vittåtel

333 Aira caryophyllea L.

This species is mainly restricted t o W., C. and S. Europe and NW. Africa. It is locally adventive mainly in N. and E. Europe. Furthermore, it has been introduced into several parts of the world, for instance W. Africa, India, N. and S. America, Australia and New Zealand. In part, the distribution is incompletely known. Cf. world map in Meusel et al. 1965, p. 50.

Ny (Gammal) bofast art*.

Vittåtel är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Vittåtel är ett kulturberoende gräs som troligen inkommit under senare delen av 1800-talet. Det ettåriga, lågvuxna och spensliga gräset är mycket konkurrenssvagt och trivs bäst på torr, sandig eller grusig mark med gles växtlighet - hällmarker, vägslänter, åkerkanter, grustag och liknande ruderatplatser.

Vittåtel är en sydlig art som i Sverige har sin huvudförekomst i Skåne och Blekinge samt på Öland och Gotland. Den växer öppet på torr, sandig eller grusig mark med glest växttäcke, främst på torra igenlagda åkrar, i vägskärningar och grusgropar, längs markvägar, i tallskogsbryn samt på banvallar, parkeringar och industrimark. Någon gång har den påträffats i det tunna jordskiktet på markhällar.

Vittåtel betraktas ofta som en gammal medborgare i den sydsvenska floran. För Smålands del stämmer detta knappast. De skarpögda botanister som verkade i trakten av Kalmar Kalmar i mitten av 1800-talet skulle knappast ha missat denna art, som påträffades på många platser kring staden runt sekelskiftet 1900. Det är troligare att den kom in i slutet av 1800-talet och att den endast kunnat etablera sig i de mest klimatgynnade delarna av landskapet. Vid Kalmar kan den ha varit trafikspridd, eftersom de tidiga fynden gjordes på banvallar och stationsområden; i övrigt har den nog kommit in i samband med import av vallfrö. Det är tydligt att den nu åter blir sällsyntare.

Vittåtel behöver ett gynnsamt klimat och är mest funnen nära kusterna i södra delarna av Sverige. Där växer gräset solöppet på torr, sandig och mager mark som är fri från annan vegetation. Vittåtel är ganska sent inkommen till Öland, troligen med vallfrö, och flera av de tidiga noteringarna är från sandiga ödeåkrar. Ännu idag är vittåtel en kulturföljeslagare i sand- och grustag, på gamla banvallar, sandiga trädor, i åkerkanter och sällsynt längs dikeskanter. Ofta växer den tillsammans med släktingen vårtåtel Aira praecox. Vittåtel är även funnen långt ute på Stora Alvaret på slitna partier i betade, sandiga torrängar (Knutsson 1995). Vid flera tillfällen har den dykt upp på grusplaner runt nyligen uppförda mobilmaster och andra byggnader. Uppenbarligen har den på två lokaler liftat med lokala botanister och funnit sig till rätta i sandiga trädgårdsland vid deras hus.

Utbredningen är splittrad och liknar delvis den för vårtåtel såtillvida att de flesta förekomsterna finns på nordligaste delen av ön samt på västra delen av mellersta Öland. Endast en lokal finns på östra sidan (i trädgård hos botanist). Utbredningen styrs av lämpliga biotoper och när dessa finns till hands kan arten formligen explodera. Sterner (1986) redovisar 20 lokaler, varav de flesta är trädor och sandtag. Flera av dagens lokaler är nyskapade vilket gör att vittåtel förefaller öka på ön. Denna ökning är troligen större än den minskning som lokalt skett då trädesåkrar vuxit igen. Från flera områden rapporteras vittåtel ha lång kontinuitet (se exempelvis primärfynd ovan). Observera på utbredningskartan hur tydligt man ser den gamla banvallen mellan Kastlösa och Skärlöv där vittåtel har en nästan sammanhängande förekomst på fem kilometer.

Inkommen, bofast.

Ursprunglig.
Öppna, torra miljöer i bar, kalkrik sand: kalkhällar, torrängar, sandiga körspår och stigar. Ofta i betade marker. Av de 43 kända lokalerna är 38 från Storsudret (Sundre, Vamlingbo, Hamra, Öja, Fide). Johansson (1897) kände vittåtel endast från Sundre och Vamlingbo och betecknade den som ”Sälls.”. Förmodligen är frekvensen rätt konstant, även om antalet kända växtplatser ökat.

Vittåtel är tillfällig på torr, sandig eller grusig mark.

Vittåteln är en ettårig konkurrenssvag art som förekommer på sandig mark med gles vegetation. Enligt Ölands kärlväxtflora (Lundquist 1986), är den en sent inkommen art som ännu ökar sin utbredning. Förmodligen har arten ursprungligen kommit in med gräsfrö. På Ornölokalen, där arten påträffats under nästan 100 år, tycks den vara både konstant och begränsad. I Brännkyrka återstår att se om den även där kan bli långlivad.