smalfräken

Konkurrenssvag, kalkbunden nordlig kärrväxt.

13 Equisetum variegatum Schleich.

Within this variable, Eurasiatic and N. American species several lower taxa are distinguished. Among them var. jesupi A. A. Eat. in eastern N. America and subsp. alaskanum (A. A. Eat.) Hult. in the coastal area from Alaska to Washington are specially registered on the map. For other taxa see int. al. Hultén, Circumpol. I, p. 52. The species belong to the circumpolar plants (1. cit. and map 45).

9; sällsynt i kalkområdet i Västra Bergslagen. Arktisk-alpin växt, mindre extremt nordlig i Sverige än E. scirpoides. Att den i Västmanland är begränsad till Västra halvan beror möjligen endast på spridningsslump. Utbredningstyp: N5.

Först uppgiven av Thedenius (1839).

Vanligast vid de större älvarnas stränder.

Trådfräken och smalfräken

Trådfräken och smalfräken är de två minsta fräkenarterna. Båda arterna har tunna men styva och vintergröna stjälkar som alltid är ogrenade men utgår från en grenad underjordisk jordstam. Trådfräkens stjälk är solid medan smalfräkens är något ihålig. Stjälkslidornas tänder är hos båda arterna vitkantade. Sporaxen som har tydliga små spetsar i toppen sitter högst upp på vanliga skott och är hos smalfräken cirka en halv centimeter långt och hos trådfräken endast 2–3 mm. Trådfräkens sporax kan först vara svåra att se då de ofta är inneslutna i en stjälkslida.

Arterna kan hittas i en mängd olika miljöer t.ex. kärr, stränder, fuktiga skogar och fjällhedar. Ståndorterna är dock oftast fuktiga och kalkrika. Vanligast är arterna i fjällen och i Norrlands skogsland men förekommer även sällsynt ned till Skåne (smalfräken) och då endast i rikkärr.

Förväxlingsrisk:
Det kan vara svårt att skilja tråd- och smalfräken från ogrenade exemplar av de variabla arterna åkerfräken (Equisetum arvense) och kärrfräken (E. palustre). Dessa har dock skott som vissnar på hösten och därför inte är lika styva som hos de små fräkenarterna. Åkerfräken har dessutom aldrig sporax på vanliga gröna skott och kärrfräkens sporax är ca. en centimeter långt och har trubbig topp.
Skavfräken (E. hyemale) har också ogrenade vintergröna stjälkar men kan lätt särskiljas då den är mycket sträv och har en tydligare ihålig stjälk som man därför lätt kan trycka ihop.

Smalfräken är nordlig men växer rikligt på Öland och Gotland; på fastlandet är den känd söderut till Skåne, men det är osäkert om den är ursprunglig söder om Västmanland och norra Uppland. Den är kalkgynnad och i Småland en utpräglad kolonisatör som förekommer på glest bevuxen, fuktig mark.

Vid Solaren växer smalfräken i kärr som uppkom då sjön sänktes på 1920-talet. Från primärlokalen, som beskrevs ingående av Danielsson (1980), är även kärrknipprot Epipactis palustris och klådris Myricaria germanica kända, båda med lätta, vindspridda frön och troligen liksom smalfräken inkomna efter sjösänkningen. Vid Älmhult Göteryd Delary har arten setts på mark som hålls fuktig av kalkhaltigt spillvatten från en industri (S. Karlsson enligt T. Karlsson 1980b). Även i övriga fall rör det sig i regel om fuktig, starkt kulturpåverkad sandmark.

Smalfräken är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i smålandslänen.

Smalfräken är vanlig på Öland och Gotland, i övriga Sverige har den främst en nordlig utbredning, från Uppland och vidare norrut.

