svartoxbär

Av misstag anförd så som samlad i Gunnilbo: Färna 1866 (Schyl.) av SAM. (1925): "Då denna art ej sällan odlas. är det sannolikt, att det avsedda exemplaret (i Hb. UPS) härstammar från någon odlad individ". På etiketten står emellertid " Ärla" (Södermanland). Arket är felaktigt påtecknat "Västmanland". - Den av HULTEN (1950, 1971) i Kungsörs samhällen markerade förekomsten har inte funnits i verkligheten.]

1172 Cotoneaster niger (Thunb.) Fr.

Syn.: C melanocarpus Lodd.

This species is widely, perhaps somewhat disjunctly distributed in Eurasia. The distribution eastwards is partly incompletely known. It is reported as rare in E. Asia. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 208.

Kalkgynnad buske på exponerade berg och klippor. Artens förekomst på Vätterns strandklippor ansågs vara den rikaste i länet (Ekholm & Hallin 1980b). Segerström (1932) såg aldrig växten på Vätterns holmar men förmodade att den fanns där.

Svartoxbär är en ursprunglig art. I stort har den samma ståndortskrav som rött oxbär C. scandinavicus men tycks vara något mera näringskrävande. Åtminstone i nordligaste Halland växer den främst i sydvända berg och branter med basisk berggrund samt på steniga torrbackar med skalgruspåverkan.

Gammal bofast art.

Larsson 1851.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: utöver från de aktuella lokalerna tidigare endast belagd från Gladsax 1965 (ÖNil det. BHy i LD).
Kommentar: B, granskare BHy och TTy.

Svartoxbär påträffas på torr, basrik jord, helst i berg- och klippterräng, gärna solexponerat men ibland i gles skog. Oftast växer arten i bergbranter, på berghyllor, i sluttningar och i rasmarker. Någon gång finner man den på strandklippor eller kring hällar och på steniga backar i odlingslandskapet.

Svartoxbär växer solöppet, sällan halvskuggigt, på torr och kalkrik mark som ofta är hävdad genom bete. Det växer i karster, på sprickrika kalkstenplatåer och i kalkrika torrängar med enbuskar. Någon gång kan svartoxbär hittas i tallskogar och skogsbeten.

Svartoxbär växer främst på de centrala delarna av Stora Alvaret och längs västra stenkusten. Längst uppe i norr, Böda sn, noterade Sterner (1938) några lokaler och där håller det sig kvar. Utbredningsmönstret känns igen även om fynden glesnat och svartoxbär idag är funnet i ett färre antal socknar, orsaken till detta är svårbegriplig. Det borde ha gynnats av den igenväxning och förbuskning som drabbat en del marker. Varför saknas det exempelvis idag i de sydliga alvarsocknarna Segerstad, Ventlinge och Ås? Den rimligaste förklaringen är att en del av de gamla fynden i stället avser alvaroxbär C. canescens som då inte var urskilt. Men uppenbarligen kan svartoxbär hålla sig kvar länge på till synes olämpliga lokaler. Vid Gillberga raukar, Persnäs sn, fann Sterner det 1932 och där finns än idag en något vindtuktad buske som klänger sig fast uppe på en av raukarna. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

För skiljekaraktärer mot andra inhemska oxbär, se alvaroxbär C. canescens.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Hällmark, kalkkullar, kalkklinter, kalktallskog och mjölontallskog; även i kalkrik sand eller grus på kalkhäll. Svartoxbär har i stort sett samma utbredning som alvaroxbär, men är något mer bunden till renare kalkberggrund än alvaroxbär. Under Projekt Gotlands flora funnen på Storsudret (Sundre, Vamlingbo) och sedan från kalkbergen söder om Lojsta hed norrut till Fleringe.

Svartoxbär växer solöppet på klipphyllor, i skrevor, rasbranter, steniga backar och slänter samt i snår, lövkratt, buskrika gräsmarker och betade hällmarker. Arten signalerar berg med basrika mineral, där den ofta växer tillsammans med svartbräken, blodnäva, kungsmynta och slåtterfibbla.

Svartoxbär växer i solvarma örtrika bergbranter på liknande lokaler som vanligt oxbär och ofta tillsammans med den.

Europa och Asien. I Sverige i Götaland och Svealand.