
stor ängssyra
Rumex thyrsiflorus
stor ängssyra är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

stor ängssyra är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- stor ängssyra


Inga nycklar finns för detta taxon.
Hallands Flora
Stor ängssyra är möjligen ursprunglig på sandmarker vid havet. Den är emellertid vanligast på kulturgynnad, torr mark längs gator, större vägar och järnvägar, särskilt i och omkring tätorter. Ibland ser man den också på kyrkogårdar.
Närkes flora
Sent uppmärksammad och hittills delvis obeaktad art, åtminstone spridd eller täml. allm. i Närke. Ett 60-tal fynd är kända varav några är kontrollerade av S. Snogerup resp. T. Karlsson. I Garphytte–Ånnabodatrakten i Tysslinge sedd på 6 lokaler inom 6 km² (Löfgren 1994). Arten har möjligen kommit in med vallodlingen tidigast på 1700-talet.
Växtplatser är bl.a. vägrenar, järnvägsområden, åkerkanter, hagar, bryn, alléer, väg över myr, källdike, tallskog, bäckravin, sandstrand och hygge.
Blekinges Flora
Sannolikt gammal bofast art.
Atlas of North European vascular plants
660 Rumex acetosa L. subspp. acetosa and thyrsiflorus (Fingerh.) Hayek
These two subspecies of the polymorphic species R. acetosa L. are indigenous in Eurasia (see further no. 661). The mapping in N. Russia and Siberia is incomplete (cf. Atlas Fl. Eur. 4/1979, maps 439, 441). The N. American population is considered as originating from Europe (subsp. acetosa, possibly also subsp. thyrsiflorus). No doubt there are more localities in N. America than shown on the map by dots. The species has also been introduced into several scattered places around the world. With its distribution of today R. acetosa s. lat. (in particular subsp. acetosa) belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 298 and map 289).
Floran i Skåne.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Smålands flora
Som spontan är arten kustbunden och sydlig i Sverige; dess sammanhängande utbredning sträcker sig från västkusten över Blekinges kusttrakter till Öland. Att den är vittspridd i sydöstligaste Småland upptäcktes inte förrän i början av 1920-talet, men enstaka belägg från 1880-talet antyder att arten ändå kan vara gammal i detta område. – I inlandet är arten sedan gammalt etablerad och riklig i Jönköping, där den huvudsakligen förekommer inom tätorten.
Funnen i 158 rutor; tidigare uppgifter från 42 rutor. Vanlig i kustområdet norrut till Oskarshamn Oskarshamn, ganska sällsynt i mellersta Kalmar län och närmast sydost om Vättern, i resten av landskapet sällsynt. – Kulturföljeslagare; troligen gammal i södra Kalmar län, i övrigt en sentida inkomling.
Ölands flora
Stor ängssyra anses ursprunglig i delar av södra Sverige inklusive Öland och växer solöppet på torr, gärna sandiga mark. Idag ses den ofta i sandiga betesmarker, vägkanter och diverse ruderatmiljöer (jordhögar, gamla sandtag och stentippar). Den växer i åkerkanter och kan bilda nästan monokulturer på sandiga trädor. Stor ängssyra dyker upp i glesare tallskogar, på sandiga eller steniga stränder och som besvärligt ogräs i sandiga gräsmattor.
Stor ängssyra är vanlig på Öland, främst utmed de större vägarna. Påfallande vanlig är den också utmed sandiga stränder i Böda och Högby sn. På Stora Alvaret och i Mittlandet är den sparsam; där saknas de rätta, sandiga miljöerna. Från andra delar av Sverige rapporteras om spridning via järnvägsnätet men så förefaller inte vara fallet på Öland. Inget av de belägg som samlades första halvan av 1900-talet kommer från järnvägsstationer eller banvallar och i Sterners liggare finns endast två noteringar från stationsområden. De flesta fynden i liggaren är i stället gjorda i vägrenar, åkerkanter, på stränder och kyrkogårdar. Stor ängssyra var väl spridd redan i Sterner (1938) och har inga svårigheter att hävda sig även på igenväxande marker. Efter torrsommaren 2018 var stor ängssyra den enda perenna växten som överlevde på många sandiga lokaler. Med sitt kraftiga rotsystem var den väl rustad att stå emot torkan. Stor ängssyra bedöms ha en ökande trend på Öland.
Gammal, bofast.
Gotlands flora
Inkommen, bofast.
Öppna, torra, sandiga vägkanter, sandfält, även sandig betesmark eller åkermark. Hur arten kommit till ön är ej känt, men en del av de tidiga fynden gjordes i åkrar, varför utsäde kan vara inblandat. Fynd gjordes tidigt även i några hamnar, t.ex. Ronehamn i Rone, så introduktion med barlast kan vara en annan källa. Efter de första fynden i Sanda och Eskelhem tillkom i slutet av 1800-talet flera lokaler på de södra och sydöstra delarna av ön: Vamlingbo, Grötlingbo, Eke, Havdhem och Rone. Stor ängssyra expanderade kraftigt under 1900-talet, men huvudbestånden finns ännu vid de områden där det fanns kända lokaler under slutet av 1800-talet. Ökning har skett mest i Hamra, Tofta och Visby-området. På södra Gotland har ökningen i abundans under 1980- och 1990-talen varit påfallande.
Bohusläns Flora
Stor ängssyra är kulturbunden och växer på frisk till torr sandig mark på vägkanter och banvallar samt i betesmarker och annan gräsbevuxen mark. Den har ökat sedan förra inventeringen och spritt sig norrut.
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Stor ängssyra är en flerårig art som har spritts med gräsfrö i vallar och gräsmattor, huvudsakligen på senare tid. Den är frostkänslig men på flera lokaler har den stått kvar i många år. Numera förekommer den oftast längs nyanlagda vägar där den har ökat på senare år.
Europa, Sibirien. I Sverige mest i Götalands kustområden, för övrigt spridd och oftast tillfällig.
Upplands flora
Almq. Sällsynt.
Äldre förekomster av stor ängssyra har rapporterats mest på sand- och grusunderlag, såsom spårområden och sandplaner. Numera återfinns den oftare på vägkanter och i vägskärningar, där den kommit in genom insådd, eftersom dess frön ingår i vissa gräsfröblandningar.
Gästriklands flora
Hälsinglands flora
Stor ängssyra har sedan 1922 rapporterats från ett litet antal lokaler i Hälsingland, ett par gånger under vår inventering. I Uppland har den ökat kraftigt under 1900-talet (Maad 2009 m. fl.), men vi har inte stöd för ökning hos oss.