vitklöver

Gammal bofast art.

Trivialart

Allmän

1235 Trifolium repens L.

This species, now with a world-wide distribution, originates from Europe, NW. Africa and W. Asia. For Europe, Fl. Eur. 2/1968, p. 162 distinguishes, besides subsp. repens with a wide distribution, five subspecies with rather restricted distribution areas in S. Europe. It is widely cultivated and partly naturalized in mast parts of the world, especially N. America (see the notes on the map).

Vitklöver är sannolikt ursprunglig, åtminstone på havsstrandängar och strandhedar. Den är dessutom allmänt odlad i vallar och gräsmattor varifrån den självsprider sig till många olika typer av kulturpåverkad mark - naturbetesmarker, gårdsplaner och ladugårdsbackar, åker- och vägrenar samt ruderatmiljöer.

Vallfröinkomling, allm. i hela området. Växtplatser är betad eller obetad exponerad ängsvegetation bl.a. hagar, bryn, gläntor och vägrenar. Den uppträdde allm. i ängarna på 1920-talet (Broddeson ms). I Garphyttans nationalpark växte den förr på kolbottnar (Asplund 1925).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

BERGIUS 1764 (Grythyttan: Loka hälsokälla). Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Perenn, krypande, 1–2 dm hög ört med blad och blomskaft direkt från krypstängeln. Stängeln har halvgenomskinliga stipler med påsatt spets. Bildar mångförgrenade härvor av gröna, slanka revor som rotar sig tätt. Mycket långskaftade blad med 3 kortskaftade, runda eller något hjärtformade småblad. Småbladen har fint tandad kant. Vita, runda blomsamlingar av typiskt klöverutseende, på upprätta, bladlösa skaft. Blommorna är ärtblommor (köl, segel och 2 vingar). Frukterna ser man inte mycket av (finns i de torra blommorna).

Vitklöver finns närmast överallt där människan dragit fram, även på vägrenar och skräpmarker. Tål klippning mycket väl och kan “överta” gräsmattor. Söderut även strandängar.

Förväxlingsrisk:
I norr omisskännlig, men i söder kan den, om den inte blommar, ha flera möjliga förväxlingsrisker.
Smultronklöver (Trifolium fragiferum) (Götalands och Svealands kuster) liknar vitklöver till växtsättet. Den har mer långspetsade stipler och rosa blommor som i frukt får karaktäristiskt uppblåst foder. För ett obeväpnat öga är småbladens tandning svårare att se än hos vitklöver.
Jordklöver (T. campestre) (Götaland och södra Svealand) kan vara nedliggande, men bladen är kortskaftade med tydligt, långt skaft på det mittersta småbladet. Blomhuvuden gula.
Backklöver (T. montanum) (huvudsakligen österut i Götaland och Svealand) har vita blommor, men stängeln är upprätt och grenad.
Humlelusern (Medicago lupulina) (ej i inre Norrland) har mindre småblad med uddspets, och mindre huvuden med mycket små, gula blommor, som snart blir till små samlingar av relativt korta, krökta baljor (“skaftade luskolonier”).
Sandlusern (M. minima) (sällsynt på kalkrik sand i Skåne, på Öland och Gotland) är ofta liggande men kryper ej långt. Blad och blommor har kortare skaft, småbladen är mer utdragna med kraftiga tänder i spetsarna, och stiplerna gröna och jämnt tillspetsade. Blomsamlingarna är fåblommiga med små, gula blommor, och frukten en bisarr, flera varv vriden, mycket taggig balja
Krypoxalis (Oxalis corniculata) (sällsynt förvildad på skräpmark söderut) kryper och rotslår sig likt vitklöver, och har liknande, treflikade blad, men de smakar surt (som harsyra) och har ej tänder i kanten. Blommorna, som är gula, sitter några få tillsammans på gemensamt skaft, och utvecklas snabbt till explosiva kapslar.

Vitklöver växer på fuktig till ganska torr, näringsrik gräsmark som är starkt betad, kortklippt eller trampnött, exempelvis betesmarker, gårdskanter, åker- och vägrenar, stationsområden samt skräpmark. Arten ingår i både gräsmattefrö och vallfrö och odlas dessutom som biväxt. En stor del av de aktuella förekomsterna representerar säkert förvildning. De flesta av vitklöverns förekomster är alltså kulturbetingade, men arten finns även i havsstrandängarnas övre delar och är troligen ursprunglig där.

Vitklöver anses ursprunglig i ängsmark utmed havet samt på alvarmark (Sterner 1938). Dessutom är den insådd i gräsmattor och vallar varifrån den spridit sig ut i landskapet. Vitklöver tål hårt bete, slåtter och gynnas av tramp. Majoriteten av fynden är gjorda i betade torr- eller friskängar, många av dem på alvaret eller nära havet. Dessutom är vitklöver vanlig i vägkanter, gräsmattor och ruderatmarker (gödselhögar, jordupplag och sandtag). Den dyker upp som ogräs i åkrar, speciellt när de ligger i träda, där den troligen är kvarstående efter tidigare vallodling. Sällsynt är den funnen i den extrema miljön grusalvar.

Vitklöver är mycket vanlig på Öland och förekommer i allehanda kulturpåverkade miljöer. Endast i den bördiga Mörbylångadalen är det glesare med fynden.

I odling ses vitklöver med avvikande teckning och färg på bladen. Speciellt en form med rödbruna blad ’Purpurascens’ förefaller populär; dylika former har på Öland ännu ej ertappats i det fria.

Gammal och inkommen, bofast.

Ursprunglig, även odlad och förvildad.
Odlad i vallar och gräsmattor; även kvarstående eller spridd till åkervallar, f.d. åkrar, betesmark, väg- och åkerkanter; även på annan kulturmark, t.ex. gräsmattor samt på jordupplag/tippar. Vitklöver är troligen en gammal kulturföljeslagare i ängen och på naturbetesmark men förmodligen ursprunglig på strandängar. I den senare växtmiljön angiven med 417 lokalprickar (Englund 1942, efter inventeringar 1928–36).

Vitklöver förekommer över hela Gotland, ofta i stora bestånd, vilket framgår av den höga andelen i provrutorna. Johansson (1897) angav den som ”Allest.”, vilket stämmer bra in på dagens förhållanden.

Vitklöver ingår i vallfrö och gräsmattefrö och är starkt bunden till kulturmarker. Den växer exponerat, friskt eller torrt i lågvuxen eller betad gräsmark som naturbeten, hällmark, gräsmattor och havsstrandängar, där man oftast finner den på den övre landstranden, gärna tillsammans med gåsört och smultronklöver. Allra vanligast kanske den är på kanter av småvägar och i gårdsmiljöer och arten förekommer även i skräpmarker.

Vitklövern är flerårig och bildar utbredda bestånd genom sitt krypande växtsätt. Den förekommer i betade strandängar ovanför högvattenlinjen, där den kanske är ursprunglig, åtminstone vid havet. För övrigt finns den i all slags gräsmark, särskilt starkt betad eller kortklippt. Den växer också på vägkanter, stationsområden och annan skräpmark med gles vegetation. Vitklövern har sedan länge ingått i gräsmatts- och vallfrö och arten är säkert i nutiden till stor del kulturspridd.

Som många andra ärtväxter överlever även vitklöver länge i fröbanken. I ett trädgårdsland där den aldrig tillåts blomma kommer ständigt nya plantor ur frö. Den blommar länge, från skogsstjärnans till mjölkens tid. Om blomställningar klipps av bildas snart nya. Skott och blad övervintrar gröna.