solvända

Se ljus solvända Helianthemum nummularium subsp. nummularium

1339 Helianthemum nummularium (L.) Mill.

Syn.: H. chamaecistus Mill., H. vulgare Gaertn.

This species s. lat. is restricted to Europe and adjacent parts of Asia. It is adventive in outlying localities in N. Fennoscandia and perhaps other places. Included here are several lower taxa (cf. Fl. Eur. 2/1968, p. 288). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 288.

Ljuskrävande och kalkgynnad växt på sandiga exponerade örtbackar och vägkanter, på sandfläckar i hagar etc. Av de två underarter är bara ljus solvända säkert noterad i Närke.

De sparsamma uppgifterna ger inte underlag för bedömning av solvändans historia i landskapet. Den är inte rapporterad från landskapet under 1900-talet och kan betraktas som utgången.

Gammal bofast art.

Tämligen allmän på Ängsö, för övrigt sällsynt i Östra Mälarområdet. Några tillfälliga fynd härovan. Sydlig (i Sverige utpräglat sydöstlig) art. Utbredningstyp: S13.

Krypande dvärgbuske med motsatta, äggrunda och läderartade blad. Bladen vars undersida är filt- eller stjärnhårig har lansettlika stipler. Blommorna som är femtaliga har klargula lätt avfallande hylleblad, ofta med en orange båge vid basen. Fodret är typiskt då det består av tre stora inre blad som är ljusa och rödnerviga samt två mycket små yttre. Kapslarna som är runda och håriga täcks av de kvarsittande foderbladen.

Solvända växer på öppen torr, kortvuxen och helst kalkrik gräsmark. Gärna på torrbackar, i naturbetesmarker, torra vägkanter och liknande. Den är ganska allmän i sydöstra Sverige upp till Uppland med någon utpostlokal vid Norrlandskusten men saknas nästan helt på västkusten.

Förväxlingsrisk:
Ölandssolvända som bara finns på Ölands alvar växer i tydliga runda tuvor samt har blad utan stipler och ofta nästan klarröda stjälkar.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 46–60 %; vid förra inventeringen totalt uppgiven från ca 140 rutor.
Kommentar: delas traditionellt upp i två underarter vilka dock ofta förekommer tillsammans och troligen har den morfologiska skillnaden dem emellan sitt ursprung i en enda gen. Genom de under inventeringen insamlade beläggen (granskade av KAO & TKa) har mörk solvända H. n. subsp. obscurum belagts från 29 rutor och ljus solvända H. n. subsp. nummularium från 21 rutor.

Solvända växer solöppet på torr, måttligt kalkrik men fosforfattig mark. Den är en karaktärsart för betade och örtrika alvartorrängar med spridda enbuskar. Denna naturtyp benämns ibland Avenetum, uppkallad efter det vanligaste gräset i miljön, ängshavre Helictochloa pratensis (förr Avena pratensis). Solvända växer även i grusalvar, på platåer med sprickrik kalksten, i slåtterängar, betade hässlen och mindre ängsrester insprängda i skogen. Vägrenar, åkerkanter och ruderatmiljöer (stentipp) kan ibland duga som växtplatser. Arten vill helst ha hävdade marker men missgynnas av alltför högt betestryck. På ohävdade lokaler kan den hålla sig kvar några år men försvinner i takt med tilltagande igenväxning. Extra känslig är solvända om marken tillförs näringsämnen då den konkurreras ut och snabbt försvinner. Även om solvända fortfarande är väl spridd på Öland bedöms arten ha minskat något eftersom kvalitén på dess favoritbiotop försämrats; denna försämring kommer troligen att fortgå framöver.

Solvända är vanlig över i stort sett hela Öland. Speciellt frekvent är den på den norra halvan av Stora Alvaret. I Mittlandet finns den kvar på många igenväxande betesmarker men där riskerar den på sikt att försvinna. När försiktiga röjningar sker i skogen, ofta av gamla slåtterängar, svarar den snabbt och positivt på ingreppet. Barrskogarna i Böda sn har av lättbegripliga orsaker få fynd.

Solvända kan sällsynt ha kronblad som är orange eller svavelgula–vita till färgen; detta är noterat vid några tillfällen under inventeringen. Solvända företräds på Öland av underarterna ljus solvända subsp. nummularium och mörk solvända subsp. obscurum. De skiljs på att ljus solvända har rikligt och tätt med stjärnhår på undersidan av bladen (undersidan ser ljus ut) medan mörk solvända i princip saknar stjärnhår på bladundersidan eller har enstaka, längre stjärnhår (undersidan ser mörkgrön ut). Mellanformer förekommer men är inte så vanliga. Ljus solvända har en östlig utbredning i Norden och är vanlig främst på Öland, Gotland och vidare norrut till Uppland och Åland. Mörk solvända är i Norden främst funnen i Danmark och södra Sverige: Skåne, Blekinge och södra Småland (Jonsell & Karlsson 2010).

Gammal, bofast.

Solvända är en gammal ängsväxt som kommit in med tidigt jordbruk. Den har alltid varit sällsynt och knuten till det kalkrika området kring Gävle. Arten omnämns första gången av Carl Johan Hartman 1818 som ett exempel på »sydliga arter som upphör vid eller få mil norr om Gävle«.

Arten har minskat starkt under 1900-talet och kan snart vara försvunnen. Största hoten är utebliven hävd och igenväxning eller exploatering.