strandvial

Se underarten vanlig strandvial Lathyrus japonicus subsp. maritimus

Gammal bofast art.

Trivialart vid kusten. Inplanterad vid älvstrand i inlandet.

[HULTÉNS (1971) unika inlandsloker i trakten av Storå i Guldsmedshyttan avser Hjulsjö: Bredsjö och återgår på tre litteraturuppgifter Den första hos BINN. (1921): "Det förtjänar anmärkas, att Lathyrus maritimus (L.) Bigel. sedan några år tillbaka växer på järnvägsbanken vid Bredsjö station. Den tyckes trivas gott, blommar och sätter frukt." Förekomsten utmärktes sedan på CEDERGRENS 1947) karta (som subspontan) och kommenterades av ALMQ. (1957): "--- (SBT 1921 p. 232)!, säkert införd av stinsen på platsen G. Widen (†1914), som sysslade med ärtväxter (jfr Kroks bibliografi)."

Av växten nu inga spår kring stationen, där den för övrigt torde ha varit frånvarande redan 1949. Binn. återbesökte detta år banvallen och samlade där endast L. sylvestris (LD). Också i övrigt saknas belägg, vilket föranleder en misstanke, att Binn. ursprungligen såg (och möjligen samlade) L. heterophyllus, vilken han först misstog för L. japonicus. Mot en förväxling talar olikheten mellan de båda arterna och åtminstone skenbart det Almquistska utropstecknet, varmed han i ifrågavarande uppsats utmärkte förekomster, som han själv sett. Vi vet också, att A. vid minst ett tillfälle [1950-talet] med tåg passerade Bredsjö station. Frånvaron av belägg även av A. liksom varje antydan om återfynd i Ham. manuskript gör dock i detta fall tecknets betydelse dunkel.

Att Widen, vars anläggning på Stinsudden ett antal år efter sekelskiftet var en dåtida mönsterträdgård, kan ha planterat in såväl L. heterophyllus som L. jappnicus, är i och för sig tänkbart. Av den av Almquist åberopade, Widenska skriften, som nämns av KROK (1925) - avfattad 1887, långt före W:s tillträde av tjänsten i Bredsjö (1899) - framgår visserligen intet om sådan odling, däremot, att W. till en fröutställning samlat in vildfrö av elva inhemska, för vallodling passande Vicia- och Lathyrus-arter. Dock saknades frön av L. japonicus - som anmärktes som havsstrandsväxt - i denna kollektion.

Beträffande ärtväxtmysteriet i Bredsjö, se utförligare MALMG. (1979c).]

1213 Lathyrus japonicus Willd.

Syn.: L. maritimus (L.) Bigel.

This polymorphic species occurs in W. and E. Eurasia and N. America. Its taxonomy and geography seem to be uncertain in detail (cf. Hultén, Circumpol. II, p. 184, 381 f.). Fl. Eur. 2/1968, p. 138, presents two subspecies, viz. subsp. japonicus with pubescent calyx, occurring mainly in the arctic region, and subsp. maritimus (L.) P. W. Ball without pubescence, preferring temperate parts of the northern hemisphere. On this map the known material of the species s. lat. is differentiated, as far as possible, to correspond to the above-mentioned grouping. Therefore, the map may be considered preliminary. Totally the species belongs to the discontinuous circumpolar plants (Hultén, l. cit. and map 176). Further, it occurs as native on the coast of central Chile. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 252.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från ungefär lika många (ca 80) rutor vid förra inventeringen.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig strandvial L. j. ssp. maritimus i landskapet men denna delas ibland upp i ett flertal varieteter vilka dock är otillräckligt kända.

L. japonicus ssp. maritimus, L. maritimus; vanlig strandvial

Strandvial växer på sandiga havsstränder vid de svenska kusterna men saknas längs en stor del av ostkusten. På Öland har arten ökat under 1900-talet (Sterner 1986) och den småländska förekomsten representerar troligen nyspridning. Arten växer på platsen i en för den främmande miljö och kan få svårt att etablera ett livskraftigt bestånd.

Strandvial förekommer runt stora delar av Sveriges kuster, från Bohuslän, runt sydkusten och ända upp i Bottenviken. Längs delar av ostkusten ligger fynden glest som i Blekinge, Småland och Östergötland.

Strandvial växer på sandig–grusig mark nära havet. Vanliga växtmiljöer är vita dyner, någon gång ses den även i mognande gråa dyner. Sällsynt är strandvial funnen på stränder med klappersten eller alunskiffer. De flesta lokaler är ohävdade, några av dem är populära badplatser.

