stensöta

Gammal bofast art.

Allmän

Stensöta är en ursprunglig men kulturgynnad ormbunke som växer beståndsbildande på torra platser med gles växtlighet. Vanliga ståndorter är bergbranter, blockmarker, klipphedar, berghällar, stenblock i skogsterräng, sanddyner och sandiga strandskogar vid havet samt stenmurar, skrotstenshögar och odlingsrösen.

Allm. läkeväxt ofta sedd i sprickor i bergbranter och block samt ymn. på blocköversidor, i rösen etc.

Trivialart men något glesare förekomster i det norra inlandet, vid kusten vanlig även ute på skärgårdsöarna.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

74 Polypodium vulgare L.

This polymorphic species occurs mainly in Eurasia and N. America. For the sake of clearness the taxa treated here are presented on two maps (nos. 74 and 75). The species s. lat. includes, inter alia, the three taxa which are registered as species in Fl. Eur. 1/1964, p. 23, viz. the diploid P. australe Fee (syn.: P. serratum [Willd.] Sauter), the tetraploid P. vulgare L. (s. str.) and the hexaploid P. interjectum Shivas (syn.: P. prionodes Rothm.). Of these the first type is mapped here as subsp. serratum (S. and W. Europe). The second and third types are mapped together as subsp. vulgare. In Fennoscandia this taxon is less frequent in the north than in the south (cf. Hultén, Atlas 1971, map 67). The population on the Azores is distinguished as subsp. azoricum Vasc. (syn.: P. australe Fee; cf. Sjögren in Mem. Soc. Brot. 22/1973, p. 107). On map 74 the N. American and E. Asiatic subsp. virginianum (L.) Hult. is also represented. The species s. lat. (all subspecies on maps 74 and 75) has a circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. I, p. 176 and maps 167 A and B). Cf. also world map in Meusel et al. 1965, p. 18.

75 Polypodium vulgare L. (cont'd)

The map shows three subspecies occuring in the western parts of N. America. Further, the closely related Japanese species P. fauriei C. Chr. (syn.: P. vulgare var. japonicum Franch. & Sav.) is mapped.

En upp till 3 dm hög, styvbladig (vintergrön!) ormbunke. Har en krypande jordstam varifrån bladen kommer upp ett och ett. Bladet har endast primärflikar, vilka har nästan jämn kant och sitter fästade vid rachis med hela sin bredd. På undersidan utvecklas stora, runda sporgömmesamlingar ordnade i två rader. Bladskaftet är mycket långt. De nedersta primärflikarna är ungefär liklånga med de övriga (bladytan avslutas tvärt nedtill).

Stensöta växer söderut på många slags marker, men norrut nästan enbart på block och i klippbranter.

Förväxlingsrisk:
Närmast omisskännlig.
Kambräken (Blechnum spicant) (huvudsakligen västra Sverige) är tuvad och har sporangiesamlingarna sittande på särskilda smalflikiga sporblad. De sterila bladen är närmast oskaftade, och primärflikarna minskar nedåt gradvis i storlek.
Taggbräken (Polystichum lonchitis) (huvudsakligen fjälltrakter) är tuvad och har skaftade primärflikar med vassa, spretiga tänder. Bladen är närmast oskaftade, och primärflikarna minskar nedåt gradvis i storlek.

Stensötan föredrar frisk eller torr jord. Man finner den i skogar av skiftande slag, oftast i bergsspringor, på klipphyllor och större block, vid hällar eller mellan block och stenar. På sandigt eller stenigt underlag kan den ibland växa direkt på marken. I odlingslandskapet anträffas växten i liknande miljöer men gärna mer ljusöppet, dessutom i rösen och på stengärden.

