smultron

Gammal bofast art.

Allmän

1125 Fragaria vesca L.

This species s. lat. occurs in mast of Eurasia and N. America. It has been introduced into Japan and eastern N. America. However, it may be indigenous in New Foundland and E. Quebec (Fernald). Further, var. americana Porter is widely spread in N. America. The species is reported among the amphiatlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 72 and map 54). Outside the map area it occurs as introduced in many places. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 218.

Smultron är en ursprunglig men mycket kulturgynnad art. I mer eller mindre naturlig vegetation växer den i lövblandskogar och tall/lövskogar, på havsstrandhedar samt i bergbranter och hällmarksterräng. Vanligare smultronmiljöer är naturbetesmarker, bryn och gläntor, vägrenar, vägslänter och liknande torra gräsmarker.

Läke- och köksväxt, allm. över hela Närke och karaktäristisk för lågvuxna väg- och dikesrenar. J. G. Andersson (1956) kallade sin barndoms bärlycka vid Övre Östa i Knista på 1870-talet för smultrondiken. Vid Grannäs i Nysund fanns ett bestånd kvarstående i en f. d. åker 1993 (!OREB/ELj), till synes efter smultronodling.

Ovanliga växtplatser var bl.a. strandhällarna vid Vättern i Hammar 1991. Wittrock (1894) nämnde ett fynd som apofyt på klibbal vid Kägleholm i Ödeby. Förr var kolbottnarna rika på smultron. Goda skördar gav de sänkta sjöarnas färska landvinningar. Det fanns vid Hjälmaren åtminstone på 1930-talet smultron ”överallt och ofta rikt givande” och på Valen plockades mycket i stora byttor till ”smultronrör” för vinterbruk (Morander 1986). Efter Kvismarens sänkning fanns bären under 5–6 år runt 1890-talet (Tolf 1891) och vid ”Esplunda sjöland” i Rinkaby plockade Rosenberg (1976) 33 liter av bären 1917.

Månadssmultron Fragaria vesca var. semperflorens

Vid Lunnagården i Lekhyttan odlades på 1940-talet 8 000 plantor (Andersson 1956).

Örebro Ånsta Bonstorp, tipp O. Nilsson (Lindström 2010).

Trivialart men något sparsammare i de nordöstra inlandssocknarna.

Först uppgiven av Hülphers (1777) från Sveg.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Smultron och backsmultron

Perenna, rosettbärande, låga örter. Bladen är 3-delade och håriga, med långt, hårigt skaft. Småbladen har ett distinkt, men mycket kort, skaft. De är tydligt veckade (“korrugerade”) längs de tätt liggande sidonerverna, som är nästan raka, och riktade framåt i ca 45 graders vinkel. Småbladens kant har vass, regelbunden sågtandning. Direkt från rosetten stiger en eller flera 1–2 dm höga blomstänglar som bär en klaselik blomställning vars blomskaft har tilltryckta, fina hår. Blommor 5-taliga, vita. Frukten (egentligen en skenfrukt) är ett smultron (!).

Smultron är allmän både i bryn och i frisk skogsmark. Norrut är den klart kalkgynnad, och i fjällkanten närmast bunden till sydberg. Backsmultron finns endast i söder. Den förekommer lokalt norrut till Uppland, sällsynt till Dalarna och Gästrikland.

Förväxlingsrisk:
I större delen av Norrland närmast omisskännlig.
Parksmultron (Fragaria moschata) (förvildad, huvudsakligen i södra och mellersta Sverige) är grövre och högre, har något nedåtriktade hår på blomskaften och större frukt som saknar frön vid basen. Fruktsättningen uteblir ofta, eftersom den är dioik och ena könet kan saknas.
Jordgubbar (F. × ananassa) (ibland förvildad) är grövre, med mörkare, ovan kala blad.
Trollsmultron (Drymocallis rupestris) (huvudsakligen sydvästra Sverige) är betydligt mer högvuxen, och har parflikigt delade blad (“smultronblad med ett extra par småblad”).
Smultronfingerört (Potentilla sterilis) (mycket sällsynt i Skåne) har utlöpare, men liknar mest backsmultron. Småbladen har endast 5–7 par tänder (det står fel i Den nya nordiska floran) och liten uddtand. Frukten liknar ej ett smultron.
Norsk fingerört (P. norvegica) är annuell eller bienn och får en upprät stjälk med gula blommor.
Revfingerört (P. reptans) (södra och mellersta Sverige) bildar långa revor, men har 5-delade blad och gul blomma.

