vit kattost

1305 Malva pusilla Sm.

This species was originally restricted mainly to E. Europe and W. Asia. It has been introduced as a weed into N. Europe and Great Britain (casually) as well as into SW. Africa, N. America (incomplete mapping) and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 282.

Vit kattost är en gammal, kulturberoende gårdsväxt med liknande ståndortskrav som skär kattost M. neglecta. Den ettåriga växten, som tycks vara gynnad av gammaldags djurhållning och gödselhantering (Svensson & Wigren 1993), har minskat kraftigt under senare delen av 1900-talet och verkar nu endast vara bofast på Nidingen.

Vit kattost, som infördes till Sverige via odlingskulturen redan under stenåldern, har förmodligen i äldre tid spelat en viktig roll som födo- och medicinalväxt (Svensson & Wigren 1993). Arten är ett levande kulturminne, som det vore roligt att kunna bevara i odling, t ex vid hembygdsgårdar.

Läke- och köksväxt, känd från yngre stenålder för om kring 4 000 år sedan i Östergötland (Berggren 1956). Mkt sälls. i Närke, och på stark tillbakagång. Den är känd från ett 40-tal lokaler vid näringsrika, starkt kulturpåverkade växtplatser.

Gammal bofast art.

Vit kattost är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Tämligen sällsynt på Mälarslätten, några få (även nutida) förekomster högre upp. Som bofast i Skandinavien sydlig, säkerligen känslig för Skogslåglandets och Bergslagens temperaturklimatförhållanden. Utbredningstyp: S6.

Hardin 1838.

Vit kattost växer liksom skär kattost på närings- och kväverik, frisk, blottad jord. Numera ser man den framför allt i trädgårdsland, på gårdsplaner, vid gödselstackar samt på utfyllnader och tippar. Tidigare fanns den också på byvägar och stadsgator, t.ex. i Växjö Växjö (se primäruppgifter) och på ´de många små och krokiga gränderna´ i Eksjö Eksjö 1821 (Forsander ms 1821–60). – Vissa aktuella förekomster antyder att växten ibland kommer in med frövaror, t.ex. djurfoder och prydnadsväxtfrö.

Växten var tidigare relativt vanlig i stora delar av Småland (´teml. allm., men icke vester om Wexjö´, Scheutz 1864); den har uppenbarligen gått ganska starkt tillbaka under 1900-talet. Orsaken är troligen minskad djurhållning och förbättrade sanitära förhållanden kring gårdar. Arten gynnas när kor och höns går fritt vid gårdarna. Markbearbetning, som håller jordytan öppen och lucker, hjälper den att överleva. Vit kattost bör tolereras som trädgårdsogräs. Den är lämplig att odla vid hembygdsgårdar.

Vi har inte funnit några belägg för att arten tidigare har odlats i landskapet.

Vit kattost växer på frisk, kväverik mark och sågs under 1980-talet påfallande ofta i åkrar med sockerbetor. Sockerbruket i Mörbylånga lades ner 1992 och odlingen av sockerbetor upphörde strax därefter. Idag får vit kattost hålla till godo med grödor som potatis, lök, bruna bönor, jordgubbar och fodermajs. Ruderatmiljöer såsom jordhögar, stentippar, gödselstackar, ensilageupplag och brännplatser har därför blivit allt viktigare för artens fortlevnad. Sällsynt växer vit kattost i hårdtrampade hästhagar och på ladugårdsplaner. Vid ett tillfälle är den funnen på en tångvall vid havet där den delade växtplats med andra kvävegynnade växter som brännässla Urtica dioica och åkertistel Cirsium arvense.

Vit kattost har gått tillbaka starkt på Öland. Den växer idag främst på den södra tredjedelen av ön, från Algutsrum sn och söderut till S. Möckleby. Norr om Borgholm är fynden få. Ofta är förekomsterna obeständiga och vit kattost tillfällig på sina lokaler. Växten kan vara något förbisedd eftersom den ofta växer på ladugårdsplaner, vid gödselupplag och nära gårdar där inte alla inventerare vill "klampa in." Förr när korna drevs hem för mjölkning vid "kodaxen" blev det både en del tramp och gödsel runt ladugården vilket gynnade vit kattost. Dagens stora djurbesättningar och ibland asfalterade gårdsplaner lämnar inte mycket utrymme över till vit kattost.

När plantorna gått i frukt och inga blommor finns kvar kan det vara svårt att skilja vit kattost från skär kattost M. neglecta. Då har man nytta av att studera delfrukterna som hos vit kattost är tydligt nätmönstrade, kala eller gleshåriga medan de hos skär kattost är släta, utan nätmönster, och fint håriga.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gammalt ogräs.
Öppen, rikt gödslad mark: ladugårdsplaner, gödselstäder, fårhus, grisstior och hönsgårdar; även jordhögar, soptippar, åkrar och trädgårdsland. Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”Flerst.”, motsvarande mindre allmän. Under 1900-talet gick arten tillbaka, och minskningen fortsatte under vår inventeringsperiod. Vid en inventering 1977 påträffades vit kattost på 7 av 32 tidigare kända lokaler (Svensson & Wigren 1993) men därutöver på 16 nya lokaler. Orsakerna till nedgången för vit kattost bör sökas i minskad djurhållning samt minskade ytor med gödselpåverkad mark.

Vit kattost är en gammal kulturföljeslagare som är kvävegynnad och konkurrenssvag. Förr växte den i gårdsmiljöer, kring ladugårdar, vid gödselstackar och hönsgårdar. När dessa miljöer i stort sett försvunnit i och med modern djurskötsel och gödselhantering, har arten trängts undan till åkerrenar, vägkanter och skräpmark, där den oftast inte blir långvarig. På några lokaler är arten mer beständig, den ena en åkerkant, den andra en fågelgödslad ö, där arten växer i heltäckande mattor tillsammans med nattskatta. I Halland är den enda stabila lokalen också en ö, Nidingen (Georgson 1997). Vit kattost har alltså minskat drastiskt sedan mitten på 1900-talet.

Den vita kattosten är en urgammal odlingsföljeslagare som under 1700-talet var vanlig både på landsbygden och i städerna (Linné 1745b). Arten är ettårig och i Sörmland växer den främst i ålderdomliga gårdsmiljöer på näringsrik mark kring gödselstäder, på ladugårdsbackar, i hönsgårdar och i gödslade trädgårdsland. Från städernas gator, där arten ännu under 1800-talet var vanlig, har den nu i det närmaste försvunnit. Den vita kattosten hör till de arter som minskar starkt och försvinner med upphörande kreaturshållning och uppsnyggning av landsbygdens gårdsmiljöer.

Östeuropa, västra Asien. I Sverige mest i de östra delarna av Götaland och Svealand.