stor blåklocka

Gammal bofast art.

Allmän-tämligen allmän.

Stor blåklocka är ursprunglig. Den är karaktärsart för näringsrika, lövbevuxna och hasselrika bergbranter. Vidare växer den i lite rikare ekskogssluttningar, hagmarker och öppna naturbetesmarker samt ibland på vägslänter och i bryn. En och annan förekomst kan vara förvildad, eftersom arten odlas som prydnadsväxt.

1755 Campanula persicifolia L.

This species occurs in most of Europe (except W and SW) and adjacent parts of Asia. It has been introduced into the British Isles and probably the Netherlands. The northernmost occurrences are adventive. It is sporadically cultivated in eastern N. America and may escape from gardens.

Ängsväxt, ursprunglig på kalkberg och skogshällar samt i klippskrevor och på berghyllor i exponerade branter. Arten minskar som hagväxt (Hallin) och i igenväxande ängslövområden. Den växer i mullrika hassellundar, rabatter, torrängar m.m. Vid en 1879 övergiven skogsgård NV om Klockarhyttan i Kil sågs den ännu 1990 (Asklund). En massförkomst fanns 1930 i en nyligen röjd hage nära handelsboden vid Latorp i Tysslinge i ”flera 1 000 individer” (Broddeson ms).

I stor utsträckning kulturspridd vilket uppenbarligen gäller enstaka och oftast tillfälliga inlandsfynd långt från utbredningsområdet i övrigt. Sedd i blom så sent som 10. 10. i Nordingrå Villmyrans naturreservat 1971! Som spontan ej känd nordligare i landet. - 121 (27).

Allmän på Mälarslätten och i Ö. och nedre Skogslåglandet; tämligen allmän i V. Skogslåglandets och S. Bergslagens kultur- och kalktrakter: spridd i d:o i Norberg, Västanfors, Skinnskatteberg och Ramsberg. Påtagligt ovanligare i Grythyttan och Övre Bergslagen: om bofast synbarligen helst i kalkområden (annars på ruderatplatser?). I Hällefors endast en tillfällig förekomst. Uttunnad på de högsta nivåerna beror på ogynnsamt temperaturklimat. Utbredningstyp: S1.

Status: gammal och bofast. Därtill stundom odlad som prydnadsväxt och ibland förvildad.
Förändring och hot: ökning med 16–31 %.
Kommentar: vitblommiga former förekommer sällsynt och nästan uteslutande i anslutning till odlingar.

Stor blåklocka växer i torr–friskängar som kan vara betade eller ohävdade. Den är också funnen i glesare skogar, alvarkarst, slåtterängar, vägrenar, åkerkanter och på ruderatmarker. Sällsynt växer den nära havet på klapperstensvallar eller sandstränder.

Utbredningen är ganska jämn över hela Öland inklusive Stora Alvaret där den växer på betade torrängar, i små skogsdungar och karster. I Mittlandet är den noterad bl.a. från betade hässlen. Längst nere i sydost är det glesare med fynden även om arten numera är noterad i samtliga socknar.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr miljö: torrängar, hällmark, öppen hällmarkstallskog och annan gles tallskog, gräsmark, skogsbryn, åker- och vägrenar; ofta antecknad i ängen. Någon gång i lövskog, på alvar, stigar och körvägar. Stor blåklocka visade sig rätt snart på Torsburgens brandfält efter branden 1992. Exemplar med vita blommor noterades av Fries (1932) från Vallstena och Lummelunda. Sådana ”ser man ganska ofta, tycker jag” (Larsson 1994).

Den ganska höga andelen i undersökta provrutor visar att stor blåklocka är vanlig på Gotland. Frekvensen är troligen oförändrad sedan slutet av 1800-talet, då Johansson (1897) angav arten som allmän.

Stor blåklocka växer öppet eller i halvskugga på frisk till torr mark i glesa lövskogar, skogsbryn och gläntor samt i naturbetesmark, hagar och busksnår och dessutom ibland på dikesrenar och i vägskärningar. Påfallande ofta finner man den skvallrande om lite rikare marker, när den växer på skogklädda vägslänter i de inre skogsområdena. Då syns den i regel tillsammans med hassel, bergslok, smultron och vitsippa.

Stor blåklocka tar sig upp från frö även i hög ört- och gräsvegetation på torr mark. Den bildar perenna plantor med mycket kraftfulla och vitt spridda system av vita klena rötter. Den växer i stora och täta bestånd, som dock knappast konkurrerar ut andra arter. Bladrosetterna övervintrar gröna. Den börjar blomma i linneans tid. Vita blommor förekommer. Blomningen pågår länge och omblomning på hösten är vanlig. Blommorna är bland de mest frostresistenta. Även när de tinar upp efter tre minusgrader kan de vara helt oskadade.