Smultron växer öppet eller något skuggigt på frisk eller ganska torr, mullrik jord. Arten påträffas i klipp- och torrängar, beteshagar, gles löv- eller blandskog samt på åker- och vägrenar. Den gynnas av störning och kan uppträda massvis i t.ex. vägskärningar och slänter liksom på hyggen.

Smultron växer på torr–frisk och mullrik mark som är något kalkfattig, i alla fall efter öländska mått mätt. Vanliga växtmiljöer är glesare löv- eller tallskogar där smultron gärna dyker upp efter avverkningar eller när röjningar skett. Ofta finner man arten utmed skogsvägar, i bryn och den är speciellt vanlig i betade hässlen. Smultron återfinns även i öppna beteshagar och åkerkanter. Ibland ses det i slåtterängar och ruderatmiljöer som gamla stenbrott eller tippade jordhögar.

Smultron är en vanlig växt på Öland, speciellt inom Mittlandet, västra kustskogen och längst i norr i Bödas sandiga tallskogar. På Stora Alvaret och i östra sjömarken är det sparsamt och återfinns där främst i friskare betesmarker, i kanten av mindre skogsdungar och på alvarets urlakade torrängsryggar. På det skogfattiga sydöstra Öland är det fortfarande sparsamt med fynd även om smultron numera är funnet i samtliga socknar.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Företrädesvis i torr och ljusöppen mark, betad som obetad: ängsmark och hällmark, gles barrskog, ängsblandskog, lövskog och ängen; även i vägkanter, kanalkanter och dikeskanter samt vid stigar och körvägar. Ibland finner man rika bärlokaler i gamla, inte alltför igenvuxna grustag. Den höga andelen i provrutorna visar att smultron är en av de vanligaste arterna i det gotländska landskapet. Johanssons (1897) ”Allest.” stämmer också i dag.

Smultron växer solöppet eller i halvskugga på frisk till torr, gräsbevuxen mark som naturbeten, hällmarker, torrbackar, hagar, åkerholmar, vägkanter och banvallar. Man finner den också i löv- och blandskogar samt i ängsgranskog. I skuggiga lägen blir blomningen dålig, men arten kan slå upp kraftigt på hyggen.

Månadssmultron var. semperflorens: Rikligt fruktbärande varietet. Utkommen från odling och påträffad på skräpmark.

Smultronfrön förekommer rikligt i fröbanken i skog (Granström 1986). Smultron kom upp i gruspå den torrlagda älvbottnen efter anläggningen av Norränge kraftverk i Arbrå, men ingick inte i den senare kvarstående nya strandvegetationen. På hårt bränd mark på Stor-Kölhöjden, Hassela, saknades smultron nästan helt två år efter branden. Detta kontrasterar mot Hartmans (1814) uppgift om smultron som vanlig art på svedjeland i södra Hälsingland. Hans observation kan förklaras av att en längre tid hade gått efter svedjningen, eller att svedjningen planmässigt inte tilläts gå för djupt i marken. Även Tujulin (1967) skrev att smultron var en typisk art på mark som svedjats tämligen nyligen (10–40 år tidigare) tillsammans med bland andra bergsyra, hönsarv och åkerbär.
Smultron börjar blomma redan i vitsippans tid och fortsätter till linneans. Omblomning har setts i höstfärgernas tid. De första smultronen mognar redan i ekorrbärets tid. Både blomning och fruktsättning är väderberoende. Smultronen blir störst och godast under relativt våta somrar men kan skrumpna vid långvarigt torrt väder. De nedersta, äldsta och mest långskaftade bladen gulnar och dör i höstfärgernas tid, medan resten av bladen övervintrar pålitligt gröna. Vissa år och på vissa ställen blir alla de vissnande bladen i stället röda.