Smalfräken är främst funnen inom Mittlandets stora våtmarksområden. Utanför kärnområdet växer den vid alvarträsk eller kärr påverkade av dikningar som Djurstad träsk och Hörninge mosse, Föra respektive Köping sn. Den är påfallande sparsamt förekommande i östra sjömarken vilket är något märkligt. Kanske är vattentillgången där alltför skral för att vara optimal? I öns båda ändar dvs. längst i norr och söder tunnar förekomsterna ut påtagligt. Utbredningsmönstret känns igen från tidigare inventeringar men smalfräken är idag funnen i fler socknar. Fortgående torrläggningen av landskapet, igenväxning på grund av ohävd och ökad näringsbelastning kan på sikt missgynna smalfräken. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Källmyrar, myrkanter, kalkfuktängar, vätar, skogsbäckar, kantskogar till kärr och annan frisk–fuktig tallskog, fuktiga dynsänkor i strandnära tallskog på sand, sumpig lövskog. Förekommer också i diken, kanalkanter, fuktiga bottnar i grustag. Understundom i utbredda, rena bestånd.

Ojämnt spridd. Allmän från och med Silte–Hemse–Stånga–Garde och norrut samt längst i söder på Storsudret. Sällsynt till mindre allmän i området däremellan. Jämfört med Johanssons (1897) karakteristik ”Täml. allm. i norra delen och i kustsocknarna, eljes h. o. d.” innebär dagens utbredningsbild en ökning. Åtminstone delvis kan den bero på att nya ståndorter skapats: diken, kanaler och grustag.

Smalfräken är funnen i ett rikt bestånd på en lokal i fuktig, störd skalmark, en igenväxande skalgrustäkt på platsen för en gammal snäckskalskvarn tillsammans med skavfräken.

Smalfräken växer i översilade, vanligen nybildade källkärr på bar mineraljord. Den kalkgynnade arten dyker i våra trakter sporadiskt upp även på kalkrika, kulturskapade lokaler och försvinner efter någon tid när dessa växer igen med andra, mer konkurrenskraftiga växter. Typiskt är att två lokaler utgörs av nedlagda kalkbrott och en av slam från ett grustag.

Smalfräken hör liksom trådfräken och dvärglummer till sådana arter som har nordlig utbredning i landet med förekomster i både triviala och rikare miljöer, men som i de södra delarna av sitt utbredningsområde huvudsakligen växer på kalkrik mark. Dess ursprungliga lokaler i Uppland är troligen strandängarna i Dalälvens delta. Den förekommer även i kalkkärr och fuktiga skogar, mest på störd mark. Många av förekomsterna finns i bottnen av gamla lergropar, grustag och urschaktade vägslänter och diken, där den har tillgång till kalkhaltigt vatten och kan bilda mycket täta bestånd. I Norrtälje kommun är alla aktuella lokaler belägna i sand- och grustäkter där den verkar kunna spridas mellan täkterna med maskiner, så att den ofta finns i flera närbelägna täkter.

Förändring +119 %. – De båda små fräkenarterna, trådfräken och smalfräken, visar helt olikartad tendens i fråga om frekvensförändringar. Medan trådfräken minskat, har smalfräken ökat kraftigt. Båda kan i vissa miljöer vara förbisedda, speciellt då de växer inblandade i gräsvegetation.

Smalfräken är en ursprunglig art. Den uppges som sällsynt i Gävletraktens växter 1863 men den var troligen vanligare kring Gävle än den är idag. Många kända och rika lokaler efter Inre fjärdens stränder från Gävle till Bönan är nu försvunna.

Till de vanligaste följeväxterna hör hårstarr (35%), blodrot, hirsstarr, tall, knagglestarr, slankstarr, skavfräken, trådfräken och vildlin (18%).

Skillnaderna mellan trådfräken och smalfräken beskrivs med bilder under trådfräken. Smalfräkens stammar är ogrenade, styva och gröna och övervintrar i detta tillstånd. Arten är frekvent och finns i ganska stor mängd på stränderna av den oreglerade Mellanljusnan där den utsätts för kraftig skavning av vatten och is och där strändernas stenmaterial troligen ibland rörs om. Hur den klarar dessa påfrestningar och kanske nyetablerar sig på störda ytor känner vi inte till. I denna miljö finns den mellan Laforsen och Ljusdal, sparsammare nedströms till Kvarnön i Bollnäs. Dessutom finns smalfräken i rikkärr, helst på fasta väldränerade delar av sluttningsmyrar, huvudsakligen i Los. I övriga delar av landskapet är den mycket sällsynt på myr. Dessutom är den funnen på havsstrand på två ställen.