sylört

985 Subularia aquatica L.

This widespread species belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 216 and map 197) but also shows a tendency towards circumpolar distribution. The N. American population has been distinguished as subsp. americana Mulligan & Calder. In parts of C. and E. Europe it is uncertain or extinct. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 182.

Sylört är ursprunglig. Den är en liten rosettbladsväxt som växer strax ovan eller under vattenlinjen vid ganska långgrunda, sandiga/grusiga sjöstränder med gles vegetation. Arten är vid enstaka tillfallen också funnen i vattendrag och dammar, t ex i Lagan nedströms kraftverksdammen i Laholm (PW). De flesta fynden har gjorts i måttligt näringsrika vatten.

Arten blommar även under vattnet men saknar då de vita kronbladen.

Sylörten, som försvinner när stränder växer igen på grund av upphörande bete och sannolikt också när sjöar försuras, verkar minska i landskapet.

Konkurrenssvag vattenväxt. Under 1850-talet fanns arten flerst. vid Hjälmaren, vid dåvarande Mosjön och Kvismaren samt i Arbogaån. Den är senare känd från skilda håll i Närke men kan förmodas ha gått tillbaka, kanske främst p.g.a. igenväxning.

I ett väl undersökt område i norra Vättern påvisade Berta Andersson (1975) den allm. på ”konkurrensfritt, grunt” vatten 1973. En ovanligt rik förekomst fanns 1935 i ån ovan Ervalla i Axberg: ”massvis” (Broddeson ms).

Växtplatser är grunda stränder till ett par m:s djup vid kvarn- och bruksdammar, sanka landvinningar med eller utan klibbalskog, strandkärr och skär. I Bergslagsbäckar är den mkt sälls. men sågs vid Klunkhyttan i Hidinge 1929 i bäcken vid vägen (Broddeson ms).

Sylört är känd genom 9 000-åriga lämningar i Värmland strax utanför Närkegränsen vid Grytsjön från senglacial–förboreal tid (Florin 1969).

Sylört är en liten ettårig rosettväxt som lever på grunt, klart vatten, mest i medelrika sjöar, förr också i utsötat havsvatten. Den föredrar sandig och moig botten men växer ibland på lera eller i klippspringor nära vattenbrynet, sällan på organiskt material. Sylörten missgynnas av igenväxning och försurning och tycks ha minskat under 1900-talet. Den blom­mar rätt sent på sommaren och blir lättare att känna igen först när den bildat fruktställning under efter­sommaren eller hösten och är därför antagligen också förbisedd.

Europa, Nordamerika. I Sverige hela landet.

[Ca 60]; veterligen tämligen sällsynt, huvudsakligen i skogsbygdernas kultur- och lågområden; förr även flerstädes på Mälarslätten Som arten ofta förekommer helt lokalt i små, begränsade bestånd, kan den antas vara förbisedd. Utbredningstyp: N2? (fdN I 1. U).

Gammal bofast art.

Sannolikt något förbisedd.

Tämligen allmän i hela landskapet.

Först uppgiven av Thedenius (1839): "På stranden af Ljusnedalselfven vid Kålsätt."

Sylört växer solöppet på gyttjiga–sandiga bottnar i grunt vatten, vanligen sötvatten men den kan även klara brackvatten. Arten är inte tidigare känd från Öland och den saknas även längs kusten i östra Småland. Under granskningen av belägg i Oskarshamn herbarium har ett fynd av sylört från Öland dykt upp. Det är inte omöjligt att det förr fanns lämpliga lokaler för växten i området runt Färjestaden som förr var betydligt våtare än dagens välordnade villaområden kan ge sken av. Albert Åstrand har ett 40-tal belägg samlade på Öland mellan 1906–10. Där återfinns arter som sandlusern Medicago minima, dvärgkämpar Plantago tenuiflora och sydsmörblomma Ranunculus sardous samlade på kända lokaler. Därför bör man inte utan vidare avfärda hans fynd av sylört. Han har ytterst få belägg från andra delar av Sverige så risken med etikettförväxling borde vara liten.

Dessutom finns ytterligare ett fynd av sylört (se nedan). Denna uppgift står under floristiskt tillägg i Sterner (1986). Nämnde insamlare har flera mer eller mindre orimliga fynd som uppges vara samlade på Öland, hans trovärdighet måste därför ifrågasättas.

Gammal, numera utgången.

Landeberg (ms 1811): markerad som sällsynt (jfr Johansson 2010). Även i tryck hos Rosén & Wahlenberg (1821) och Säve (1837), men dessa uppgifter ansågs av Johansson (1897) som felaktiga.

Sylört är en av de små rosettväxter som lever på sandiga till leriga, långgrunda, ömsom torrlagda, ömsom översvämmade stränder av klarvattensjöar. Alla dessa växter, och kanske framför allt sylört, är känsliga för igenväxning och den ansamling av icke nedbrutet växtmaterial, som är en följd av försurningen. Förmodligen mest till följd av detta har sylörten minskat mycket kraftigt de senaste 60 åren.

Sylörten sätter frukt under vatten i sjöar, på botten som aldrig blottläggs. Nygrodda plantor har inte observerats, men på en liten cirkulär del av en botten som omgärdades av ett bildäck sågs en mycket tät samling av sylörtplantor, i en sjö där arten annars förekom glest. Det tolkas som en effekt av lokal fröspridning, med hinder mot spridning utanför den barriär som däcket utgjorde. Iakttagelsen stämmer med uppgiften (Romell 1938a) att fröna inte flyter. Utlöpare saknas. Sylört har en utdragen blomningstid. Man kan se blommor i mjölkens tid men även blomknopp i ljungens tid. Blommorna kan under vatten övergå direkt i frukt utan att kronblad, ståndarknappar och märke blir synliga. Utslagna blommor finner man på strand som är blottlagd vid lågt vattenstånd. Detta är vanligt vid oreglerade avsnitt av älvarna och vid Gröntjärn i Ljusdal. Blommorna får där fyra fullt utvecklade kronblad, samt märke och ståndarknappar. Plantor tagna från större djup i Hölesjön, där de normalt aldrig kommer över vattenytan, observerades under odling med blomställningarna i luft. Dessa bildade blommor med färre eller missbildade kronblad. Plantan övervintrar grön.
 Bild i Natur och vegetation, sid. 354.