tätört

Tämligen allmän-spridd.

1717 Pinguicula vulgaris L.

This widespread species is recorded among the amphi-atlantic plants by Hultén, (Amphi-atl., p. 230 and map 211). However, it has a tendency towards circumpolar distribution, although there are some, probably real, gaps in Siberia. The occurrence is on the whole rather uneven. In the Pacific region of E. Asia and N. America subsp. macroceras (Link) Cald. & Tayl. occurs, partly within the area of subsp. vulgaris. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 416.

Tätört är ursprunglig men något kulturgynnad. Den konkurrenssvaga arten växer i små kolonier på fuktig och mer eller mindre blottad mark av olika beskaffenhet - källflöden, kärr och fuktängar, som gärna får vara översilade och ingå i naturbetesmarker och slåtterängar, strandbrinkar och mineraljordsstränder med utflöde av grundvatten vid sjöar och vattendrag samt av sippervatten fuktade berghällar och klipphyllor. Då och då finner man den också på fuktiga stigar samt på skogs- och åkervägar.

Tätörten har gått tillbaka under senare delen av 1900-talet. Minskningen beror på att antalet lämpliga kulturbiotoper, främst extensivt betade kärr- och fuktängar i skogs- och övergångsbygden, i allt mindre utsträckning hävdas. Denna utveckling ser ut att fortsatta och därmed artens tillbakagång.

Käll- och kalkgynnad läkeört i kärr, dråg, bäckraviner, diken, åsgropar, torvgravar, kalkbrott, grustag m.m. Vid Storörsudden i Hammar sågs 2 ymn. bestånd i en strandhällspricka i vattenbrynet (Löfgren 1995a). Fram till 1930-talet fanns den i slåtterängar (Broddeson ms).

Förekomsten i Närke varierar mycket. Delvis är arten spridd–täml. allm., men i Rinkaby fann Nilsson (1986) endast 4 lokaler. Stora bestånd av tätört har registrerats SSÖ om Sjölundasjön i Svennevad med kanske 1 000 ex. 1996 (Holmer), och 100-tals bl.a. vid Niagara i samma socken på en igenväxande väg 1984 (Hallin ms) liksom i en vägren N om Norra Torptjärn i Hidinge 1990.

Gammal bofast art.

Allmän i V. Bergslagen; tämligen allmän(-allmän) i Ö. Nedre Bergslagen, stänklokaler i angränsande delar av övre Skogslåglandet- För övrigt sällsynt. Förr några förekomster på Mälarslätten (utdöd genom källdikning m.m.); tycks varken där eller i Ö. och nedre Skogslåglandet ha varit väl hemmastadd: mera edafiskt fordrande än i Bergslagen (mer eller mindre bunden till källvattnad eller kalkrik mark). Boreal, cirkumpolär art. Avgörande orsak till den begränsade förekomsten utanför Bergslagen kan vara det tämligen torra, kontinentala klimatet. Utbredningstyp: N4 (fdN3).

Spridd-tämligen allmän i större delen av landskapet, men sällsyntare i de näringsfattiga nordöstra inlandssocknarna.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Flerårig ört med tät bladrosett av ”köttätande” blad. Rosettbladen är karaktäristiskt gulgröna med en klibbig ovansidan och inrullade kanter. Den blåvioletta blomman har en något uppåtböjd sporre och sitter ensam på en ogrenad bladlös stjälk som är tilltryckt hårig. Kapseln är äggformad och något längre än fodret. Rötterna är smala, vitaktiga.

Tätört växer på fuktig, gärna bar jord eller torv. Man finner den i kärr, myrar, diken, stränder eller översilad mark i fjällen. Den är vanlig i fjällen och i Norrland men längre söderut är den mer beroende av kalkrik välhävdad mark.

Förväxlingsrisk:
Den vitblommiga fjälltätört (P. alpina) har nästan identiska blad men dess rot är ganska kraftig och mörk, ej vit.
Dvärgtätört (P. hirsuta) är en mycket liten art som uteslutande växer på tuvor av rostvitmossa (Sphagnum fuscum). Den har ett blomskaft med utåtstående hår.

Tätört växer på fuktig–våt mark i tuviga fuktängar, skogskärr, alvarträsk och vid källor. De flesta lokaler har någon slags hävd. Betesdjurens tramp gör att tätört kan etablera nya plantor när fuktig jord exponeras. Vanliga följeväxter är majviva Primula farinosa och honungsblomster Herminium monorchis. Markens kalkinnehåll varierar men de flesta växtplatser bedöms som kalkrika. Sällsynt växer tätört på botten av fuktiga sandtag eller sluttande kalkstensklippor med framsipprande vatten. Det är viktigt att växtplatsen har ett lågt innehåll av näringsämnen så att växtskiktet på detta sätt hålls glest. Genom sina finurliga fångstorgan på de gulgröna bladen kan tätört kompensera för näringsbristen genom att utöka dieten med fångade insekter.

