vårtåtel

Gammal bofast art.

Holmberg 1926.

Vårtåtel är ursprunglig men kulturgynnad. Det ettåriga och mycket konkurrenssvaga gräset växer främst på torr, eller åtminstone tidvis starkt upptorkad, glesbevuxen eller blottad mark - sandfält, klippstränder, hällmarker, markblottor i betesmarker, grustag, stigkanter och vägslänter. Vårtåtel är ett mycket litet gräs men ändå lätt att upptäcka eftersom de vanligen rika bestånden har ett karakteristiskt stubbat utseende.

332 Aira praecox L.

This species is restricted to W. and C. Europe. It has been introduced for instance into N. and S. America and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 50.

Vårtåtel växer öppet och torrt i lågvuxet och glest växttäcke, helst nära havet. Man finner den där på gamla sanddyner, sandfält, torra hedar och slitna ställen i sandig tallskog. I inlandet uppträder den ofta i torr betesmark, gärna på hällar med grund jord, och är där troligen ett gammalt florainslag. Men den anträffas även på grusplaner samt på vägar, banvallar och badplatser och är i sådana fall troligen en ny inkomling, kanske spridd med tillfört grus.

Vårtåtel är tydligt kustbunden och växer solöppet på torr, sandig, ofta mager och kalkfattig mark, som saknar konkurrerande vegetation. På Öland är den funnen på betade sandgräshedar nära havet, sandstränder med dyner, klappergrusvallar, ljunghedar, gamla banvallar och vägkanter. Den kan också hittas på sandiga trädor och åkrar, i glesa tallskogar samt gamla sand- och grustag. Vid röjningar av betesmarker eller vid andra störningar dyker den upp, även långt ute på Stora Alvaret. När mobilmaster och vindkraftverk uppförs är vårtåtel snabb på att kolonisera den omgivande grusplanen. Arten drar även nytta av markstörningar som betestramp och körskador av motorfordon. Torrsommaren 2018 gynnade vårtåtel som följande år intog sandiga områden där de perenna gräsen dött.

Vårtåtel har en fläckvis utbredning med tyngdpunkt utmed västra kusten, speciellt påtagligt söder om Borgholm, där den växer i glesa kusttallskogar, sandtag och sandiga trädor. Den är också vanlig på nordligaste Öland och då särskilt i Ekopark Böda samt längs östra kusten ner mot Dödevi, Högby sn. Några fynd är gjorda på Stora Alvaret, främst på slitna barmarksfläckar, samt längs den gamla banvallen mellan Kastlösa och Skärlöv. På sistnämnda stället delar den livsrum med släktingen vittåtel Aira caryophyllea. Vårtåtel saknas över stora områden, främst längs Ölands östra kust, och återfinns där i stort sett endast på sandiga fält längs Ancylus- och Littorinavallen. Vårtåtel varierar mycket mellan åren och koloniserar framgångsrikt nya lokaler. Liksom för andra arter som är knutna till öppen, mager sandmark har en del gamla lokaler exploaterats för bebyggelse, lämnats ohävdade eller planterats med tall och därmed vuxit igen. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppna, torra miljöer i blottad sand (t.ex. vid kaninhål): torrängar, sandhedar, sandkullar, sand över kalkhäll, sandtallskogar, sandiga körvägar och stigar; även myrkullar, vid stenar och liknande på betade strandängar; några fynd i åkrar. Arten förekommer mest i kusttrakterna, men saknas i stort sett på huvudön i nordväst och norr. Johanssons (1897) ”H. o. d.” motsvarar ungefär tämligen allmän, så frekvensen minskade under 1900-talet, troligen p.g.a. att upphört bete på utmarkerna medförde mindre andel blottad sandmark.

Vårtåtel är ett litet gräs som växer i torra, öppna marker i närheten av havet, där växttäcket är glest eller jorden blottad. Man finner det i torrbackar, naturbeten, hällmarkshed och sandig kusthed, oftast där marken är störd som utefter stigar och i kanten av berghällar. Mycket ofta finner man detta lilla gräs i sällskap med styvmorsviol och gul fetknopp.

Arten är lätt att förbise på grund av sin litenhet och tidiga blomning. Vårtåteln är ett litet höstgroende, ettårigt gräs som växer på bar, gärna trampad sandmark nära havet, ofta i utbredda massbestånd. På några lokaler förekommer den i grus på vittrande berghällar. Förmodligen är knytningen till kusten orsakad av frostkänslighet. Trots att arten varierar i antal år från år tycks den vara tämligen stationär på sina lokaler i skärgården av vilka några varit kända i över 100 år. Till Vingåker, liksom till några av badstrandslokalerna vid kusten, är den säkert spridd med badfiltar och liknande.