slokstarr

530 Carex pseudocyperus L.

This mainly boreal species occurs in most of Europe (except N and S), parts of Asia and eastern and central N. America. Thus, it belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 168 and map 149). It has been found in postglacial layers far north of the present range in Fennoscandia (cf. Hultén, Atlas 1971, map 412). The closely related C. comosa Boott in N. America and Mexico is tentatively mapped. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 79.

Slokstarr är ursprunglig men kulturgynnad. Den är näringskrävande och växer i alkärr, vid märgelhålor och andra näringsrika småvatten, i diken samt någon gång i gamla torvtäkter, som troligen underlagras av märgel eller skalgrus.

Strand- och kärrväxt, täml. allm.–spridd i Hjälmaren, sälls.–spridd i näringsrika vikar vid andra sänkta sjöar, mest på Närkeslätten, f.ö. sälls. samt mkt sälls. i Hammar och Lerbäck (Segerström 1932). Slokstarr växer i vassbården i övergödda sjöar och dammar, i kärr, bäckar, diken, på driftflottar, i grustag och hamnutfyllnader m.m.

Växten är känd från bl.a. 6 000 år gammal sjönötstorv vid Vilstakärret i Hackvad och Tärnsjömyren i Skagershult (Post 1909a) samt sedan mer än 4 000 år vid Gottersätersmossen i Axberg (Sernander & Kjellmark 1896). Skoglund & Hytteborn (1990) fann den i fröbanken i Kvismaren ”men ej hos Tolf 1891”. Den hade dock noterats där av L. von Post omkr. 1920.

Ojämnt spridd i Mälarområdet. Fem hemeroba förekomster i Skogslåglandet, de fyra nutida på starkt eutrofierade ståndorter (diken + vid sänkta sjöar). Tillfällig vid en prydnadsdamm i Nedre Bergslagen Sydlig- sydligt suboceanisk art, vars sammanhängande utbredning i Sverige sträcker sig till Mälarområdet och N. Uppland. Utbredningstyp som idiokor: S12. Som antropokor: S9.

Gammal bofast art.

Henriksson 1910.

Slokstarr växer på våt, näringsrik jord vid gyttjiga stränder av sjöar och vattendrag samt i kärr och sumpskogar med al, björk och gran. Den förekommer ofta i gungflyvegetation runt sänkta sjöar. Dessutom anträffas den i diken och dammar.

Slokstarr växer på fuktig–blöt, näringsrik mark som sötvattenstränder, alsumpskogar och kärr med viden Salix spp. eller glasbjörk Betula pubescens. Den är tydligt störningsgynnad och dyker upp i diken, dammar, stenbrott, gamla torvgravar och luftningsdammar för avloppsvatten. Sällsynt är den funnen i övergivna, fuktiga åkrar.

Slokstarr har fortfarande sina rikaste förekomster nära Hornsjön, Högby sn, där den först noterades 1821 av Göran Wahlenberg. Den är anmärkningsvärt stabil på sina lokaler som vid Gladvattnet, Högsrum sn, där den först noterades av Hebert 1884 och där den fortfarande finns kvar i spåren efter tidigare torvtäkt. Några nya socknar har den erövrat jämfört med kartan i Sterner (1986) där man kan läsa kommentaren "med tiden väl något vanligare", vilket verkar stämma med dagens läge. Jämfört med Sterner (1986) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig (?).
Växer naturligt i sumpkärr, fuktmarker, alkärr, å- och sjökanter, annars mest i diken, kanaler och grustag. Främst i fyra delområden (se karta), i övrigt mycket sällsynt. Äldre uppgifter finns endast från sju växtplatser. Vid lokalen nära Unghanse i Öja (Fries 1934) finns arten ännu kvar, troligen på samma växtplats. Detsamma gäller uppgiften från Mölner i Väte (Fries 1942) och vid Holmudden på Fårö (Johansson 1897). På den senare växtplatsen samlades slokstarr redan 1862, och arten finns ännu kvar i flera alkärr i området. Arten uppträder här i naturlig miljö och bör vara ursprunglig. I jämförelse med de äldre uppgifterna måste slokstarr ändå ha ökat under 1900-talet.

Slokstarr växer på fuktiga till blöta platser i näringsrika miljöer, i öppna kärr, diken, dammar, skogskärr och sumpskogar samt ibland i gungflyn vid sjöar och mossgölar.

Slokstarren växer i alkärr och vid sjöar, särskilt i ytterkanten av flytande vassgungflyn eller i grunt vatten under al och pil innanför vassbältet. Den finns ofta i samma miljöer som missne och kärrbräken. Arten är någon gång även funnen vid utsötade vassvikar av Östersjön.

Om andra vattenväxter tas i naturen och planteras i en trädgårdsdamm kan slokstarr komma upp ur frö som råkade komma med. På bara ett år går den från frö till blomma och nytt frö. De först uppkomna plantorna förökar sig också framgångsrikt, men arten är perenn. Den blommar i skogsstjärnans tid och har mogen frukt i lingonens tid. Frukternas näbbar avslutas med två hårda och nålvassa spröt, som fastnar i huden när man griper om ett moget ax. Det torde kunna fungera som spridningsmekanism.

En planta med frukter kan knappast förväxlas med någon annan art, men bladen är mycket lika dem på skogssäv, som förekommer i samma miljö. Pseudocyperus betyder falsk säv (Corneliuson 1997). Skogssäv har tidigare förts till släktet Cyperus. En skillnad mellan dessa arters blad är att slokstarrens är sträva på bägge sidor men skogssävens nästan helt glatta. På slokstarr har de mindre markerade nerver, på skogssäv mer markerade. Vid snösmältningen är de breda bladen till stor del gröna. Blomningen inträffar i skogsstjärnans tid, i hanaxen något tidigare än i honaxen.