Taxasida

vanligt ängsgröe

Poa pratensis subsp. pratensis

vanligt ängsgröe är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

vanligt ängsgröe är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • vanligt ängsgröe
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Poa pratensis subsp. pratensis
Vetenskapligt namn, fullständig form
Poa pratensis subsp. pratensis
Svenskt namn
vanligt ängsgröe
norwegianBokmal
engrapp
norwegianNynorsk
engrapp
Finskt namn
niittynurmikka
finlandSwedish
ängsgröe
Danskt namn
Eng-rapgræs
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-06-10
Patrik Engström
Stenhamra, Ekerö kommun 2022-06-10
Patrik Engström
Stenhamra, Ekerö kommun 2022-06-10
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Troligen delvis allm. på frisk kulturpåverkad mark, men bristfälligt känd.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Ängsgröe är dels ursprunglig, dels förvildad eller kvarstående från odling i vallar och gräsmattor samt insådder på nya vägslänter. Den mycket mångformiga underarten växer på de flesta typer av kulturpåverkad och gräsdominerad mark.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivial, möjligen sällsyntare i inlandet längst åt norr och nordväst men även där spridd åtminstone i kulturmiljöer.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast. Därtill ofta odlad som vallväxt och i gräsmattor och från sådana odlingar säkert ofta förvildad.
Förändring och hot: osäkert till följd av inkonsekvent taxonomisk behandling men sannolikt med stabil frekvens.
Kommentar: extremt mångformig, delvis asexuellt förökande art (apomikt). Från flertalet rutor har underarten vanligt ängsgröe P. p. subsp. pratensis uppgivits men denna har endast sällan samlats och det finns anledning att misstänka att underartstillhörigheten i dessa fall inte alltid undersökts så noga varför den relativa frekvensen av just denna underart torde vara överskattad. Under inventeringen har däremot ett rikt material av former som misstänkts tillhöra andra underarter samlats in och detta har fördelats på underarter enligt nedan, men mellanformer mellan samtliga underarter är relativt vanliga. Typisk vanligt ängsgröe P. p. subsp. pratensis kännetecknas av ganska korta och grova utlöpare; skott ej omgivna av täta hylsor; skottblad av växlande längd och bredd, rännformiga eller oftare platta, gröna (ej pruinösa); strån av växlande höjd men oftast kortare än hos smalgröe; vippor med färre våningar och småax än hos smalgröe, bredare än hos denna, vid nedersta noden med 2–5 grenar, rent gröna, efter blomningen ej regelbundet hopdragna (ofta med lutande topp).; småax ca 3–4,5 mm, ej pruinösa; nedre skärmfjäll en- eller trenerviga.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Vanligt ängsgröe växer på torr till fuktig kulturmark av många slag, t.ex. betesmarker (både ogödslade och gödslade), bryn, renar, gårdar, trädgårdar och skräpmark. Gräset har såtts som foderväxt åtminstone sedan början av 1800-talet och anses som ett av de bästa i fleråriga fodervallar. Eftersom det tål kraftigt slitage används det mycket till gräsmattor och gräsplaner. En stor del av dagens förekomster av vanligt ängsgröe torde gå tillbaka på odling.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Vanligt ängsgröe klarar både kalkrika och kalkfattiga miljöer, ogödslade och gödslade marker samt hävdade eller ohävdade lokaler. Gräset ses bland annat i vallar, gräsmattor, vägrenar, ängar och skräpmark. Den är starkt kulturgynnad, ingår i de flesta gräsfröblandningar och har tidvis även odlats i vallar.

Huvudformen av ängsgröe är spridd över Öland förutom på Stora Alvaret där det nästan helt saknas, utom i gamla horvor och runt alvarbyar. Även i östra sjömarken är det sparsamt noterat.

Gammal och inkommen, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Troligen ursprunglig, även förvildad.
Underarten ingår i gräsfröblandningar, och en del av förekomsterna härrör därför från odling (Johansson 1998). Mer naturligt växer den i gräsmarker, på hällmarker och i ängen, men framför allt finner man den i kulturmarker: vallar, beten, vägkanter, åkerrenar och vid gårdar. Vanligt ängsgröe förekommer i stora bestånd i vissa miljöer.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Vanligt ängsgröe är dels ett inhemskt gräs, dels spritt från odling som vallväxt och i gräsmattor. Det förekommer i frisk till torr kulturmark av alla slag som till exempel betesmarker, hagar, ängsrester, åkerrenar, skogsbryn, vägkanter och skräpmark.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig i frisk naturlig gräsmark i betesmarker och ängsrester. Kvävegynnad och finns mest på gödselpåverkade ställen i naturbetesmarker. Mycket vanlig som odlad i kultiverade betesmarker och i gräsmattor och därifrån spridd till all slags kulturmark. Mycket vanlig i hela landskapet. 808 rutor (97 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Ängsgröen är flerårig och växer i frisk ängsmark, kring vallar och gräsmattor, vägkanter och liknande lokaler. Den nutida utbredningen beror till stor del på spridning med människan. Under 1800-talet användes ängsgröefrö för att förbättra slåtterängar. Numera är arten ett av de vanligaste gräsmattegräsen. Ängsgröe förökar sig utan befruktning och bildar därför konstanta ”småarter”. Många sådana former förekommer i Sörmland. Dessa är till större delen, kanske helt och hållet, spridda med gräsfrö. Vad som ursprungligen kan ha varit inhemskt av detta återstår att utreda.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mycket allmän i Uppland. 708 kartblad, 2386 kvadranter.
Almq. Allestädes i bebyggelsens närhet på mer eller mindre torr mark, även här och där i yttre skärgården.
Vanligt ängsgröe växer i kulturlandskapet i alla miljöer där gräs kan växa. Det ingår i fröblandningar för gräsmattor.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Denna bredbladiga, lätt tuvade ras av ängsgröe är artens mest kulturberoende form. Den återfinns på rörd mark, kring gårdar och industrier. Vanligast är den inne i tätorterna, där den kan stå inklämd mellan asfalt och husvägg eller på en stökig rivningstomt. På landsbygden finns den kring gårdar och uthus, ofta på öppna näringsrika matjordsfläckar, i gödslade rabatter, under bärbuskar eller på komposter. Den sås också in i gräsmattor. I nya vallar sås ibland en kraftig form av ängsgröe in, vilken nog också får inräknas i denna underart.