vildlin

Två gamla fynd gjorda av FLB, båda publicerade i Dusén (1880): Vemdalen: kyrkbyn. Hede: Hedeviken (17D 4h). Lokalerna torde ligga på 410–420 m. Inga belägg är kända.

1277 Linum catharticum L.

This species was originally restricted to Europe and adjacent parts of Asia. However, it is regarded as native in Newfoundland (Fernald, Manual 1950, p. 942), but it occurs also as introduced in eastern N. America. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 265.

Vildlin är ursprunglig men slåtter- och betesgynnad. Den ett- till tvååriga, kalkgynnade arten växer på frisk till fuktig, kalk- eller grundvattenpåverkad mark med lågvuxet och ibland också glest fältskikt. I regel är det fråga om källkärr med tuvor och rännilar, beteshävdade fuktängar som påverkas av framsipprande grundvatten samt havsstrandängar, ofta med skalgruspåverkan.

Vildlin är en ljuskrävande och konkurrenssvag art, som hotas av den omfattande igenväxningen.

Kalkgynnad, konkurrenssvag ört, allm.–täml. allm. i kalktrakter, f.ö. spridd–sälls. Den förekommer i naturlig vegetation i källkärr, och på strandhällar m.m. Vanliga växtplatser är vägkanter, hagar, kalkbrott etc. Nutida massförekomster har setts på kalkbergkrön och i vägrenar.

Gammal bofast art.

Myrin 1832.

Förr möjligen spridd i Mälarområdet, nu sällsynt och minskande; härovan starkt kalkgynnad (i Skogslåglandet nästan frånvarande). Utbredning bestämd av markförhållanden och i S och Ö samtidigt av markanvändningen. Utbredningstyp som idiokor: Kalk. Som antropokor: S8.

Sannolikt helt missvisande och schablonartat kallad allmän av POST 1844 (Köping), WALL 1852 och IV. 1877 (Västmanland), TROIL. 1860 och Lundblad enligt SAM. 1925 (Västeråstrakten), DAHLG. 1911 (Sala) och Bomg. enligt SAM. 1925 (Nora). Mycket av detta torde återgå på Walls omdöme, som emellertid i sin tur först och främst grundades på hans kännedom om förhållandena på strandängarna längs Västeråsfjärdens inre del, dvs. i trakten av hans hemstad.

Ej känd nordligare i kustlandskapen . -6 (4) .

Liten 1-2 årig kal ört med en upp till 2 dm hög upprätt, vek, trådtunn glänsande stjälk. Stjälkbladen sitter parvis motsatta, är smalt lansettlika och knappt cm-långa. Bladkanten är mycket fint sågad. Bladrosett saknas. Blommorna är små med fem fria, vita och spetsiga hylleblad som vid basen är gulaktiga. De sitter i parvis i motsatta knippen och knopparna nickar nedåt. De fria foderbladen är korta, spetigt äggrunda, överlappande och med glandelhår på kanterna.

Vildlin växer på kalkrik torr–fuktig kortvuxen gräsmark. Den kan förekomma i de flesta typer av slåtter- och betesmarker samt i vägkanter och i rikkärr. Den är för det mesta en god kalkindikator. Arten förekommer mindre allmänt i hela södra Sverige, längs norrlandskusten upp till Ångermanland samt Storsjötrakten i Jämtland.

Förväxlingsrisk:
Dvärglin (Radiola linoides) är en minimal växt med fyrtaliga blommor och foderblad med tre flikar. Bladen är ej sågade.
Många små nejlikväxter påminner vegetativt om vildlin. De flesta av dessa är dock gleshåriga och om de är kala har de inte sågad bladkant.

Vildlin är en konkurrenssvag art som är bunden till låg vegetation på basrik jord. I landskapet förekommer den naturligt i sluttande rikkärr, på översilad mark i bergbranter samt på havsstrandängar. Av allt att döma var arten tidigare relativt vanlig i slåttermark. Numera ser man den dock oftast på måttligt betad, ogödslad gräsmark med framsipprande grundvatten, gärna vid källflöden eller på tidvis fuktiga hällar. Den är mindre vanlig i torrängar och på strandängar vid sötvatten. – På kalkrik mark i norra Småland påträffas den ofta på måttligt torra till fuktiga grusiga vägar och vägkanter, ej sällan massvis. Kring Taberg har nog en hel del sådana förekomster sin källa i kalkrikt grus som tagits från gruvan för utfyllnader. Vildlinet kan också växa vid depåer av kalkslam.

Med slåtterbrukets upphörande och naturbetesmarkernas försvinnande har arten gått starkt tillbaka, särskilt i de näringsfattigare delarna av landskapet. Vill man att växten skall överleva är sen slåtter det bästa skötselalternativet. Den slås snabbt ut av gödsling.

