inte alltid där marken påverkas av skal eller basiska mineral. De vanligaste följearterna är pors och vattenklöver. Ag förekommer i Bohuslän endast i Hjärtums- och Uddevallatrakten samt på Orust och är mycket stabil på sina lokaler. Arten är återfunnen på alla gamla fyndplatser.

Agen är en vassbildande myrväxt med vintergröna blad. I Sörmland förekommer den i skogssjöar som nu ligger på 40–80 meters höjd över havet. Vanligen finner man den vid dysjöar med brunfärgat vatten, ofta på gungflytorv, ibland som i Kila, Trosa-Vagnhärad, Åker och Vårdinge i kalkpåverkade miljöer.

Agen bildar bestånd med hjälp av de krypande jordstammarna och blommar regelbundet men det finns inga tecken på fröspridning och kolonisering av nya växtplatser. Lokalerna finns uteslutande inom det område som hunnit bli land vid den postglaciala värmetidens början. Sörmlands agbestånd kan mycket väl vara flertusenåriga kvarlevor från tider med mer gynnsamma spridningsförhållanden (mildare vintrar, högre pH). Agrester i torvmarkernas undre skikt visar att agen tidigare varit betydligt mer spridd i Sörmlands höglänta områden än nu (Florin 1952). Agen tål dåligt konkurrens från vass och i några sjöar har beståndet kraftigt minskat på grund av vassens ökning i sen tid. Agen är säkerligen mycket känslig för ytterligare försurning av växtmiljön och är förmodligen starkt hotad av det sura atmosfäriska nedfallet.

Allmogen i Sörmland har väl känt till agen att döma av många högt belägna sjöar med namn som Acksjön eller Axsjön. I tre av dessa (i Vårdinge och Ytterenhörna) växer agen ännu kvar. Fyra sådana sjöar i grannsocknarna Gryt och Dunker saknar numera agbestånd. De ligger utspridda i det höglänta området mellan traktens kvarvarande agsjöar som en påminnelse om att agen i Sörmland är en försvinnande växt.

Förekommer i kalkrika våtmarker i södra Sverige med de nordligaste bestånden i Norduppland och södra Gästrikland. På Åland är den mycket sällsynt. 
Ag växer i rikkärr, där den kan vara beståndsbildande, men sällan över större ytor.
Förändring + 42 %. – Den registrerade ökningen kan troligen hänföras till att myrarna i Hållnäs tidigare inte varit så väl besökta. Under det senaste decenniet har flera agbestånd minskat eller helt försvunnit, uppenbarligen på grund av konkurrens av vass, som breder ut sig allt mer (Udd & Rydin 2008).