ullranunkel

[Västerås: "nära genvägen till Pärsbo" (Iverus 1877). Härav "förr vid Västerås" hos NEUMAN (1901). Ännu i LID (1974) hävdas: " lnnført --- i Västmanland". Författare ställer sig dock mycket tvivlande till denna uppgift - inte minst på grund av den föregivna ståndorten, "ängsbackar".]

848 Ranunculus illyricus L.

This species is mainly restricted to SE. Europe and Asia Minor. Some of the occurrences in W. Germany and C. Russia are considered as adventive. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 165.

Den torktoleranta ullranunkeln finns i Norden spontant bara på Öland. På några få platser i övriga Sverige har den kommit in eller förvildats tillfälligt.

Ullranunkel är en stäppväxt med nordliga utpostlokaler på Öland vilka också är de enda i Norden. Den förekommer i Europa främst på Balkan och i Italien, vidare österut till Turkiet, Ukraina och sydöstra Ryssland.

Ullranunkel växer på Öland främst i stäppartade, gärna sandiga torrängar som kan vara betade eller ohävdade. Den förekommer även i vägrenar, åkerkanter, alvarhorvor, gräsmattor på kyrkogårdar och i ruderatmiljöer (gamla sandtag); en del av dessa förekomster är reliktartade. Sällsynt är den funnen i alvarkarst, röjda tokfuktängar och på små torrängsryggar insprängda i betade hässlen. I Sterner (1986) anges en lokal på ett torvtak (Torslunda 1894) men någon liknande miljö är inte rapporterad under inventeringen.

Ullranunkel växer främst på de kalkrika torrängarna längs västra och östra landborgen vilket syns tydligt på utbredningskartan. På Stora Alvaret är den ojämnt spridd men bitvis vanlig i betade, enbuskrika torrängar. Ullranunkel är ovanlig på östra Ölands sjömarker med ett undantag, Sandbymålet i Sandby sn. Där kan man i slutet av april månad se hur de typiska grågröna och ulliga mattorna breder ut sig. Under inventeringen är växten funnen längre norrut och söderut än vad som tidigare var känt, säkerligen är dessa lokaler tidigare förbisedda. För övrigt förefaller utbredningen vara densamma som vid tidigare inventeringar. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer), vår bedömning är att ullranunkel i princip är oförändrad men minskande i åkermiljöer.

Ullranunkel går oftast sparsamt i blom, speciellt på torra lokaler. Växten avslöjar i stället sin närvaro genom att redan i april skicka upp avlånga, grågröna och ludna blad. Men bladen vissnar snabbt bort och i juni månad brukar man inte se mycket av växten. Vissa år är blomningen rik beroende på gynnsam väderlek; senast detta inträffade var våren–försommaren 2019. Kanske hade den extremt varma och torra sommaren 2018 betydelse? Blommorna är stora, glänsande gula med en antydd grön ton. Växten sprids främst genom sina knöllika rötter, sällan genom de nötter som bildas efter blomningen.

Gammal, bofast.

Arten förmodas ha inkommit med gräs- eller klöverfrö.