skogsstarr

514 Carex sylvatica Huds.

This species occurs in large parts of Eurasia. Some lower taxa may be distinguished beside subsp. sylvatica, viz. subsp. paui (Sennen) A. & O. Bol6s in Spain, var. algeriensis (Nelmes) Maire & Weill. in Algeria and subsp. arnellii (Christ) nov. comb. in E. Europe and, separately, in C. and E. Asia, the lastmentioned tentatively mapped here. It has been introduced into eastern N. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 76.

Skogsstarr är möjligen ursprunglig i fuktig ängslövskog på Hallandsåsens nordsluttning. Dessutom har den inkommit med gräsfrö till Bångsbo park i nordligaste Halland. Den tidiga uppgiften från Halmstad (se nedan) kan möjligen ha liknande bakgrund.

Gammal bofast art.

Krävande ängsväxt i mullrik lövskog. Huvuddelen av förekomsterna finns vid Latorp i Tysslinge samt Lanna i Hidinge/Vintrosa i ask- och almlundar på ordoviciumkalk. Länets enda förekomster skall finnas i Kilsbergen (Hallin 1980b), vilket är en väl snäv tolkning av utbredningen.

Efter årtiondens igenväxning har en del utförda gallringar fått bestånden att utvecklas. Delvis har dock arten utarmats genom granplantering och insatt hårt bete bl.a. i Lanna.

Hylander 1966, (Hultén 1950).

Skogsstarr växer på fuktig, näringsrik mulljord i lundartade skogar, främst i lövskog men någon gång även i granskog. Lokalerna finns i regel i sluttningar, branter eller bäckraviner; vanliga följearter är hassel Corylus avellana och blåsippa Hepatica nobilis. Arten är i viss mån störningsgynnad och slår gärna till t.ex. i vägkanter och körspår. Den är egentligen beteskänslig men kan ändå någon gång ses i ogödslad betesmark.

Även de isolerade småländska lokalerna är till stor del spontana, men till Markaryd och Västervik Västervik Lucerna har skogsstarr kommit in med transporter, i senare fallet med baltiskt timmer. Till parken i Kalmar Åby Björnö har arten kommit före 1870 med gräsfrö, troligen från Tyskland (Hylander 1943).

Skogsstarr växer på frisk, kalk- och mullrik mark i ädellövskogar och lundar, ibland även i blandskogar och granplanteringar. Den är allmänt förekommande i Ölands många hässlen, några av dem är idag åter betade. Skogsstarr växer ofta i gläntor samt utmed de vägar och stigar som genomkorsar rikare skogar. Efter röjningar och gallringar förefaller den gynnas och dyker upp i större mängd. Även i trädbärande slåtterängar ser man ofta skogsstarrens typiska tuvor.

Utbredningen för skogsstarr följer i stort sett Ölands rikare skogar som har längre kontinuitet som skogklädda. Mittlandet, västra kustskogen och skogar i de nordligaste socknarna (Böda, Högby och Källa) täcker in de viktigaste förekomsterna. I gamla uppvuxna ädellövskogar kan skogsstarr, tillsammans med lundslok Melica uniflora, vara marktäckande över stora ytor. På det trädfattiga sydöstra Öland och Stora Alvaret är den i princip obefintlig och endast påträffad i små lundrester. Skogsstarr återfinns idag i marginellt fler socknar. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att utbredningen i princip är oförändrad.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Friska till fuktiga lövskogar, ängen (även numera betade), hassellundar, ängsbarrskogar och andra barrskogar (även på hyggen); ofta noterad vid husgrundsområden från järnåldern. Arten saknas nästan helt på nordöstra Gotland inklusive Fårö. Johansson (1897) angav skogsstarr som ”Täml. allm.”, och frekvensen ändrades troligen inte under 1900-talet. Skogsstarr växer ofta spridd över större ytor, vilket även framgår av den ganska höga frekvensen i provrutorna.

Skogsstarr är förmodligen på de flesta platser i landskapet inkommen med gräsfrö, men möjligen också naturligt förekommande vid Uddevalla och Mareberg i Ytterby och kanske också på Tjörn. Den har etablerat sig i parker, lundar och andra näringsrika skogar i närheten av större gårdar. Arten växer i allmänhet på skuggiga platser, gärna vid fuktdråg och utefter promenadstigar. På en lokal är arten inkommen med importerat timmer.

Skogsstarren växer som ursprunglig i örtrika skogar på kalkrik grund och kan lokalt förekomma i mängd på fuktig mull. I västra Sörmland växer den i fuktig örtgranskog. Arten är där en relikt efter de mer lövdominerade ängsskogar, som tidigare fanns i dessa delar av landskapet (Malme 1891a). På några lokaler växer arten i parker dit den införts med gräsfrö från Mellaneuropa kring sekelskiftet 1900. Mycket sårbar. Samtliga lokaler bör undantas från skogsbruksåtgärder. Överselö Tynnelsö gård (Hylander 1943a).

Skogsstarr har hittats en gång på en upplagsplats, dit den kan ha kommit med virke, och en gång i handelsträdgård.