strandaster

Se strandaster Tripolium pannonicum subsp. tripolium.

Gammal bofast art.

Strandaster är ursprunglig. Den växer nära vattenlinjen på havsstrandängar, på tidvis översvämmade, slamtäckta sandstränder samt på små jord-, sand- och grusfläckar vid steniga och klippiga havsstränder. Arten är mycket beteskänslig.

Inskränkt till djupa fjärdar och skär vid nordligaste Ångermanlands flacka kust. - 15 (1).

Strandaster växer utmed havsstränder nära medelvattenlinjen där den ofta delar växtplats med havssäv Bolboschoenus maritimus och blåsäv Schoenoplectus tabernaemontani. Vid högvatten kan plantorna vara helt dränkta på de låglänta stränder där de främst växer. Ofta består stränderna av grus men strandaster ses också på lerig, saltpåverkad mark nära saltbrännor (skonor). På sandstränder växer den gärna på tångvallen. Strandaster är ett vanligt inslag i småbåtshamnar där den ses i ruggar med bladvass Phragmites australis. Längs hårdbetade stränder är den svår att få syn på då plantan är helt nedgnagd men den överlever och sprider sig med utlöpare. På ohävdade lokaler klarar den sig kvar när högvatten och stormar möblerar om strandlinjen och delvis hindrar igenväxningen.

Strandaster är vanlig utmed kusterna med en del luckor i utbredningen. Längs västra stenkusten saknas den på ett par mil beroende på att sträckan är alltför exponerad och storblockig för att vara optimal. Även den milslånga Bödabukten gapar tom beroende på att tångvallarna är bortstädade på de populära badstränderna. Någon större skillnad i utbredningen har inte konstaterats även om strandaster inte återfunnits i Gårdby sn men kuststräckan för denna socken är endast 50 m.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Strandängar, även på grus- och stenstränder; två uppgifter från inlandet (högar av kalkgrus). Englund (1942) angav att arten växer ytterst mot sjön där konkurrensen från andra arter är mindre. Johansson (1897) angav ”Flerst. på stränderna”, motsvarande mindre allmän, så strandaster ökade nog något i frekvens under 1900-talet. Dagens frekvens och utbredningsbild stämmer i stort sett väl med de 290 lokalprickar som Englund (1942) redovisade efter sina inventeringar av Gotlands stränder 1928–36, men utbredningen har ökat något jämfört med Englunds uppgifter. Englund angav t.ex. att strandaster saknades på ön Fårö, där vi i dag har uppgifter från 13 km²-rutor.

Strandaster växer på leriga havsstrandängar i den del som översvämmas vid högvatten och bildar ibland tillsammans med havssälting, salttåg och gulkämpar en bård i strandkanten. På steniga och blockiga stränder finner man den i små strandängsfragment på torrare mark. På de yttre öarnas vindexponerade stränder kryper den längre upp och växer ofta i skrevor och vid små hällkar i berget. Arten tycks ha blivit vanligare sedan förra inventeringen, vilket förmodligen beror på minskat strandbete.

Strandaster är ursprunglig. Den omnämns redan 1810 av Carl Johan Hartman – »på Skärgårdens stränder«. Arten uppgavs förekomma flerstädes längs kusten 1848 och 1924.

Vanliga följeväxter är salttåg, krypven (50%), havssälting, gultåtel, strandkrypa, strandmynta och agnsäv. Strandastern blommar på eftersommaren samtidigt som åkermolke och strandvänderot. Växten betas av svanar och gäss och har lokalt minskat under senare tid.

Strandasterns frön kan visserligen flyta i dagar (Romell 1938a), men plantorna har ytterligare en egenskap som skulle kunna bidra till spridning med vatten. Om man drar i stjälken kommer en del av jord­stammen med eftersom den sitter löst i marken. Endast 1–2 cm av jordstammen är vit och levande. Äldre delar är svarta, sönderfallande. Plantan flyter och jord­stammen har störst flytkraft. Jordstammen förgrenar sig och grenen är smal vid sin bas och lossnar där lätt (Delin 2010b). Plantdelar har hittats på öppna Nordsjön (Romell 1938a). Att strand­astern kan kolonisera och åter försvinna framgår av att den fanns i Gammelhamn på Bålsön 1972 men inte därefter. Strand­aster blommar från mjölkens till lingonens tid. Bladen på skott som inte har blommat övervintrar oklanderligt gröna. Sent på hösten när de flesta strandväxter är vissna ser man lättare hur vanlig arten är.