sumpskräppa

Sumpskräppa är i Sverige inhemsk endast i SV Skåne. I övrigt är den sällsynt och på de flesta håll införd, bl a som barlastväxt (Snogerup 1991).

I Sverige funnen närmast i Östergötland (Flora Nordica 1). Växten har uppgivits för Närke (Birger 1912, 1923, Thor 1993b). Birger särskiljde arten från strandskräppa varför någon sammanblandning knappast föreligger. Belägg ej funnet.

Tillfälligt inkommen med sjöfarten.

671 Rumex palustris Sm.

This species is almost totally restricted to Europe. The occurrences in Scandinavia N of Denmark-Scania are casual.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring sedan förra inventeringen mindre än 16 % men i ett längre tidsperspektiv något ökande och sannolikt gynnad av upphörande strandbete.
Kommentar: B, granskare SSp.

Sumpskräppa är i Sverige en sydlig art med fynd främst i Skåne och på Gotland. Den växer på strandnära, fuktiga och näringsrika lokaler som översvämmas av brackvatten vid stormar eller högvatten. De få öländska fynden är gjorda på sumpiga, gyttjiga stränder och majoriteten av lokalerna är betade. Sumpskräppa växer påfallande ofta vid sötvattensutflöden och i mindre våtmarker precis innanför strandlinjen. Det förmodade primärfyndet på Öland publicerades 2010 från Västerstadsviken, Smedby sn. Ytterligare två lokaler har senare hittats i närområdet. Sedermera har ett belägg taget redan 2009 vid Risinge hamn, Mörbylånga sn, flutit upp och utgör därmed primärfynd på Öland. Under inventeringen har ytterligare sex lokaler hittats, nu på östra sidan av Öland. Kanske är sumpskräppa sent inkommen till Öland och håller på att etablera sig på lämpliga lokaler eller kan den tidigare varit förbisedd? Även om de flesta lokaler är betade bedöms arten gynnas av viss igenväxning.

Sumpskräppa kan förväxlas med storväxta plantor av strandskräppa R. maritimus. Sumpskräppa har hylleblad med 2–4 tänder på vardera sidan, ungefär lika långa som bredden av hyllebladet. Ståndarknapparna mäter 1–1,5 mm. Det längsta blomskaftet är 1,5–2 ggr så lång som hyllebladet. Strandskräppa har hylleblad med 2–(3) tänder på vardera sidan, de är 1,5–3 ggr så långa som bredden av hyllebladet. Ståndarknapparna mäter 0,5–0,7 mm. Det längsta blomskaftet är 3–7 ggr så långt som hyllebladet (Jonsell 2000).

Sent inkommen eller förbisedd, bofast.

Inkommen, bofast.
Fuktig till blöt, näringsrik strandäng och strandnära diken; även på sandstrand (Fårö), men då småvuxen. Även i åkanter i Gothemsåns vattensystem. Två ruderatlokaler är också kända: Halla skola, på infiltrationsbädd för avloppsvatten (Johansson 1987) samt vid upplag för avloppsslam nära Slite reningsverk i Boge, på grusig ruderatmark.

Under senare halvan av 1800-talet sågs arten även vid Kopparsvik samt i Hästnäs myr, båda i Visby. Under första halvan av 1900-talet tillkom fynd i hamnen i Västergarn samt vid kanalen från Romamyr, Roma. Sumpskräppa är säkerligen ursprungligen inkommen med hamntrafiken, troligen med barlast. Sekundär spridning skedde kanske i samband med myrodlingarna. Sedan 50 år är arten nu väletablerad i Gothemsåns vattensystem. Härifrån härrörde troligen förekomsterna i de närliggande socknarna på Gotlands östkust. Enligt B. Englund (i brev) saknades sumpskräppa i Anga, Norrlanda och Gothem, när han inventerade stränderna där under 1930-talet. Arten har gynnats av igenväxningen av strandängarna och av tångansamlingen.

[Rumex conglomeratus × maritimus:
Denna hybrid uppgavs för Gotland i Hylander (1966), men materialet representerade (enligt Snogerup 1991) R. palustris.]

För sumpskräppa finns inga moderna uppgifter, men två gamla: