spindelblomster

551 Listera cordata (L.) R. Br.

This mainly boreal-montane species occurs in N. and partly C. Europe (here mostly in the mountains) and disjunctly in Asia and N. America. The E. Asiatic population has been distinguished as var. japonica Hara. The species is reported among the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 252 and map 233), but shows in fact a tendency towards a circumpolar distribution. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 105.

Spindelblomster är ursprunglig. Den spensliga och skuggälskande orkidén förekommer i två helt skilda miljöer. Utmed kusten växer den huvudsakligen i torra tallskogar med glest fältskikt och slutet bottenskikt av mossor. Arten tycks ganska snabbt ha etablerat sig i tallskogar som planterades på flygsand under 1800-talet (Theorin 1865, Ahlfvengren 1924). I det inre av landskapet växer spindelblomster i skuggiga och vitmossdominerade skogskärr i både barr- och lövskog samt i gransumpskogar. Särskilt rikligt kan den uppträda nära fastmarkskanterna i kärr som genomsilas av framträngande grundvatten.

Åtminstone i kärr- och sumpskogsbiotoper är arten känslig för ändrade fuktighetsförhållanden. Den klarar inte dikning och kalhuggning.

Spindelblomstret har ökat i landskapets södra och mellersta delar under 1900-talet, troligen på grund av den kraftigt ökade skogsarealen (jämför korallrot Corallorhiza trifida).

Kulturskyende art sedd i naturlig vegetation i bl.a. sluttningskärr längs bäckravinen i Östra Trolldalen (Löfgren 1996a). Växer i vitmossa vid källor, längs bäckar, i kärr och gransumpskogar med skogsfräken etc. På Käglan i Glanshammar fann Nilsson (1986) 22 lokaler.

Vanligen är bestånden färre men Steyern (ms 1901) såg den vid Laxå ”snart sagt öfverallt i skogarne omkring Hjulåsen”. De största bestånden innehåller 100-tals ex.

Gammal bofast art. 

Förbisedd och föga sökt art, troligen ännu spridd(-i Bergslagen tämligen allmän) i de flesta barrskogstrakter. På Mälarslätten och i nedre Skogslåglandet nu sällsynt. Få frekvensangivelser föreligger: Grythyttan: Tämligen vanlig (BERGDAHL 1960); Ramnäs: Tämligen allmän (mer än 20 lokaler) (B. Eriksson, 1976); NV. Skinnskatteberg: Tämligen allmän (SUNESON 1929). Utbredningstyp: N1.

Myrin 1832.

I stort sett allmän i hela landskapet men av naturliga skäl mindre vanlig i kustlandets och de större älvdalarnas jordbruksområden. Förekommer även på större skogklädda skärgårdsöar, exempelvis allmän i Nätra på S. och N. Ulvön samt sedd på Skrubban och Trysunda, vidare i Själevad på Klösan och Vågön samt i Arnäs på Råskärsön. Allra längst ut i skärgården sedd i Nätra på Öster­-Värnsingarna fuktig sänka med ett fåtal glesa mindre tallar och granar på öns inre del 1971! - 439 (44).

Uppgifter saknas från Kusten Högsjö. Skog. Mo. Ådalen Torsåker. Sånga. V inlandet Stigsjö.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "vid Linsälls Wålar."

Spindelblomster växer nästan endast i fuktig och skuggig granskog eller barrblandskog på sluttande mark. Man finner den utmed småbäckar, vid källor, i fuktdrag eller i småsänkor med svagt rörligt grundvatten. Den växer i regel i mattor av granvitmossa Sphagnum girgensohnii med ett sparsamt inslag av örter och ormbunkar. Ofta finns även korallrot Corallorhiza trifida och lopplummer Huperzia selago i grannskapet, i näringsrikare miljöer också dvärghäxört Circaea alpina. Österut kan man även finna spindelblomster i laggens kant mot tallmossarna och i gränsen mellan mosse och grundvattenpåverkat gungfly ute vid gölarna. I skärgården kan den ibland påträffas i öppet läge på mosstuvor. Arten uppträder oftast enstaka.

