strandgyllen

920 Barbarea stricta Andrz.

This species occurs in N. and C. parts of Eurasia. It seems to be native in most of the distribution area but is favoured by agriculture. This species and the closely related B. orthoceras Ledeb. have together a circumpolar distribution pattern (Hultén, Circumpol. Il, p. 162, 373 and map 154).

Strandgyllen är kulturgynnad men sannolikt ursprunglig. Den ljusälskande och ganska konkurrenssvaga arten växer vanligen på mer eller mindre fuktig, näringsrik och ofta glesbevuxen mark. Ibland ser man den emellertid också på torr mark, t ex i vägkanter och på banvallar. I någorlunda naturlig vegetation växer den i dynsänkor, vassbälten vid havsstränder, på åstränder, både vid sakta strömmande vatten och längs forssträckor, där den gärna växer på små öar. Diken, märgelhålor, vägkanter och banvallar är exempel på kulturståndorter.

Kulturgynnad växt, täml. sälls.–spridd på Närkeslätten, täml. allm. i Närke (Hartman 1866) men uppgiften motsägs av samtida och senare uppgifter.

I svagt påverkad vegetation förekom den i ett alkärr Ö om Hagalund i Götlunda 1985 och på mossiga block och trädrötter i åfåran vid Karlslund i Längbro 1989. De flesta lokalerna finns vid stränder och diken. Vid Ymningshyttan i Tysslinge växte den 1995 på en bäverdamm i bäcken.

Tolf (1903) fann arten sälls. på Mellansvenska myrodlingar. Ett 20 m² stort bestånd växte i djup mulljord på åker vid Sörön i Norrbyås (Löfgren m.fl. 1999j). Ca 200 ex. har noterats intill en bäck vid Hylletorp i Lerbäck 1988 (Nilsson ms).

Strandgyllen är en höstgroende annuell som växer på bar jord, särskilt på lera, i översvämningszonen vid näringsrika sjöar och åar. Den är även vanlig i jordbrukslandskapets åkerdiken och förekommer ibland på skräpmark och jordhögar. I skärgården växer den ofta i fuktiga skrevor på fågelgödda skär ända ut till det yttersta havsbandet. Arten sprids numera ofta med gräsfrö och uppträder därför ofta på nyanlagda vägrenar.

Europa, Asien, Nordamerika. I Sverige spridd från Skåne till Norrland.

Lokalt spridd längs och kring Kolbäcksåns slättlopp samt traktvis i andra delar av Mälarområdet F.ö. glest spridd-sällsynt Ibland tillfällig, ofta enstaka, därmed förbisedd. Samtidigt som ytterligare kartprickar borde ha utsatts, torde åtskilliga Markerade fynd nu böra redovisas med ringar. Kartan ger därmed en någorlunda rättvisande föreställning om utbred n: s stora drag under visst skede. Utbredningstyp som eventuellt idiokor: S12? Som antropokor: U.

Gammal bofast art.

Larsson 1859.

Först uppgiven av Thedenius (1839).

Naturliga förekomster vid älvstränder på mer eller mindre lerhaltigt finsediment som kan vara grus- eller stenblandat, helst i anslutning till bäckoch källutflöden, även i bäckraviner och vid bäckstränder. Mer sällan vid sötvattenutflöden på havsstränder. Vidare i kulturskapad miljö såsom fuktiga vägdiken, betade fuktängar, någon gång grustag och dylikt särskilt vid sippervattenstråk. Förr på mossodlingar. - 105 (34).

Strandgyllen växer på öppen, fuktig, näringsrik och gärna störd mark. Den är sparsamt förekommande på Öland; fynden är gjorda i vattenfyllda gamla stenbrott, på klapperstenstränder, längs diken, kanaler, bäckar samt i ett gammalt grustag. På Öland växer strandgyllen tydligt fuktigare än släktingen sommargyllen B. vulgaris och är liksom denna starkt kulturgynnad.

Strandgyllen är ovanlig på Öland och fram till 1986 fanns endast fyra fynduppgifter. Under inventeringen har arten hittats på mångdubbelt fler lokaler. Speciellt de gamla och delvis vattenfyllda stenbrotten längs kusten mellan Gillberga–Jordhamn, Persnäs sn, har visat sig hysa strandgyllen på flera ställen. Troligen har växten uppmärksammats mer i sen tid men det kan även röra sig om en verklig ökning. Strandgyllen förefaller ha inkommit ganska sent till Öland, först runt år 1900, och expansionen på ön är troligen ännu inte avslutad.

Strandgyllen skiljs från sommargyllen B. vulgaris på att basalbladen och de nedre stjälkbladen har en stor ändflik, längre än övriga delen av bladet. Blomknopparna är håriga och fruktskidan är tätt tryckt mot blomstjälken. Sprötet på fruktskidan är kort, ca 1 mm, och nästan jämntjockt. Hos sommargyllen är ändfliken kortare än övriga delen av bladet, blomknopparna är kala och fruktskidorna mer utstående. Sprötet på fruktskidan mäter 2–3 mm och är avsmalnande mot spetsen.

Inkommen, bofast.

Inkommen, bofast.
Öppna, fuktiga miljöer: dikes-, kanal- och åkanter, gärna i utdikade myrar samt på ruderatlik miljö i omgivningarna; även på strandgrus. Troligen var arten inkommen i mitten av 1800-talet. Från slutet av 1800-talet (Johansson 1897) uppgavs strandgyllen som sällsynt med tio växtplatser, av vilka de flesta låg i dikade myrar. Möjligen kan artens uppträdande på Gotland sättas i samband med myrutdikningarna på ön. Projekt Gotlands flora har registrerat fynd från Hamra till Fårö, vilket innebär att arten ökade något under 1900-talet.

Strandgyllen växer på fuktig till frisk, ofta lerig jord på strandängar både vid sött och något salthaltigt vatten. Den förekommer också i fuktängar och betesmarker och kan även växa ganska torrt på skräpmark av olika slag som grusplaner i industriområden, jordhögar och utfyllnader.

Strandgyllen gror under sensommaren och bildar rosetter, som övervintrar helt gröna. Massgroning kan ses på lämpliga ställen. De blomställningar som utvecklas från rosetterna nästa år dör efter blomningen, men det är oklart om rosetterna blir fleråriga.
Strandgyllen är storvuxen, med stora blad i rosetten och höga blomställningar, och konkurrerar bra även i hög strandvegetation av till exempel vasstarr, där den gror i luckor mellan tuvor och skjuter upp blomställningar ovan starrens blad. Den växer helst på strandens nedre del vid sel, på blottad dy eller mineraljord, men även bland stenar vid forsar. Den kan växa på uppfrysningsjord som är så rörlig att växter har svårt att rotas. Arten etablerade sig på torrlagd botten i Arbråströmmarna efter kraftverksbygget där, men försvann sedan åter. Den gynnas av bete av kor vid Ljusnan och lämnas också obetad av gäss i Hudiksvall. Troligen tål den långvarig dränkning. Den blommar från vitsippans till ekorrbärets tid. Mogen frukt ser man i ljungens tid.
Bild i Natur och vegetation, sid. 380.