Stensöta har expanderat sedan Sterner (1938) och en förklaring är det periodvis svagare betestrycket på alvarmarken. Även plantering av talldungar på främst östra Öland har gynnat arten. Idag är stensöta väl spridd över stora delar av Öland inklusive Stora Alvaret. Även västra kustskogen samt öns större, sandiga områden hyser en hel del fynd. En brasklapp är att inte alla fynd är undersökta i mikroskop varför någon enstaka observation av dansk stensöta P. interjectum kan gömma sig bland dem. Dock är många av fynden från karster och på kalksten mikroskoperade. Jämfört med Sterner (1938) antyds en ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Stensöta förekommer huvudsakligen i tre slags biotoper. (1) Sandig skogsmark; på Gotska Sandön och Avanäset på Fårö allmänt i tallskog på sanddyner och i morer (fuktiga lövskogspartier), men även på övriga Gotland. (2) På eller vid urbergsblock i skogsmark eller på hällar, exempelvis på vastar och rösen (av urbergsblock), ibland rika förekomster. (3) Kalkhällar och kalkklippor, i karstsprickor, i tunn jord eller i mosskuddar. Stensöta är även funnen vid ett tillfälle på torvjord i skog på utdikad myr. I områden med lerig moränjord finns bara enstaka lokaler på fornlämningar av urbergsblock.

Enligt Johansson (1897) ”Flerst. hufvudsakligen på mellersta delen”, motsvarande mindre allmän. Betydligt fler lokaler kända i dag än hos Johansson (1897), men detta tyder inte säkert på en verklig ökning under 1900-talet.

Stensöta växer på mossbelupna block och stenar samt i klippskrevor i skogbevuxna berg och rasmarker, ibland även på marken i fuktig till frisk gran-, bland- eller lövskog, ofta i halvskugga. Mer exponerat ser man den i sprickor i hällmarker och på klipphällar i skärgården. Stensöta är den ormbunke som man träffar på längst ut i havsbandet, där den under vår och försommar lyser i ljusgröna mattor ganska högt upp på inte alltför exponerade klippsluttningar helst vända åt norr.

Stensöta växer på block och klippor, ibland på stubbar och stambaser i hedbarrskog och ängsskog. I bergsskrevor i skuggiga stup kan den bli mycket frodig och storväxt. Arten finns också ofta på klippor i öppet läge, även på skärgårdens mindre skär, samt på murar och rösen.

Stensöta växer på hällar och stenblock i allehanda både slutna och öppna miljöer, såsom skogar, betesmarker och klippstränder. Ibland finner man den på trädstammar och murar.

Stensöta är en ursprunglig växt som sannolikt inte förändrat sin förekomst nämnvärt under de senaste århundradena. Den kallades också »hällsöta« i Ovansjö.

Den vanligaste följearten till stensöta är rönn (25%) följt av piprör, gran, lingon, kruståtel, harsyra och blåbär. Mer karaktärsgivande följeväxter är stinknäva, hallon, getrams och skogsnarv. Ofta saknas följeväxter.

Stensötan börjar sin tillvaro på ett block eller i en springa i en lodyta som en spor som gror och utvecklar ett protallium, men denna händelse tycks vara sällsynt och nästan alla plantor man ser är gamla, och har de bekanta söta jordstammarna. Vid ett tillfälle har dock två nyetablerade plantor setts på en skuggig blocksida nedom en koloni med stensötaplantor. Plantorna hade bara cirka 5 cm långa blad och jordstammar med 2 cm längd, den ena växande i två motsatta riktningar. Jordstamssystemet behåller sitt grepp om den koloniserade ytan och bildar varje år blad, som något år kan frostskadas men sällan dö av torka. Jordstammarna är torktåligare än alla andra vegeterande växtdelar i denna miljö. Tåligare är bara frön och sporer. Vid svår torka rullar bladen ihop sig med undersidan utåt. Om de dör lossnar de lätt och faller av. Efter ett svårt torkår skjuter plantan nya blad när regnet kommer. Som en effekt av denna torktålighet kan stensöta växa även på grenar och trädstammar, vilket i Hälsingland har setts på en glasbjörk nedom Storbergets stup i Forsa. Bladen övervintrar gröna. Vid midsommar finns gamla mörkgröna och unga ljusgröna blad samtidigt.