uddögontröst

Vanlig ögontröst är en gammal, starkt kulturgynnad växt. Den är ettårig och växer främst på torr, men ibland också ganska fuktig mark som domineras av lågvuxna gräs och örter – strandhedar och strandängar, både med och utan bete, andra naturbetesmarker, vägkanter, stigar, åkervägar och mer eller mindre slitna gräsytor av annat slag.

Från flertalet lokaler har insamlat material granskats av T. Karlsson eller någon av distriktsledarna.

Sydlig växt, aldrig säkert sedd i Närke, på senare tid omvärderad. Uppgifter om den i Närke har lämnats därhän då de kan förmodas avse främst glandelögontröst.

Vanlig både vid kusten och i inlandet. Ofta svår att avgränsa från hybriderna med E. nemorosa. - Kontrollerade insamlingar (det T. Karlsson): 59 (20).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: tydligt minskande men minskningens storlek är osäker p.g.a. skiftande taxonomisk behandling; under förra inventeringen samlad i ca 25 rutor men uppgiven utan belägg från ett långt större antal. Vid förra inventeringen bl.a. samlad på ca. 15 lokaler i Vombsänkan.
Kommentar: B, granskare TKa.

Uddögontröst förekommer på kalkrik mark, främst på Öland och Gotland. Den växer på alvaret i betade, stäppartade torrängar men även i grusalvar eller jordfyllda sprickor i kalkstenshällen. Sällsynt är den funnen i kanten av vätar. Utanför alvarmarken förekommer den i betade torra–friska strandängar, på klapperstensvallar och sällsynt i vägkanter. Uddögontröst kan också växa på tuvor i kärr- eller friskängar, ibland tillsammans med axag Schoenus ferrugineus.

Utbredningskartan visar att uddögontröst är vanlig på Stora Alvaret, delar av västra stenkusten och den förekommer också på flera av småalvaren norrut på ön. På övriga Öland är den spridd i betesmarker, en del av dem belägna i östra sjömarken. Eftersom denna varietet inte tidigare urskildes är det svårt att dra slutsatser angående utbredningen, men uddögontröst är vanlig på dagens Öland. Rikard Sterner skriver om E. stricta som närmast motsvarar dagens uddögontröst. "Tydligen bara på alvaren där arten är vanlig i ljusa dvärgbuskhedar, gräshedar på vittringsgrus, alvarmo och i små vätar". Miljöbeskrivningen stämmer bra än idag och så länge Ölands naturbetesmarker fortsätter att hävdas och ingen tillförsel av näringsämnen sker kan uddögontröst fortleva.

Uddögontröst skiljs från andra varieteter av E. stricta på sina kala och långspetsade blad. Plantan är rikt, utspärrat grenig och har 10–15 noder under nedersta blomman. Man börjar räkna noderna där hjärtbladen suttit (räknas som 0) och räknar uppåt till nedersta blomman på huvudstjälken. Blommorna är ganska stora och vanligen starkt färgade i lila toner. Liksom andra i familjen snyltrotsväxter är ögontröster rotparasiter. För att utvecklas optimalt behöver de etablera kontakt med andra växter som de tar näringsämnen ifrån. På alvarmark kan plantorna bli svältfödda, små och klena eftersom de har svårt att hitta någon lämplig värdväxt. Färgen på stam och blad går ofta i mörkt rödbrunt när plantan växer fritt exponerad för sol och vind. Plantor som växer i tuviga friskängar blommar senare. De brukar vara ogrenade eller med enbart någon gren högt upp. Blommorna är mindre och blekare jämfört med den uddögontröst som växer på alvarmark. Kanske är det en annan varietet som ännu ej är beskriven? Speciellt plantor som växer i axagskärr har detta utseende.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr till fuktig miljö på kalk: kalkhällmark (t.ex. i spricksträngar, stigar och körvägar), alvar, torrängar och enbuskmark, strandängar, älväxingmark på beten; även vätkanter och källmyrar. Ofta riklig och dominerande på gamla strandvallar. Detta är den vanligaste ögontrösten på Gotland, där flera ekotyper kan urskiljas, bl.a. en föga grenig, småblommig typ i källmyr och kalkfuktäng (Karlsson 1984, kommenterad i kollekter och inventeringsuppgifter från T. Karlsson under Projekt Gotlands flora).

En form som kännetecknas av nedliggande till uppstigande huvudstjälk samt stora, violetta blommor beskrevs av Johansson (1897 s. 106–107) som f. procumbens. Den uppgavs växa på hällmark bland ljung Calluna vulgaris, backtimjan Thymus serpyllum, mjölon Arctostaphylus uva-ursi m.fl. Den fanns fortfarande kvar på 1980-talet på Galgberget i Visby (TK).

Johansson (1897) angav ”Allm., i synnerhet på hällmark”. Det äger giltighet ännu i dag.