Vildlin växer på alvarmark i välbetade torr- eller friskängar, grusalvar, sprickrik kalksten och någon gång i karster. I sjömarken är det tuviga kalkfuktängar och betade gamla strandvallar som kan hysa växten. Vildlin är konkurrenssvag och dyker ofta upp när röjningar skett och marken sårats; den kan även växa i kanten av tuvor där myror byggt bo. Någon gång ses den i slåtterängar. Däremot är den idag mycket ovanlig som åkerogräs, endast 1 % av fynden är gjorda i åkermiljö. I Sterner (1938) framhålls åkrar som en viktig miljö för vildlin men i Sterners liggare är majoriteten av fynden från alvarmarker.

Vildlin är vanlig på Ölands alla alvarmarker som erbjuder många lämpliga miljöer. På södra halvan av Öland, väster om väg 136, är fynden få. Orsaken är att marken där är kalkfattig med öländska mått mätt. Mittlandet hyser också många förekomster liksom den västra stenkusten, från fyren Långe Erik längst uppe i norr och söderut till Alböke sn. Även i östra sjömarken finner vildlin många lämpliga växtmiljöer. Arten klarar sig bra på dagens Öland tack vare alla kalkrika naturbetesmarker. Men ett observandum är att vildlin knappast längre förekommer som åkerogräs varför en viss minskning bedöms föreligga.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen miljö, såväl torr som fuktig, gärna betad: fuktängar, strandängar och annan betad eller slåtterhävdad ängsmark, kärrkanter, källmyrar (ofta på tuvor), även torrängar, grusigt alvar, vätar, sandig hällmark. Dessutom i mer kulturpåverkade biotoper, såsom stigar, körvägar, dikes- och kanalkanter samt grustagsbottnar. Vildlin missgynnas av upphört bete. I Våtmarksinventeringen (Martinsson 1997) var vildlin en av de oftast noterade arterna (plats 14 med 130 noteringar; flest, 309, hade blåtåtel Molinia caerulea). Att vildlin är en spridd växt med glesa bestånd återspeglas även genom den ganska höga andelen i undersökta provrutor. Efter sina inventeringar 1928–36 redovisade Englund (1942) 402 lokalprickar längs öns stränder. Han angav att vildlin var särskilt riklig på något fuktiga strandängar i övre delen av rödsvingelbältet samt på övre landstranden (”supralitoralen”) i älväxing- och knägrässamhällen. Angavs av Johansson (1897) som ”Allest.”. Detta stämmer även numera.

Vildlin är en späd, konkurrenssvag, slåtter- och betesgynnad art, som också är kalkgynnad och därför starkt bunden till skalblandad jord. Den växer i öppna lägen i torr, frisk eller fuktig gräsmark, som torrbackar, naturbeten, hällmarkshedar, hagmarker, vägkanter och övre delen av havsstrandängar. Mycket ofta förekommer den tillsammans med darrgräs och jungfrulin. Ibland kan man träffa på den i gläntor i skogsmark eller utefter gamla körvägar i triviala marker, där man använt skalgrus till vägbygget. Arten har gått kraftigt tillbaka i mellanbygden och inlandet sedan 1900-talets mitt, förmodligen på grund av igenväxning av gamla slåtter- och betesmarker.

Vildlin är ursprunglig. Arten uppgavs finnas flerstädes i Gävletrakten 1863. Den första fynduppgiften är nedtecknad av Thedenius 1833 – från en betesäng i Klintbergs rönning i Gävle [söder om Andersberg]. Drygt 30 gamla lokaler har registrerats. Trots att betydligt fler lokaler är kända idag är det troligt att arten minskat på grund av upphörande strandbete och slåtter.

Den vanligaste följeväxten är brunört (33%) följd av blodrot, rödklöver, prästkrage, ängsgentiana, ögontröst, smultron och slåtterblomma. På havsstränder är rödsvingel, höskallra och höstfibbla vanligast. Vildlinet blommar samtidigt som linnea, nattviol och nyponros.

Vildlin uppgavs av R.W. Hartman 1854 som flerstädes förekommande i Hälsingland. Vi känner cirka 18 gamla lokaler. Sex av dessa hade troligen högt mark-pH, på grund av antingen skalgrus eller masugnsslagg. En av dem, en pistol­skyttebana på skalgrus vid Andviken i Norrala, återfanns 1982 men där hade arten 2007 försvunnit på grund av upphört slitage. Vi har funnit vildlin på fyra nya lokaler, varav en på havsstrand med många diabasblock och en på masugnsslagg på vägkant. Den enda nutida inlandslokalen är en liten, sedan länge helt övervuxen fäbodvall i Voxna, där också ängsgentiana växer. Arternas ursprung på denna lokal är höljt i dunkel.
Vildlin tycks ha minskat under de senaste hundra åren, och orsaken är troligen densamma som för många av det gamla jordbrukslandskapets lågvuxna arter. Markerna har vuxit igen med högvuxet gräs, örter och buskar.