sötkörsbär

1177 Prunus avium L.

Syn.: Cerasus avium (L.) Moench

This mainly Eurasiatic species is considered native in at least the W. and C. parts of Europe and adjacent Asiatic areas. It is intensely cultivated in many parts of the world and often naturalized there, for instance in Japan, N. Arnerica and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 227.

Sötkörsbär är känd i Sverige från medeltid och som vildväxande i Närke sedan 1750-talet. Främst växer trädet i klimatgynnade lövbryn och gläntor, vid bergfötter och i branter, i bäcklundar och i strandklapper, på kalkberg.

Odling av arten ansågs ”säkerligen mycket gammal vid Bergslagens bondgårdar” (Sernander 1933). Sådan är dock inte känd från Hammar och Lerbäck under 1770-talet men sötkörsbär var ”fruktträdet framför andra” på Tiveden och Tylöskog på 1870–1930-talen (Sernander 1933), och finns ”nu tusental i Hammar, ställvis som ett karaktärsträd för byarnas och gårdarnas omgivningar” (Segerström 1932).

Ett gott exempel på arten som landskapsbildande element i resterna av ett gammalt ängs- och haglandskap är Nyckelhult i Lerbäck där det odlades allm. och spred sig i ängarna 1887 (Sernander 1914c) och ännu ses talrik. I Göksholmstrakten i Mellösa odlas den på flera gårdar och har spritt sig ut i hagarna. I ängsrester ses ibland gamla döende och döda träd bl.a. vid Trystorps ekäng i Tångeråsa. Odling på åker har under 1990-talet skett bl.a. i Sköllersta. Skogsodling är ovanlig men har setts bl.a. vid rasbranten S om Markasjön i Almby.

Sötkörsbär är kanske ursprungligt, men framför allt är arten förvildad från odling. Trädet växer enstaka eller i mindre grupper i löv- och blandskogar, gärna i anslutning till berg- och rasbranter. Även i hagmarker och bydungar samt vid gärdesgårdar och bryn mot odlingsmark och vägar är den huvudsakligen fågelspridda arten vanlig. Betecknande nog kallas den ofta fågelbär.

Sötkörsbär verkar ha ökat under 1900-talet. Den främsta orsaken är förmodligen att skogsdungar och skogsbryn blivit allt fler efter hand som ängar och betesmarker vuxit igen.

Tämligen sällsynt på Mälarslätten frånsett en anhopning i Hallstahammar S, där femton förekomster noterades i slutet av 1960-talet (MALMG. 1970) (åssluttning, åbrink, kanalkant, bryn, betesmark, parklund m.m.). Ett par lokaler har uppgetts från Skogslåglandet Troligen starkt gynnad av Mälarslättens varma temperaturklimat. Utbredningstyp: S7.

Eventuellt gammal bofast art; även odlad som frukt- och prydnadsträd, samt planterad av skogsfolk och jägare på 1960- och 70-talen. 

Kindberg & Sundblad 1854.

Status: gammal och bofast. Möjligen ursprungligen odlad och förvildad men i så fall naturaliserad långt före 1749. Som odlad känd sedan 1000-talet (HHje 1991) och ännu i dag allmänt odlad, kvarstående och förvildad. Tidigare främst odlad som fruktträd men på senare år även planterad för produktion av möbelvirke.
Förändring och hot: ökning med 61–75 %.
Kommentar: synnerligen variabel till frukternas storlek, färg och sötma samt till trädens växtsätt. I urbergsbygderna dominerar mycket småfruktiga men högvuxna och rakstammiga träd medan storfruktiga, ljusrödfruktiga såväl som brunsvartfruktiga, ofta låg- och krokvuxna träd är vanliga på slätterna.

Fågelbär
Sötkörsbär föredrar frisk, mull- och näringsrik jord och väljer gärna blockig eller stenig mark. Det växer särskilt i skogsbryn och i gles lövskog men även på betesmarker och åkerkanter, kring stenrösen och i vägrenar. Hur vanligt det är framgår bäst under senvåren, när arten i vissa trakter helt präglar odlingsbygden med sin rika blomning. Ändå är dess spridning i landskapet av sent datum, och det är tveksamt om arten över huvud taget är ursprungligt vild hos oss.