Spindelblomster växer i frisk, mossrik barrskog, gärna med rörligt grundvatten eller närliggande våtmarker. En av de rikare lokalerna på Öland har ett svagt skogsbete. Spindelblomster är notoriskt svårfunnen och lämpliga växtplatser på Öland är sällan besökta varför det bör finnas ett visst mörkertal. I Böda sn där Åke Lundqvist fann ett tiotal lokaler för orkidén har vi under inventeringen bara funnit den på tre. I Högby sn är den funnen på två närliggande lokaler. Dräneringen av landskapet och skogliga åtgärder har missgynnat arten. De lokaler i Glömminge och Algutsrum sn som finns angivna i Sterner (1938) är numera exploaterade och bebyggda.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
På mossmark i fuktig, kalkfattig barrskog på sandunderlag; gärna bland vitmossor. Även i dynsänkor och dyntallskog samt på vitmosstuvor i källmyrar (Högström 1999c). De flesta och de rikaste lokalerna finns från Fårö, på Avanäset (12 km²-rutor) och Gotska Sandön (7 km²-rutor).

Spindelblomster är svårupptäckt och troligen delvis förbigånget under våra inventeringar. Aktuella lokaler finns i Vamlingbo, Sproge, Gerum, Lau, Garde, Östergarn, Gammelgarn, Guldrupe, Akebäck, Gothem, Lokrume, Bro, Fleringe, Rute, Bunge och Fårö. Äldre fynd finns även från Silte, Stånga, Burs, Alskog, Hejde, Mästerby/Eskelhem, Tofta, Västerhejde, Visby, Kräklingbo, Vänge, Vallstena, Ekeby, Lummelunda, Hellvi, Lärbro och Hall.

En form där hela växten är gulgrön förekommer (Larsson 1994).

Spindelblomster växer vanligen på vitmosstuvor i gransumpskog eller längs bäckar, källdråg och i kärrkanter i bland- och barrskogar. Ibland förekommer den på torrare mark i glesa tallskogar som vid kusten längst i norr. Arten är oansenlig och svår att upptäcka, varför den troligen är förbigången. Den har minskat mycket kraftigt i södra delen av landskapet sedan förra inventeringen men tycks ha hållit ställningarna i norr. Kanske är det skogsdikning och försurning som orsakat minskningen.

Kanske delvis förbisedd på grund av sin litenhet och tidiga bortvissnande. Spindelblomster växer på lokaler med hög luftfuktighet, särskilt i äldre mossrika och fuktiga barrskogar, ofta i genomsilade mossrika alsumpskogar och grankälar. Arten växer också ofta kring skogskärr, ibland även ute på vitmossetuvorna. I skärgården finner man den ofta i mossig barrskog, även i solöppet läge på hällar och i hällkarsmyrar. Spindelblomster minskar, särskilt i inlandet, genom dikning av fuktig skogsmark och rationella avverkningsmetoder. Lokalerna bör undantas vid slutavverkning.

Spindelblomster växer företrädesvis i fuktigare äldre granskogar eller blandbarrskogar gärna i djupa mattor av björnmossa i kärrkanter, i sumpskogar eller på genomsilad skogsmark. Ibland växer den på partier med fastare mark ute i kärr och man kan även finna den i laggen till tallmossar. I skärgården växer den ibland mera öppet.

Arten missgynnas kraftigt av den uttorkning och förändrade hydrologi som blir följden av en kalavverkning. Då tidigare extensivt brukade skogar slutavverkas, kan antalet lokaler förväntas minska i framtiden. Anmärkningsvärd är tillbakagången i skärgården, där den tidigare varit betydligt vanligare. Under inventeringen har den bara påträffats en gång utanför barrskogsgränsen. P.g.a. tidig blomning kan den dock ha förbisetts, eftersom mellan- och ytterskärgården huvudsakligen inventerats under hög- och sensommar.

Spindelblomster bildar rikligt med frö, men vi har inte sett några tydliga tecken på frögroning och nykolonisation. På artens växtplatser i skogen ser man ofta sterila småplantor med mycket mindre blad än de normala, men arten har långa jordstammar som vandrar i mossan och kan vara upphov till dessa. Att fröspridning, groning och etablering av fröplantor spelar roll för arten visas tydligare där den är nyligen återinvandrad, som i Sotenäs kommun i Bohuslän (Bergqvist & Blomgren 1994).

Spindelblomster börjar blomma i skogsstjärnans tid och kan fortsätta länge. Frukterna mognar och öppnar sig redan i mjölkens tid, då blomresterna sitter kvar ganska oskadade så att man kan få intrycket att blomning pågår. Arten är liten, oansenlig, och med en bladform som liknar ekorrbär, varför man lätt förbiser den. Redan på sensommaren, i ling­onens tid, blir dock bladen vitgula och lätta att se på grund av den skarpa kontrasten mot mossa och annat grönt. Inga gröna delar övervintrar.