Strandvial är på Öland sent inkommen och i Sterner (1938) finns endast fynd från två områden: Byrums Sandvik och norrut till Ramsnäs, Böda sn, (först funnen 1919) samt primärfyndet ovan. Båda lokalerna hyser idag stabila och goda förekomster av strandvial. Kartan i Sterner (1986) visade att växten ökat tydligt men därefter verkar expansionen ha avtagit och strandvial har svårt att etablera sig på nya lokaler. Flera av de nyfynd som finns förtecknade i Åke Lundqvists liggare avser enstaka plantor som snart försvunnit från växtplatsen. Första fyndet från Bödabukten gjordes i slutet av 1950-talet (Lundqvist liggare). Strandvial är idag väl etablerad på Bödabuktens sandstränder samt vidare norrut längs den mer steniga kusten från Ängjärnsudden och vidare till nordöstra udden. Troligen missgynnas växten av bete vilket kan vara en orsak till att den inte återfunnits i Långlöt och Runsten sn där strandbetet numera har återkommit. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser; vår bedömning är en antydd minskning.

I Sverige förekommer endast underarten vanlig strandvial subsp. maritimus. Den indelas i sin tur i tre varieteter: hårig strandvial var. pubescens, kal strandvial var. glaber och småbladig strandvial var. acutifolius. Från Öland finns endast belägg av kal strandvial.

Inkommen, bofast.

Inkommen, bofast (möjligen spontan 1772 på Gotska Sandön men utgången som sådan).
Sanddyner, ibland även grusstränder. På Gotska Sandön finns strandvial också på insidan av dyner längre in på ön (jfr Lindgren 1967, Pettersson 1959). Englund (1942) redovisade, från sina inventeringar 1928–36, artens förekomster med prickar på åtta kustavsnitt (Gotska Sandön inventerades inte). Fyra av hans lokaler (Slite, Storugns, S:t Olofsholm och Bungenäs) låg i närheten av hamnar och två (Gnisvärd, Kapelludden i När) vid fiskelägen, vilket tyder på att strandvial införts till Gotland med hamntrafiken. Omkring tio år senare hade Bigelow (1947) elva lokalprickar för hela Gotland. Den stora ökningen av strandvial på Gotland har alltså skett under andra hälften av 1900-talet. Den är nu spridd från Sundre till Gotska Sandön, Fårö, men fortfarande finns det stora luckor i dess utbredning.

Endast vanlig strandvial ssp. maritimus är känd från Gotland. Bigelow (1947) angav hårig strandvial var. pubescens från Gotska Sandön, men inga ytterligare upgifter om denna varietet är kända.

Strandvial växer på block-, grus- och sandstränder, där den genom utlöpare kan bilda stora bestånd. Mycket ofta växer den tillsammans med strandråg och strandkål. Dessa tre arter är alla sådana som en man, utsänd att utforska naturens nyttigheter i landet, inte kan förbigå med tystnad. I sin rapport till Kungliga Vetenskapsakademien skriver Pehr Kalm (1743): ”Ärterna äro så stora som våra vanliga gråärter, om ei större. iag har räcknat öfver 40 skidor alla växte på en stielke upkomne af en ock samma rot: til smaken har iag funnit dem någonsin så goda som våra gråärter. ock ehuruväl iag i stor myckenhet ätit dem färska ock okokade, har iag dock ei kändt den ringaste olägenhet deraf.” Han fortsätter med att nämna att strandvialen är perenn och återkommer: ”Mån fördenskul det ei lönte mödan at göra försök ock så bägge desse slagen, neml. Strandkålen och Hafsärterna? … Månne ei åtminstone de sterilaste ock magraste ställen vid Hafsstrander kunda ock borde härmed planteras? Hade man då icke den nytta, at de ställen, som til intet annat kunna användas, blefvo nyttige och fruktbare? vore det icke en förmån at slippa så dem årligen?” Han avslutar med en förunderligt modern tanke om proviniensens betydelse: ”Kunde man då icke göra sig försäkrad, at desse ei skulle taga skada af köld som våra vanliga kåhlärter ock ärtslag göra, emedan förfarenheten har lärt, at de vilt växande örter ei grufva sig för kölder, eller af dem taga någon men ock skada?”

Strandvialen är en flerårig art som genom underjordiska utlöpare bildar utbredda bestånd på sandstränder, vanligen i en zon strax ovanför högvattenlinjen, någon gång på klapperstränder. Förmodligen långsamt ökande.

Europa, norra Asien, Nordamerika. I Sverige runt kusterna.

Strandvialens ärtor flyter i månader till år (Romell 1938a), vilket delvis förklarar dess ökade spridning till många havsstränder. Arten blommar i skogsstjärnans tid. Inget grönt övervintrar. Den har ett vidsträckt system av vita jordstammar som torde bidra till att den är framgångsrik i sand, som genom sin rörlighet är svårkoloniserad för många arter.

Strandvial har inte setts i andra miljöer än på havsstrand.