I gammal tid verkar det heller inte ha varit så allmänt spritt i odling som nu. I trädgården vid Linnés barndomshem i Älmhult Stenbrohult fanns trädet inte (men man hade surkörbär P. cerasus, Linné ms 1732). Elias Fries nämnde det aldrig från Hylte Femsjö och under sin studietid i början av 1810-talet i Växjö Växjö var det surkörsbär han påträffade. Dock nämner Linné (1745b) att ´ej allenast aplar och päron utan ock plommon samt körsebär ... blevo fördärvade´ den svåra vintern 1740–41, och med körsebär avses här enligt registret P. avium.

Som vildväxande var arten en stor sällsynthet ännu vid 1800-talets mitt. Före 1850 kände man bara två lokaler, primärlokalen och Jönköping mellan Jönköping och Gränna (först hos Hartman 1838). Dessa lokaler är fortfarande de enda hos Scheutz (1864), och från Kalmar län nämnde Sjöstrand överhuvudtaget (1863) inte arten. Ännu vid 1800-talets utgång finns sötkörsbäret bara dokumenterat från 16 platser i landskapet. Spridningen, som säkerligen ombesörjs av bärätande fåglar, har alltså i stor utsträckning skett på 1900-talet. Den pågår ännu – under inventeringen på 1980-talet sågs arten i många områden bara som ungplantor nära bebyggelse.

Sötkörsbär är ursprunglig i delar av Europa, norra Afrika och sydvästra Asien. På Öland är den sent inkommen och dagens förekomster härstammar från odling varifrån den spridits med bärätande fåglar.

Sötkörsbär förekommer i glesare löv- eller tallskogar där den främst hittas på frisk, kalk- och mullrik mark i brynmiljöer, busksnår och utmed skogsvägar. Någon gång kan den växa i betade torrängar. Sötkörsbär är vanlig i åkerrenar, nära bebyggelse och kan även växa på sandstränder och som utkast.

På utbredningskartan ser man tydligt hur vanlig arten är nära de större tätorterna, främst längs västra sidan från Borgholm och söderut till Grönhögen, Ventlinge sn. Den är nästan obefintlig på Stora Alvaret, ovanlig inom Mittlandet och tunnar påtagligt ut från Borgholm och norrut. På sydöstra Öland är den också sällsynt. Sötkörsbär har sammantaget en tydlig ökning sedan Sterner (1938) och har gynnats av den förbuskning som skett av landskapet. Ökningen kan antas fortsätta och sötkörsbär är numera bofast i landskapet.

Som förvildad ser man mest former av sötkörsbär med små frukter som ger litet ätbart utbyte. Närstående är surkörsbär P. cerasus som skiljs på växtsättet. Sötkörsbär växer som enstaka träd medan surkörsbär bildar utbredda snår genom rikligt med rotskott. Surkörsbär har stödblad som sitter där blomflocken utgår, dessa stödblad saknas hos sötkörsbär. Hos surkörsbär finner man ofta ett par glandler som sitter mot basen av bladskivan medan sötkörsbär har sina glandler på bladskaftet, nära bladskivan.

Kulturflykting, bofast.

Förvildad, bofast.
Öppna miljöer: kalkhällar, alvar och hällmarkstallskog; också i mer sluten miljö: ängen, lövskog, tallskog på sand och ängsbarrskog. Ibland på kulturmark och vid soptippar. Numera är sötkörsbär spridd ute i skogar och på kalkhällar, vilket visar att en kraftig expansion ägde rum under 1900-talet. Fortfarande är arten dock sällsynt på norra Gotland och på Fårö. På Gotska Sandön var den nyspridd 2005 från ett planterat träd.

Sötkörsbär växer i lövskogsbryn, ofta vid bergrötter och tillsammans med andra lövträd i igenväxande gräsmarker. Arten har framför allt spritts av fåglar från odling, men är troligen även inhemsk. Sedan mitten på 1900-talet har sötkörsbär blivit mycket vanligare, kanske beroende på att allt fler marker växer igen med lövsly. Småplantor påträffas ibland också långt ute i skärgården, dit de uppenbarligen spritts av fåglar.