valldaggkåpa

Allmän åtminstone i Bergslagen (mycket framträdande), för övrigt tämligen allmän (-allmän) Utbredningstyp: U.

This species is restricted to N. and N.C. Europe. It may perhaps be the same as A. substrigosa Juz. in C. Russia. The distribution is incompletely known.

Valldaggkåpa har sin huvudsakliga utbredning i mellersta Sverige från NV Götaland till mellersta Norrland. Ståndortsförhållandena i Halland framgår av lokalförteckningen.

Uppgifter om A. strigosula i Broddeson (ms) m.fl. omfattar egentligen både sarmatisk daggkåpa och valldaggkåpa men tyds här som valldaggkåpa (jfr Nordstedt 1920). Sarmatisk daggkåpa kan möjligen i något fall dölja sig i noteringarna men är mycket ovanlig i Närke.

Om gammal i Närke också möjligen oavsiktligt införd med hötransporter från Balticum eller Ryssland.

Uppfattningen om valldaggkåpans förekomst i Närke har skiftat. Nilsson (1986, ms) ansåg att växten gått starkt tillbaka efter att ha sett 2 lokaler i Rinkaby och 15 i Glanshammar men förgäves sökt den på 14 tidigare kända lokaler i dessa områden. Broddeson (ms) räknade den som den allmännaste daggkåpan i Mosåstrakten i Mosjö 1922 ”åtminstone längs vägar och på backar” och vid Brunstorp i Axberg 1925 samt i Åstatrakten i Lillkyrka 1926. Under 1990-talet tycktes den allm. i bl.a. Svennevad där den förr ansågs ovanlig med blott ett par kända lokaler (Kjellmert (1947).

Asplund (1925, LD/GSa) fann växten vanligast av alkemillor i Garphyttans nationalpark i Hidinge. Som växtplatser angav han ”massvis på södra åkerområdet... flerstädes i tät barrskog... kolbottnar”.

Rika förekomster är kända också genom Broddeson (ms) från Lekhyttan i Hidinge: ”massvis, diken, åkrar” 1925 och ”mitt för Fallet, nedlagd åker massvis, 10 000-tals” 1949. Kring gästgivargården–Skogsberg–Hagaby–Torphälla i Glanshammar fann han 1926 ”massvis i åkrar och vägkanter” och 1932 ”massvis på åkergräsvallar vid Stora Hjortstorp” i Örebro.

Måttligt fuktiga ängsbackar, ni por, vägkanter, gårdstun, gräsmattor, även lastageplatser. - 21 (15).

Hård 1935.

Det finns endast tre äldre belägg, samtliga från SÖ Härjedalen. Äldst är en kollekt från 1905: Sveg: troligen samhället (16E 5-6e, Bromée i S, det. G. Samuelsson).

Valldaggkåpa förekommer främst i mellersta Sverige; dess sammanhängande utbredning har sin sydostgräns i vårt landskap. Arten växer i Småland oftast i starkt kulturpräglad miljö, på vägkanter, gårdsplaner eller gamla vallar; längre norrut i landet uppträder den även i artrik, ogödslad betesmark.

Valldaggkåpa förekommer framför allt i kulturpräglade gräsmarker som vägslänter, åkerrenar, skogsbryn, gårdsplaner, ödetomter och dåligt klippta gräsmattor. Man kan också finna den i frodiga betesmarker. Vid förra inventeringen noterades arten framför allt kring Kungälv och Uddevalla. Nu är lokalerna mer spridda.

Valldaggkåpan växer på allsköns kulturmarker, ofta i vägkanter, på skogsstigar och i skogsbryn bland andra daggkåpor. Den tolererar ganska långt gången igenväxning och tycks vara något beteskänslig. På flera lokaler växer den rikligt på lövgödslad mark.

Centraleuropa, Baltikum, Norden. I Sverige hela landet utom sydöstra Götaland, men med ojämn utbredning.

Valldaggkåpa är beskriven från Sverige, där den troligen finns sedan gammalt. Arten finns även i västra Ryssland och Centraleuropa. Den växer på frisk gräsmark på betesmarker, vallar, åkerrenar, vägkanter och gynnas av upphörande hävd (Bertilsson & Carlsson 1999). Valldaggkåpa är ganska vanlig i Hälsingland. Samuelsson (1943) angav den från 73 lokaler och Bertilsson & Carlsson (1999) fann den på 40 av 66 lokaler. Arnold Larsson har noterat arten på cirka 10 lokaler i Bjuråker.