vingvial

Tillfälligt inkommen på okänt sätt.

Vingvial är sannolikt inte ursprunglig i Halland. De båda aktuella förekomsterna växer på starkt kulturpåverkad mark och det troligaste är att växten kommit in med frö- eller fodervaror. Till lokalen i Valinge kan växten eventuellt vara medvetet införd. I angränsande landskap växer vingvial i bryn, på torr gräsmark och olika ruderatmarker.

Omkring sekelskiftet salufördes vingvial av inhemskt ursprung som foderväxt i Sverige (Lyhagen 1991). Några uppgifter om att vingvial skulle ha odlats i Halland har vi dock inte.

Ursprungligen kulturspridd? Ej känd nordligare i landet. -1 (1).

Endast ett fynd, redovisat i Danielsson & Nilsson (1988): Hede: Ö om Mammersjön (17D 4e 2- 3-). Det är svårt att veta hur vingvialen hamnat på denna lokal, som visserligen ligger nära en sommarstuga men långt ifrån annan bebyggelse. Kollekten (BD i UPS) är liten, men det kan nämnas att ett av bladen har 1 1/2 par småblad (jfr Malmgren 1982). Lokalens höjd över havet är 630 m.

1221 Lathyrus heterophyllus L.

This species is restricted to Europe. It has been introduced into most of the Scandinavian localities.

Kalkgynnad växt spridd från vallodling. I bl.a. Snavlunda växer den på hyggen i hasselrika ängsrester.

3; endast känd från Bergslagen med ett par, troligen indigena förekomster i närmast potentiellt naturlig; kalkpåverkad vegetation och en antropokor förekomst vid stationsområde: Hjulsjö Bredsjö station [ca 1930] (G. Winqvist elevherbarium enligt Brodd. manuskript: Bredsjö strand) -78(!, UPS: Stinsudden NV stationen, gräsmark i gränsen mellan bangårdsslänten och stationsinspektörens köksträdgård, 1 stor rugge, samt i samma täppas gräsvall mot Stora Bredsjön). 1979 fann fru Lilly Larsson, Bredsjö, ännu ett exemplar intill dikeskant nära stationshuset (se f. unijugus) och flera exemplar (bland L. sylvestris) i grässlänt ovanför stationen. Ej uppmärksammad under mellantiden; först publicerad hos MALMG. (1979c). Nora N Storön i Vikern 1912 (Bergd., BER; conf. Lundm. 1927). Västanfors Öppen, S-vänd kalkklippsluttning NÖ Semla-Dammsjön, riklig i skrevor och jordsamlande fördjupningar (1978!) -79 (Norrsv., UPS).

Utbredningstyp som eventuellt idiokor: Kalk. För övrigt osäker.

Då författaren 1978 besökte sistnämnda, förut okända men i förhållande till sin ringa yta ytterst artrika kalklokaler, sågs endast bristexemplar av "f. unijugus", vilka antecknades som L. sylvestris. Då R. Norrsveden följande år for till platsen, som då gynnats av värme och riklig nederbörd (som bl.a. framlockat Epipactis helleborine, osynlig 1978), befanns hela förekomsten utgöra L. heterophyllus, med frodiga, mestadels typiska skott. N. körde omgående ett vackert material i bil till Uppsala, där jag pressade det. Se även form unijugus.

(L. heterophyllus)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: har alltid varit mycket sällsynt och har aldrig haft mer än ca 5 aktuella lokaler samtidigt. Från Skabersjö känd sedan åtminstone 1870 (Lilja 1870).
Kommentar: B, granskare PLa.

L. heterophyllus

Vingvialens svenska utbredning är koncentrerad till Sydsvenska höglandets nord- och östsluttningar i Småland och Östergötland samt till Falbygden och inre Ätradalen i Västergötland. I övrigt är den känd från strödda lokaler norrut till Jämtland och Västerbotten. Arten är kalkgynnad och föredrar varma, torra och ljusa ståndorter. Den växer gärna på ängskullar och åssluttningar samt i steniga lövbackar, helst i kanten av snår och rösen, där den kan finna skydd för bete och slåtter. På sådana platser finns den ofta tillsammans med andra beteskänsliga brynarter som backsmörblomma Ranunculus polyanthemos, vippärt Lathyrus niger och spenört Laserpitium latifolium. Vanligast är den dock på störd mark, särskilt vägrenar, grustag och banvallar, men till stor del är detta nog rester av förekomster i mera naturlig miljö. Arten kan likväl vara förvildad på några platser – den har odlats dels som prydnadsväxt, dels till foder (Lyhagen 1991).

Småland har en betydande del av vingvialens svenska växtplatser, och vi har därför ett särskilt ansvar att bevara arten. Lokalerna bör undantas från bete och slåtter men måste bevaras öppna genom att angränsande marker hävdas. Vägkantsförekomster bör markeras så att växten inte klipps av vid slåtter eller röjning.

Växten har försvunnit från nästan alla sina lokaler i väster och nordost. Tyvärr vet vi mycket lite om dessa förekomster – möjligen har de helt eller delvis varit tillfälliga.

Vingvial har sin världsutbredning inskränkt till Europa. I Skandinavien anses den främst vara en inkomling (Hultén & Fries 1986) men är troligen ursprunglig i delar av Småland (höglandets norra och östra delar), Östergötland och delar av Västergötland (Falbygden).

Vingvial växer solöppet på torr, varm och helst kalkpåverkad mark. Växten är beteskänslig och missgynnas av alltför tidig slåtter. De öländska förekomsterna härstammar troligen från odling som foderväxt. Inga fynd gjordes under inventeringen.

Vingvial och rosenvial L. latifolius subsp. latifolius behandlas numera som två underarter. De skiljs åt på att vingvial har något mindre blommor (12–22 mm resp. (15–)20–30 mm), blomfärgen hos vingvial är ljusrosa med en dragning åt grönt medan rosenvial har rosenröda blommor. Vingvial har något färre frön i baljan (9–15 resp. 16–23). Åtminstone några av de övre bladen hos vingvial brukar ha två par småblad, sällan tre (därav heterophyllus = olika blad) medan de nedre endast har ett par småblad; hos rosenvial har alla blad endast ett par småblad. Problemet är att det finns en varietet av vingvial, var. unijugus, där alla blad endast har ett par med småblad. Som synes ovan förefaller åtminstone en del av det öländska materialet höra till denna varietet. I Stace (1997) uppges att även de engelska förekomsterna av vingvial hör till var. unijugus.

Inkommen, förr tillfällig, numera utgången.

Landeberg (ms 1811; jfr Johansson 2010): Prästängen i Martebo. Förgäves eftersökt enligt Johansson (1897). Det finns ett belägg från Gotland 1898 (C. Kurck i GB), men det kan ha varit odlat.

Antagligen tillfällig på några äldre lokaler. 

Vingvialen är flerårig och växer på torra, soliga backar kring tomter och järnvägar. De mycket individrika lokalerna i Trosa-Vagnhärad ligger i kalkområden, möjligen också den vid Fostorp i Ö. Vingåker. De övriga ligger i anslutning till järnvägar. Arten är förvildad från odling eller på någon lokal möjligen inkommen med vallfrö.

Europa. I Sverige främst i Götaland och Svealand.

Vingvial, under namnet odal-latyr rekommenderades för odling på stadigvarande ängar (Anonym 1840). Möjligen kan detta ligga bakom de två fynd av arten som har gjorts i Hälsingland, bägge på jordbruksmark.