Tätört växer på Stora Alvaret, i Mittlandet (speciellt södra halvan) och något glesare i betade sjömarker på hela Öland. I den sistnämnda miljön har troligen en viss minskning skett eftersom en kvalitetsförsämring skett av dess favorithabitat, välbetade och ogödslade kalkfuktängar. På sikt kan igenväxning utgöra ett hot. Tätört är också känslig för om näringsämnen tillförs växtlokalen. Trots allt är växten fortfarande spridd över en stor del av Öland.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, fuktig till blöt miljö: källmyrar, kalkfuktängar, kalkgräsmyrar, axagkärr, agmyrkanter, diken, fuktiga sand- och grustag samt ängen. Rent vitblommande tätört förekommer sällsynt. Blomman är då vitare än hos fjälltätört och saknar helt de gula fläckarna (Larsson 1994). Dahlgren (1910) anför f. albida från Etelhem 1905 och Fries (1932) f. bicolor från Lummelunda.

Johansson (1897) angav tätört som allmän. Vi bedömer den nu som allmän, på gränsen till tämligen allmän. Arten har säkerligen minskat något, beroende på dikningar och uppodling.

Tätört växer ljusöppet på fuktig till blöt mineral- eller torvjord i kärr och fuktängar, i källdråg eller utefter bäckar i naturbetesmark, på sötvattenspåverkade strandängar samt i diken, på fuktiga stigar och markvägar. Arten är konkurrenssvag och gynnas av måttlig markstörning i form av kreaturstramp. Sedan mitten av 1900-talet har den minskat kraftigt både vad gäller utbredning och frekvens. Den har nästan försvunnit från mellanbygden i söder, där omdaningen av landskapet varit störst i form av rationaliserat jordbruk och igenväxning av naturlig gräsmark.

Tätörten är en kalkgynnad art som i Sörmland är betydligt mera sällsynt än i kringliggande landskap. Den är konkurrenssvag och trivs bäst på bar mull eller mineraljord som kontinuerligt hålls fuktig genom framsipprande grundvatten. Rikast förekomst har den i källpåverkade extremrikkärr där tramp från människor och kreatur skapar gynnsamma groningsförhållanden. Vid igenväxning efter upphörd hävd försvinner tätörten snabbt, men den tycks ha en långlivad fröbank i marken och även utanför kalktrakterna kan man någon gång se arten dyka upp på stigar, i rensade diken och i körspår, förmodligen på platser där den tidigare förekommit. På sådana lokaler är den ofta kortlivad.

Europa, norra Asien, Nordamerika. I Sverige hela landet men med ojämn frekvens.

På glest bevuxen strand i ett flera decennier tidigare övergivet flottningsmagasin i Ängersjö kom hundratals små fröplantor av tätört upp kring moderplantan. När en stig i fuktig skog började användas mera kom där efter ett tiotal år upp tätörtsplantor vars ursprung fanns i ett vått parti på en anslutande mer brukad väg. Tre år efter extremt högvatten sågs tätört på en av en bäck upplagd sandbank. Även på våta lågor något över sommarvattenytan slår den sig ned. Den torde komma dit med vattnet. Frönas flyttid är enligt Romell (1938a) dock bara timmar. Tätört växer även på myr, ofta på fläckar där växttäcket störs och blir glest. Den rotar sig på döda tuvor av axag. Trots denna förmåga till fröspridning och etablering på nya småytor är tätörten flerårig och mestadels stationär. På hösten vissnar bladen, men lämnar kvar en knappt centimeterhög övervintringsknopp, bestående av många tätt sittande gulvita eller i ljusare miljö gröna blad. Dessa växer nästa vår och breder ut sig till bladrosetter. Tätörten börjar blomma i skogsstjärnans tid, men blommar mest i linneans, på myr samtidigt med björnbrodd, blodrot, tranbär, dybläddra och dvärgbläddra.
 
Tätörtens roll i framställningen av tätmjölk (långmjölk, svagt syrad och seg) beskrevs ur historisk och biologisk synvinkel utförligt av Furuset (2008), som meddelade att tätört kan löpa mjölken, men inte ersätta den bakteriekultur som ger produkten dess smak och konsistens.