storrams

Gammal bofast art.

Kusten Nätra Skrubban (Åkerbl. enligt Hartm. 1889, belägg ej känt). Uppgiften måste betraktas som mycket osäker.

155 Polygonatum multiflorum (L.) All.

This species is restricted to Europe (except extreme N and S) and adjacent parts of Asia. It is locally introduced, for instance into parts of the British Isles. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 99.

Storrams är ursprunglig men något kulturgynnad. Den växer vanligen i mindre grupper i mullrika, måttligt fuktiga till fuktiga lövskogar och lundar samt i igenväxande naturbetesmarker. Ganska ofta ser man den även på torr, sandig mark i tämligen triviala blandskogs- och barrdungar. I denna miljö kan växten ibland bilda stora, sammanhängande bestånd. Ett utmärkt exempel utgör en talldunge i N. Näs i Lindberg. Vidare kan man finna den på starkt kulturpåverkade och någorlunda skuggiga växtplatser, exempelvis vägdiken, stigkanter och intill stengärdesgårdar.

Storrams har sannolikt ökat under 1900-talet som en följd av landskapets allmänna igenväxning.

Allm. på mullrik mark i Hjälmarstrandens ädellövlundar i Götlunda, f.ö. mest täml. allm.–spridd. I Skogsbygden delvis mkt sälls., så i Tylöskog (Segerström 1932). På Yttre Franken i Götlunda sågs det största beståndet på någon Hjälmarö (Öberg 1970). Där är den vegetationsbildare tillsammans med lind och snärjmåra. Vid Hästnäs sågs en massförekomst efter en kraftig trädgallring 1993. Vid Ullavi i Sköllersta fanns den 1925 mkt rikl. (R. Kjellin enl. Broddeson ms) och växte där delvis ymn. i väldiga mängder över 1 000-tals m² 1991. ”Den kanske ymn. förekomsten i landskapet” fanns vid Lövholmen i Norrbyås (Jansson & Larsson 1955) men 1991 återsågs blott en bråkdel av dessa. Efter en kraftig expansion fanns 1 000-tal ex. S om Herrfallsäng i Hallsberg 1972 (Dalhielm ms).

Vanliga växtplatser är ask- och hassellundar, ekbackar, ålundar m.m. En del av bestånden i odlingsröseområden, bl.a. vid Vinala i Sköllersta och Hamrarna i Götlunda, har möjligen gynnats av forna tiders lövängsbruk. I den igenvuxna lövängen vid Kjettstaka i Hammar, 230 m över havet, samlades arten 1923 (A. L. Segerström, S).

Möjligen förvildad på någon eller några lokaler.

60 (varvid Ridön räknas som en lokal.); tämligen allmän i Mälarområdets lundtrakter, f.ö. sällsynt i Mälarområdet och Nedre Bergslagen; en spontan förekomst i Skogslåglandet (50). Den i SÖ till lägsta och yngsta nivåer inskränkta utbredningen antyder stora fordringar i trofiskt och klimatiskt avseende. Klimatgränsen överskrids i Nedre Bergslagen vid optimala edafiska förhållanden (nästan enbart på kalkgrund). De NV. förekomsternas ålder är oviss. Möjligen Värmetidsrelikt på 50. Utbredningstyp: S10.

Storrams växer gärna i skugga på måttligt torr till något fuktig, näringsrik mulljord. Oftast finner man den på sluttande mark i blockig lövskog med hassel, särskilt i ängsekskog eller annan lundartad skog (ej sällan igenvuxen slåttermark). Exempel på mindre vanliga ståndorter är örtrik granskog, bergbranter, bäckdalar, alkärr och blockiga åkerholmar. – Storrams odlas även som prydnadsväxt (kanske mest förr) och påträffas ibland kvarstående på tomtmark eller på utkast.

Storrams växer på frisk, mullrik, gärna kalkpåverkad mark och är en vanlig växt i Ölands lundar. Den växer i hässlen (även betade), skogar med ädellöv, björk, avenbok, klibbal, i ekhagar samt även i tallskogar på något kalkpåverkad sand. Storrams ses i vägrenar, åkerkanter och slåtterängar. Vid ett tillfälle är den funnen i ett större karstområde.

Storrams följer den rikare ädellövskogen på Öland och är främst funnen i Mittlandet och västra kustskogen. Bödas barrskogar längst i norr saknar fynd. På Stora Alvaret är växten främst funnen i skogsdungar. Storrams finns kvar i små lövskogsrester i den hårt brukade Mörbylångadalen. Det skogfattiga sydöstra Öland har få fynd även om arten numera är funnen i Ås sn. Något hot mot storrams finns inte så länge Ölands ädellövskogar står kvar.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Växer i lövskog (f.d. änge) och lövridåer samt mullrik barrskog. Storrams har alltid varit sällsynt på ön (Johansson 1897). Fram till nu är storrams funnen på minst åtta lokaler. Under våra inventeringar återfanns storrams på två äldre lokaler, och en ny hittades.

Storrams växer i halvskugga eller skugga på frisk, näringsrik mulljord i lövskogar av alla slag, gärna i sluttningar, vid bäckraviner och bergrötter. Man finner den också i trädridåer utefter bäckar i betesmarker och hagar.

Storramsen är vild i rika lundar och ängsgranskogar, gärna på kalkrikt underlag, särskilt riklig på blockiga moränryggar under alm och lind, där den kan bilda massvegetation. Den förekommer också i mer triviala strandskogar med al och hassel vid Mälaren och Hjälmaren. Storramsen odlas också sedan gammalt som prydnadsväxt. Förekomster i tätorter och parker beror vanligen på förvildning från sådan odling.

Jätterams, hybriden med getrams förekommer sällsynt i landskapet – (17 rutor). Den odlas som prydnadsväxt i rabatter, och de flesta av förekomsterna är förvildade från sådana odlingar.

Svensk nordgräns i Gästrikland. 
Storrams växer på frisk till fuktig, mullrik skogsmark i örtrika barrskogar, lövskogar, sumpskogar med al och hägg, bäckraviner, strandlundar och strandsnår.
Förändring + 46 %. – I likhet med flera andra lundväxter har storrams ökat.

Storrams har noterats en gång under inventeringen.