vitag

Gammal bofast art.

Allmän-tämligen allmän.

416 Rhynchospora alba (L.) Vahl

This widespread species has a disjunct distribution in Eurasia and N. America. It is reported among the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 268 und map 249). However, it shows a tendency towards a circumpolar distribution. The closely related R. macra (Clarke) Small occurs S of R. alba in N. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 63.

Myrväxt, täml. allm.–allm. i Skogsbygden i sanka gungflyn kring sjöar och gölar, i myrsluttningar, dråg, gamla myrtäkter, kraftledningskärr m.m. Bestånden är ibland mycket stora och ymniga. Den är särskilt vanlig i myrrika delar av Tiveden och Kilsbergen (Junell 1971). I Tysslinge finns den på alla större och flera mindre vitmosseflyn i Garphyttetrakten (Löfgren 1994). På Närkeslätten är den sälls., exempelvis saknas den i Rinkaby (Nilsson 1986).

Vitag är ursprunglig. Den växer i vitmossa Sphagnum i fattigkärr, på mossar och fukthedar och är ofta den dominerande kärlväxten på gungflyn vid myrgölar och myrbäckar. Arten är i någon man kulturgynnad eftersom den också förekommer i vitmosstäckta torvgravar och diken.

Spridd i större delen av landskapet, även ute på skärgårdsöar, saknas dock längst i nordväst och är sällsynt i det nordöstra inlandet.

Först uppgiven av Fristedt (1854): "i kärr vid Kolsäter." [ÄIvros Kolsätt], Arten växer fortfarande nära Kolsätt i strandkärr S om Ljusnan (1991, !).

Allmän i Bergslagen och Skogslåglandets övre, myrrika delar; därifrån spridd i mån av tillgång på myrar ned till Mälarslätten i S och Romfartuna-Fläckebo-slätten i Ö. Några lokaler på Mälarslätten. Sällsyntheten i lerrika slättbygder tydligt lika påtaglig förr - förmodligen beroende på, att arten undviker allsidigt näringsrik miljö. Utbredningstyp: N1.

Vitag växer främst bland vitmossa Sphagnum i fattigkärr och på mossar. Runt de flesta småländska myrgölar bildar den en krans närmast innanför dystarren Carex limosa. I mossarna växer den i laggkärren och i höljorna, där den ofta bildar täta bestånd. I andra fattigmyrar uppträder den i dråg och på sviktande mjukmattor. Arten är ovanligare på mader och i strandkärr. På Runnö i Mönsterås Mönsterås har den iakttagits i en strandängskant (5G7j 3504), där den underliggande sandstenen långsamt sluttar ner mot en havsvik (ÅR). Vitagen påträffas också i gamla torvgravar och dikade myrar samt på före detta sjöbottnar.

Vitag växer i fattigkärr med vitmossa Sphagnum sp. Eftersom Öland har få lämpliga biotoper är följaktligen vitag mycket sällsynt. Den har endast en aktuell lokal på ett gungfly i Knisa mosse, Persnäs sn, där den rimligen inte är hotad i nuläget. På lokalen växer även storsileshår Drosera anglica och mossnycklar Dactylorhiza majalis subsp. sphagnicola, båda mycket ovanliga på Öland. Förr fanns strängstarr Carex chordorrhiza på gungflyet men den är inte återfunnen. Dräneringen av landskapet har medfört att vitag försvunnit från två äldre lokaler.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Växer i blött vitmosskärr på sandunderlag, men kärret har under senare år börjat växa igen, varför artens framtid på växtplatsen får anses osäker. Räknades av Johansson (1897) till de ”moss-älskande” växterna, som hittas i vitmossa eller t.ex. på gungfly. På många äldre växtplatser försvunnen genom utdikning eller vattenståndshöjning (Tingstädeträsk).

Vitag växer på fuktig till våt torv på mossar, framför allt i höljor och på gungflyn runt mossgölar men även i kärrvegetation runt småsjöar, i torvgravar och diken. I regel växer den tillsammans med rundsileshår, småsileshår, klockljung och tranbär.

Vitagen växer främst i mossar och fattigkärr, ofta på gungflyn kring skogssjöar. Den är karaktärsväxt för de lösa mjukmatteområdena där den bildar bårder eller vidsträckta ljusgröna fält på gränsen mot de oframkomliga lösbottenområdena.

Vitag skjuter skott och blommar extremt sent. I skogsstjärnans tid kan årets skott vara osynliga nere i mossan eller dyn, så att man får identifiera arten på fjolårsskotten. Ännu i ekorrbärets tid antyder de ljusgröna skotten inte att de ska blomma. I linneans tid har vitag blomknopp och i mjölkens tid blommar den. I höstfärgernas tid står vitagen låg och gles, halmfärgad både i strå och blomställning. En varm sommar som 2014 kan dock skotten bli mer än dubbelt så höga som normalt.