Västergötlands flora
Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på frisk till fuktig mark längs åar och bäckar, i sluttningar och branter vid åar och på betesmarker. Gråal växer oftast på torrare marker än klibbalen och kan vara skogbildande som t.ex. vid Vättern samt längs Ösan och dess biflöden. I senare tid ibland också planterad som skogsträd. Ett gammalt namn i östra Skaraborg är ”arre” eller ”arder”. Ganska vanlig längs Ätran och Viskan, vid Vättern samt på höglandet. Sällsynt på andra håll i landskapet. 569 lokaler i 199 rutor (24 %).
Medelpads flora
Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Gråal är en av landskapets karaktärsarter. Mest iögonfallande är den längs de många vattendrag som skär genom tjocka glaciofluviala sediment, främst mjälajordar. Den är här en viktig jordbindare och gynnas av de instabila förhållandena. Den dominerar i brinkar, raviner och deltan där andra trädslag har svårt att etablera sig. Så förekommer den ymnigt längs hela Indalsälven, i Ljungans nedre lopp och vid Selångersån och Mjällån. Vid älvstränderna har den åtminstone tillfälligt ökat genom dämningarnas utjämnade vattenstånd och koloniserat den tidigare öppna eller videdominerade zonen. Stora mer eller mindre rena gråalskogar finns idag i Indalsälvens, Selångersjöns och Stödesjöns deltan, i sumpskog norr om Lögdösjön i Timrå, på norra Alnön och i strandskog i Hässjö och Tynderö.
Gråalen bildar naturliga bårder på flackare mark vid åar, bäckar och sjöar med fasta stränder. Den finns även vid näringsfattiga skogssjöar men då ofta enstaka, lågvuxen och busklik. Gråalen är vanlig på havsstränder och dominerar där i mer skyddade lägen, i vikar och i sötvattenpåverkade områden.
I skogsmark är gråalen mindre dominant men kan finnas inblandad både i översilade granskogssluttningar och i tallskog på torrare mark. Typiskt är också gråalens uppträdande på gamla kolbottnar. Arten dominerar också ofta i lövlundar under sydberg och bergknallar i öster. På myrar finns den främst i drag i kanten och vid utlopp. I sumpskogar finns den vanligen i anslutning till rörligt vatten. Gråaldungar finns gärna i kulturnära skog där den ingår i tidig succession vid störningar och är vanliga på igenväxande odlingsmark, särskilt i sluttningar och i fuktstråk. Gråal är också en typisk kolonisatör längs nya skogbilvägar där den gynnas av sin kvävebindande förmåga och bildar täta lövbårder även på magra mineraljordsmassor.