strävlosta

266 Bromus benekeni (Lange) Trim.

This Eurasiatic species may rather be taken as a subspecies of B. ramosus Huds. (no. 265). It is restricted to C. and E. Europe and the Asiatic mountains. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 41.

Inhemskt lundgräs.

Samuelsson 1922.

(Bromus benekenii)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: har alltid varit sällsynt och var fram till mitten av 1900-talet känd från färre än 25 lokaler men lokalantalet har sedan dess långsamt men stadigt ökat. Nationellt rödlistad (VU).
Kommentar: B, granskare GHm, KAO och JBt.

Bromus benekenii

Strävlosta växer i gles vegetation på torr till svagt fuktig, basrik mulljord i skuggiga skogar med stort inslag av hassel och ädla lövträd. Oftast påträffas den i sluttningar, rasmarker och raviner. Den är känslig för uttorkning och försvinner snart på hyggena. Arten är också känslig för bete och slåtter.

Strävlosta har dålig spridningsförmåga och höga ståndortskrav. Den indikerar därför lundmiljöer med lång skoglig kontinuitet. Dess lokaler är ur biologisk synpunkt mycket värdefulla och bör inte utsättas för kalhuggning eller kraftig gallring. I regel hyser de flera andra sällsynta skogsväxter.

En enda lokal är kulturbetingad, Kalmar Åby Björnö, där arten växer i parkmiljö. Där har den sannolikt kommit in kring sekelskiftet 1900 med utländskt gräsmattefrö.

Strävlosta är inskränkt till Eurasien med utbredning i de centrala och östra delarna av Europa och vidare österut i Asiens bergstrakter. I Sverige är den främst funnen i Skåne, delar av nordöstra Götaland, östra Svealand, på Öland, Gotland och den går norrut till Gästrikland.

Strävlosta är ett högvuxet, flerårigt gräs som återfinns på kalkrika jordar i ädellövskogar, lundar och örtrika barrskogar. Arten är i Mittlandet tydligt knuten till gammal inägomark men har på några ställen letat sig till utmarkens hässlen. Den föredrar skogsbryn, vägkanter och gläntor framför tät och sluten skog, detta likt sin nära släkting skugglosta B. ramosa. Strävlosta verkar dock tåla skuggiga förhållanden bättre, men blir då relativt lågvuxen och glesblommande. Man kan hitta sådana nedtryckta bestånd i igenväxande fägator i Mittlandet. Vid röjningar reagerar växten positivt och kan dyka upp i större mängd. Idag är strävlosta relativt vanlig längs stigar och nyupptagna skogsbilvägar i Mittlandet. De senaste årens röjningar i och kring Lenstad och Norra Möckleby fornborgar, Torslunda och N. Möckleby sn, har resulterat i stora uppslag av strävlosta. Gräset är beteskänsligt och begärligt för nötkreatur men tycks ratas av får.

Strävlosta är vanlig i Mittlandet med ett par sydliga utpostlokaler i Vickleby ädellövskog samt Stora Dalby lund, Kastlösa sn. Utbredningen som helhet är klart västlig och liknar den för skugglosta med särskilt rika förekomster i de ädellövskogsdominerade delarna av Mittlandet. Strävlosta är också vanlig i den västra kustädellövskogen, från Halltorps hage Högsrum sn, samt vidare norrut till Borgholm och Köpingsvik. Längre norrut finns arten här och var i lundar och skogar, med rikare förekomster som runt Hornsjön, Högby sn, samt i Böda Ekopark. En viss ökning konstateras beroende på ökad beskogning av landskapet och upphört skogsbete. Strävlosta är mer frekvent än skugglosta och verkar stå emot förändringarna i landskapet bättre. Med tanke på de snabba förändringar i ädellövskogen som alm- och askdöden medför kan strävlosta gynnas initialt men missgynnas på sikt när mer konkurrenskraftiga gräs tar över. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer).

Strävlosta är svår att skilja från skugglosta, se denna art för vidare diskussion. Strävlosta är relativt tidigblommande med start kring midsommar, nästan en månad före skugglosta.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Rik, torr till frisk skog, ofta på f.d. inägomark med stensträngar och järnåldershusgrunder i ängsbarrskog, granskog, lövskog, hassellundar och ängen samt i och nedom kalksluttningar. På många lokaler finns flera spridda växtplatser. Johansson (1897) hänför arten till gruppen ”lundväxter”. Sydgränsen för strävlosta på ön följer linjen Eksta–Fardhem–Etelhem–Alskog. Äldre fynd finns från 35 lokaler, och strävlosta verkar således ha ökat, vilket förmodligen beror på att betet har minskat på utmarkerna.

Strävlosta är insamlad från flera lokaler i Uddevallatrakten fram till 1944 framför allt från trakten kring Kristinedal och Emaus och det är svårt att avgöra var lokalerna exakt är belägna eller vilka namn som avser samma växtplats. Numera tycks arten endast finnas kvar i en stenig, västvänd bergssluttning, som är bevuxen med ädla lövträd.

Strävlostan är flerårig och växer i lundar och örtrik granskog, vanligen ganska torrt, ofta på bar mull vid bergrötter och slänter. Den är konkurrenssvag och känslig för slåtter och bete. Strävlostan är en indikatorart för rika lundmiljöer med lång kontinuitet och växer ofta tillsammans med andra bredbladiga lundgräs som lundslok, lundskafting och långsvingel.